Sylten i burken

Jo, jag hade tänkt skriva om återvinning också. Apropå sådant som jag blir arg på. Men jag vet inte, jag har försökt flera gånger och jag kan inte riktigt förklara vad som är så irriterande.

Förutom då att man måste upplåta halva lägenheten åt gamla burkar och flaskor och mjölkpaket och pizzakartonger. Och att burkarna och flaskorna och mjölkpaketen och pizzakartongerna blir rätt urkna med tiden eftersom man inte orkar stå och skrubba ur dem med svinto och diskmedel. Och att det tar tid att trava iväg med joxet till de där gröna bubborna som ligger en halvmil bort. Och så detta ständiga grubbel kring vad som är hård- och vad som är mjukplast, vad som är trycksak och vad som är förpackning, vad som är miljöfarligt och vad som bara är en burk med lite intorkad målarfärg. Ja, plus att det alltid ser ut som helvetet runt återvinningsstationen eftersom folk passar på att göra sig av med gamla stekpannor och fågelburar och kläder och jag vet inte allt.

Men vad är det egentligen som stör mig? Jag kommer inte riktigt åt det. Kanske tycker jag bara att alltihop är så otroligt dumt. Jag köper en syltburk, jag bär hem den, jag äter upp sylten, jag diskar ur burken, jag bär bort den, jag lägger den i rätt bubba och sedan hämtas den och smälts ner och renas och fan vet vad som händer men på något sätt blir den till en ny burk som fylls med sylt och kommer tillbaka precis likadan. Alltså, jag menar: Vad var det för fel på den första burken? Kunde jag inte ha fått behålla den? Och tagit den med mig till affären i stället och fått den fylld på nytt?

Jag tror att det är någonting där. Någonting som har att göra med onödiga procedurer. Kanske borde jag helt enkelt göra egen sylt.