"Mitt problem, om det nu kan kallas ett problem och det kan det förmodligen, är att jag aldrig känner mig ensam när jag är för mig själv, men ofta när jag är tillsammans med andra. När jag är ensam kan jag uppleva alla möjliga slags obehag, men nästan aldrig några som skulle bli bättre av att jag hade sällskap. Det verkliga obehaget infinner sig när jag är tillsammans med människor och då känner en stark längtan efter att finna bot mot detta. Det bästa botemedel jag vet mot den sortens obehag är att se till att jag kommer för mig själv igen. Problemet är att det inte är något problem för mig att vara ensam. Tanken på att någon jag är tillsammans med tycker att han eller hon känner mig gör att jag omedelbart börjar reta mig och hetsa upp mig över vad de tror att de vet och vem de tror att de känner, och då hamnar min känsla för vad jag vet om mig själv i farozonen. Att få sin självkännedom ifrågasatt i umgänget med någon annan är en typisk mänsklig upplevelse. Därför har jag svårt för att umgås med folk som uppträder som om de känner mig, men jämförelsevis lätt att umgås med främlingar."
Jenny Diski
Ur: "Främling på tåg", 2002.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
1 kommentar :
Ha, vad bra! Det stämmer ju. Främlingar är fortfarande öppna och nyfikna och vill ta reda på vem man är, men folk man känner har skapat sin egen bild och den ligger fast.
Fast det stämmer å andra sidan inte alltid. Jag har mött främlingar som skapar sig en bild illa kvickt och det finns (tack&lov) folk jag känner som fortsätter att lyssna utan förutfattade meningar.
Skicka en kommentar