Helena och jag, på kvinnornas dag

Ingen demonstration, inget litet genusföredrag, och inget upptrappat könskrig. Bara Helena och jag som äntligen bestämde oss för att träffas och äta middag. Satt och frös i draget från den ständigt öppnade dörren och åt vansinnigt god mat på "En grek till" (Folkungagatan). Jag åt lammfilé och Helena, som är mer etiskt belastad, åt friterade grönsaker med satziki.

Vi pratade om böcker. Mest om våra egna. Inte några födslovåndor direkt, utan mera sånt där torrt resonemang om när man gör för mycket, eller för litet, och att man kan städa för mycket, eller döda för få saker.

Två vänner, kvinnor, som talar om sin produktion. Och lite annat tjafs. Om jobb. Om pengar. Om villkoren. Om vådan av distraktioner,(TV, nätet). Och om hurvida det är värdefullt med synonymlexikon eller ej. Helena är för, jag är likgiltig.

Sådan var vår kvinnodag. Och det är uppmuntrande.

Uppmuntran av annat slag, hördes klockan halv tolv vid Stureplan när jag åkte hem. Kvinnor med, var det svarta, fanor? I alla fall mycket svarta kläder. Rop och röster och barnvagnar i mörkret under svampen.

Anarkistiska ungfeminister? Who knows. Men det såg på något sätt så ensamt ut, i skuggan av profitmogulernas hus.