Det bilas och borras - oavbrutet

Vi bor i innerstan och vi har ingen rätt till vila. Så är det verkligen! Jag tillhör dem som flyttade in i en lägenhet i Stockholms innerstad långt innan dagens privatiseringar, ombildningar och tämligen hårdhänta exploatering. På den tiden var Kungsholmen ett blandat område, i dag är det ett hektiskt högstatusområde. Varför talar ingen om den höga stress- och bullernivå som har tillåtits bli norm i innerstaden i dag, och som fullständigt har ändrat åtminstone mitt områdes karaktär?
För mig är en lägenhet ett boende som jag vill ha kvar, för andra är det en guldgruva att exploatera in i minsta skrymsle utan någon hänsyn till andra människor. Det hus som jag bor i blev bostadsrätter 2001, om jag minns rätt (jag hade inte råd att köpa, och var dessutom tveksam av ideologiska skäl). Man trodde väl i sin enfald (?) att det skulle lugna ner sig så småningom, men allt har bara blivit värre, speciellt efter den senaste borgerliga valsegern. Jag som har varit hemma med svår influensa nu sedan slutet på förra veckan har verkligen mått dåligt redan på grund av sjukdomen, men dessutom har jag genomlidit feberdagar med höga bullernivåer från - tre fyra olika källor samtidigt!
En stor del av innergården håller på att bilas bort, samtidigt har grannen närmast mig sitt renoveringsprojekt på gång sedan över ett halvår, samtidigt flyttar det in nya grannar som har nappat på ännu en försäljning i huset. Samtidigt har jag en bilverkstad under mig som kan börja jobba när som helst, fram till midnatt ungefär (har alltid funnits i huset så de är jag van vid!).
Den sammanlagda pressen av dessa samtidiga buller är svår för någon människa att stå ut med. Hur mycket ska man förväntas ta innan man kastar in handduken och bosätter sig i en jordkula som min vän Lars Larsen?
Det känns som om området är ockuperat av en aggressiv gammaldags manlighet, där mer "kvinnliga" egenskaper fulllständigt kommer på skam, jag talar om sådana - naturligtvis egentligen androgyna förteelser som - omvårdnad, andlighet, konstnärskap etcetera. Var får de egentligen rum i dag? Ingenstans. Det kostar stora pengar att bereda rum för dem, och då måste du ha några guldgruvearbetare utskickade för att dra in pengar åt dig så att du själv kan få lugn och ro.
Men jag blir bara på dåligt humör av att prata om det här så jag ska inte prata mer om det här. Återkommer med intellektuella och emotionella överväganden från litteraturens värld, när huvudet har klarnat till någorlunda.