00TALS seminarium Den sanna litteraturen, som ägde rum i onsdags, kom att handla en hel del om Maja Lundgren, fast länge utan namns nämnande.
Framåt mitten av diskussionen var enligt vad jag uppfattade 3 av 5 paneldeltagare (Annina Rabe, Maria Schottenius, Stephen Farran-Lee) ense om ungefär följande:
Att förlagen och författarna måste tänka sig noga för innan de publicerar böcker med "snaskiga avslöjanden" om namngivna personer. Detta för att undvika en situation som i USA där förlagen blir stämda till höger och vänster. Och även för att undvika att skada människor.
De flesta förstod väl vid det här laget att Madeleine Grive och paneldeltagarna syftade på Maja Lundgrens "Myggor och tigrar".
När publiken släpptes in i diskussionen ställde jag därför en direkt fråga:
Vilka i panelen anser att "Myggor och tigrar" inte borde ha getts ut?
Den enda som gav ett rakt svar på den frågan var Aris Fioretos. Han menade att det var rätt att ge ut boken, fast det var "synd att det skulle behövas".
Maria Schottenius kommenterade att det var en "problematisk utgivning" och att "förlagen får in så många manus så allt behöver inte ges ut".
Stephen Farran-Lee hänvisade återigen till etiken, att förlagen noga måste tänka över en sådan utgivning, så att de inte blir tagna på sängen av reaktionerna.
Johan Cullberg sa att det var en värdefull bok - han kom att tänka på Strindbergs "Inferno" under läsningen - men att man måste väga detta mot den skada den gör.
Det ifrågasattes också om boken är sanningsenlig i alla stycken, till exempel av Daniel Suhonen som satt i publiken.
Det som stannar kvar hos mig efter debatten är framförallt det önskemål om självcensur hos författare och förlag som speciellt Maria Schottenius gav uttryck för. Tidningarna har ju en reglerande instans - antar att hon tänkte på PO - medan förlagen enligt henne saknar en sådan. För att undvika yttre censur ska författarna följaktligen censurera sig själva!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Hej,
Inte nödvändigtvis. Den som har intresse av censuren ifråga är väl den som får betala eventuell rättegång och skadestånd? Och om jag fattat svensk lag rätt så är det inte författaren, utan förlaget.
Själv tycker jag att det vore mycket intressantare om en bok av det här slaget faktiskt prövades rättsligt istället för att den oklarhet som nu råder fortsätter att råda.
Hela den här sfären är en sån där konsensusgrej som inte fungerar längre om inte alla inblandade parter håller sig inom det snäva "konsensusutrymmet".
Med allt starkare kommersiella krav både på författare och förlag kommer gissningsvis dessa gränser (som Lundgren ansågs överträda) att tänjas och prövas igen och igen.
Själv tycker jag att boken om Ingmar Bergman var ett grövre övertramp på någons integritet, det verkar ju Bergman själv också tyckt. Lundgrens "figurer" var ju ändå friska och vuxna och kunde försvara sig.
Dumt att ingen av dem eller allihop kanske, såg till att få saken prövad i rätten.
Fast det är klart, då hade han/hon/de stämplats som rättshaverister, och det är ju det värsta man kan vara i Sverige.
Konsensusöverenskommelser lämnar otroligt litet utrymme över innan pk- och andra (konsensus)krav börjar ställas.
Jag håller med Karin S. De som Lundgren angrep har alla möjligheter att försvara sig, eftersom de arbetar med orden och språket. För övrigt skrev jag själv om Myggor och tigrar när den kom, och då tyckte jag ungefär som Aris F., att det var tråkigt att boken ens behöver ges ut. Litterärt är den intressant, som ett försök att gestalta det Stig Larsson talade om i slutet av 90-talet, att medvetet skriva dåligt (icke-litterärt).
Hejsan,
Jag var oxå på ABF och tyckte att panelen var bra eftersom den speglade förvirringen kring Maja Lundgrens bok. Det där med krav på självcensur är en övertolkning tror jag. Schottenius ville bara väl men saknade verktyg för att uttrycka saken. Hon mena väl bara att riktig litteratur inte har så mycket med författarens liv att göra? Steven Farran och Johan Cullberg sa mkt bra. Och Aris F. kommentar att boken borde ges ut, men att det var syn att det fanns anledning att göra det tolkade jag som ironi. Vad han sa mellan raderna var ju att det var sorglit att det finns mansgrisar som föranleder såna här böcker. Han hade nog rätt i att det bara är början. Författarna som Lundgren klädde av kommer säkert att ge igen på nåt sätt.
F ö fattar jag inte det där med att vilja skriva "dåligt (icke-litterärt)". Det är säkert sant. Men hallå? Om man lyckas har man ju misslyckats eller? Det dåliga kan bara vara ofrivilligt.
Intressant blogg!
Johan L.
Skicka en kommentar