Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2009-08-17
ur Bön för en bättre poesi
I början av 90-talet väckte den (figurative) norske målaren Vebjörn Sand skandal inom norsk konstdebatt genom sitt påstående ”att det bland konstakademins lärare inte fanns en enda som klarade av att teckna en hand” (Figurationer, s. 18). Men påståendet kan också överföras till svensk poesidebatt, och jag skulle då omskriva det på följande sätt: Ingen hyllad svensk akademisk poet klarar längre av att skriva en kärleksdikt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
8 kommentarer :
Jämförelsen haltar en smula, tycker jag ... Det är ju inte så att hantverksskickliga poeter är särskilt bra på att skriva just kärleksdikter.
... klarar längre av att skriva en sonettkrans, borde det stå. Fast det skulle nog t.ex. Malte Persson klara.
Konsten att skriva en kärleksdikt (och nej, det behöver inte vara sonetter!) anser jag hör till det mest grundläggande för en lyriker. Därav jämförelsen. - Det är inte så att förmågan att behärska ett versmått kommer först inom lyriken; det gör däremot lidelsen och viljan till kommunikation. Hantverksskickligheten och tekniken tillägnar man sig allt eftersom, och det är lidelsen som driver en till det. Inspirationen är f.ö. smörjelsen som binder ihop dessa element till en helhet i lyckliga ögonblick. - Vad gäller Malte Persson är han en habil författare och en skicklig debattör, men i mina ögon har han väl inte framträtt hittills som den mest lidelsefulle av svenska författare! Det är väl där någonstans det har skurit sig mellan honom och Marcus Birro, även om jag vet att bägge egentligen känner sympati för varandra. - Den centrallyriska dikten och/eller kärleksdikten hör till det mest grundläggande i den västerländska traditionen åtminstone sedan Sapfos dagar.
Men om man inte vill skriva kärleksdikter då? Man kanske vill skriva om döden och skogen och husen och vad vet jag ... Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det blir så tokigt att hålla på och kräva "lidelse" och "vilja till kommunikation" av poeter. Har man det så är det väl bra, men måste man hojta så mycket om det?
Andreas Björsten: Det är väl snarare så att du inte längre kan identifiera en modern kärleksdikt när du ser den? Att du är kvar i stelnade konventioner på kärleksdiktens område.
Någon annan förklaring till din totala brist på nyans hittar jag för tillfället inte.
Lipo, kan du inte ge några exempel? Alltså, på bra modern kärleksdikt.
Jag har också funderat på vad som är en kärleksdikt egentligen och vilka som räknas till "hyllade akademiska poeter". Eva-Stina Byggmästar, till exempel, vad säger du om henne, Andreas? Visst är hon väl rätt teoretisk? Och visst skriver hon om kärlek?
Det kan naturligtvis vara så som du säger, Lipo. Fast jag tror snarare att det handlar om en generell kvalitetssänkning på den svenska lyriken sen, låt se, ungefär 1987, som var Lukas Moodyssons debutår. Enstaka uppryckningar sedan dess förändrar inte bilden i stort. Det handlar om en brist på både gesaltningsförmåga och lidelse hos de flesta hyllade poeterna (ja, OEI-skolan har varit mest dominerande under 00-talet). - De flesta poeter skriver ju inte längre "om" någonting, de gör seriella repetitioner utifrån något givet tema, de gör "undersökningar" om t.ex. hur media korrumperar språket, om sin egen omförmåga att skriva osv. Allting bottnar, tycks det mig, i en rädsla för det ogarderade uttrycket, en ovilja att göra sig löjlig (se diskussionen på Therese Bohmans blogg om detta), en medvetenhet om hur mycket som redan är skrivet och den filosofiska ballasten som gör att man inte tror sig kunna nå fram till ett autentiskt språk. Därför måste alla uttryck för kärlek sättas inom citationstecken i den nutida poesin, man försöker förtvivlat visa att jag tror minsanna inte att det går att skriva något ogarderat om kärlek! Det är här som den stora sorgen sätter in, poeterna verkar rädda för att använda stora ord, stora känslor osv. Det förstör deras konstart. Konceptpoesin har härvidlag stora likheter med konceptkonsten och den utveckling som har skett där. (Fast konsten verkar ligga tjugo år före med tanke på den motreaktion som har kommit bl.a. i Norge.)
Det jag skrivit ovan exemplifieras på ett nästan övertydligt sätt av Jörgen Gassilewskis "Kärleksdikter" (Bonniers, 2009). Det är en hel diktsamling som tematiserar oförmågan att skriva en modern kärleksdikt utan att använda klichéer. Det är inte en ointressant diktsamling, men den saknar både gestaltning och djupverkan. Dess dikter - mestadels tioradiga ordrektanglar - gör ett så att säga väldigt plant intryck. (Dessutom har han snott sina bästa formuleringar av Friedrich Hölderlin.)
Skicka en kommentar