Raderna

Det var en lek, som hålor av hemligheter, bara för dem. Den var helt särskild och egen för dem. Den var len och hemsk, oavslutad - därpå blev den helt annorlunda liksom bäckvattnet i sitt mörker förvandlades och upplöstes i grunda virvlar, ljus, sorl, som liknade oformade röster. Den klibbiga bladdoften, klibbande bittersötman av alarna de mörka. Frön. Insekter - drevs över vattenytan, genom solskimret, klibbade svidande vid huden. I det virriga solljuset, ljushettan i porerna var deras hem. De lekte som barn. De lekte också ofta mamma och barn, de hjälplösa lemmarna, det lena, han hängde vid henne som barnet vid modern, det lena slöt dem inne, allt var stängt, oöppnat, ofärdigt. Därinne var deras särskilda.

Ur Sveket
Birgitta Trotzig