Jag har redan kommit ut som kristen. Kanske är det dags att jag kommer ut ur garderoben i ett avseende till: Jag ser mig som vänstermänniska, rent politiskt, men tydligen är jag numera att betrakta som kulturkonservativ. Orsaken är att jag tror på sådana saker som kvalitet inom konsten, hantverksskicklighet med mera. Jag tror också på en konst och litteratur som berör människor, som vill kommunicera. Det räcker, har jag förstått, i dagens läge för att stämplas som kulturkonservativ. Men jag har blivit allt tröttare på en viss typ av kulturradikalism, så det gör mig ingenting längre. Jag talar om en slags kulturradikalism som framförallt sysslar med positioneringar, att placera meningsmotståndare i fack genom guilt by association med mera. För dem är kulturen framförallt ett politiskt spel, medan jag söker själva den befriande kulturupplevelsen (vilket inte är detsamma som att den behöver vara opolitisk).
Ett exempel på en sådan fadd kulturradikal är Aftonbladets Martin Aagard. Andra är DN:s Maria Schottenius eller Jessica Kempe. Jag talar om skribenter som regelbundet utmålar Johan Lundberg som ”tokhöger”, eller något värre, trots att han gör Sveriges jämte Aorta bästa kulturtidskrift Axess. Jag talar specifikt om Martin Aagard som i sitt angrepp mot Göran Hägglund inte drar sig för att utmåla kristdemokraterna som flyktingfientliga trots att alla med någon insikt vet att det är rent lögnaktigt. (Det där med ”verklighetens folk” tycker jag däremot inte var världens smartaste utspel av Göran Hägglund, hans artiklar hade varit mer trovärdiga om han hade formulerat någon egen kultursyn, i stället för att bara deklarera att folk ska få vara ifred hemma vid köksborden.)
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
4 kommentarer :
Håller med.
Hej, Andreas. Jag känner igen mig i det där. Jag står politiskt till vänster men sympatiserar med mycket av den kritik som Johan Lundberg riktar mot kulturradikalismen (som nuförtiden inte är ett dugg radikal, kan man tycka), "samtidskonsten" (icke att förblanda med den samtida konsten) etc. En vänster som riktar sig mot kulturradikalismen, det kunde vara Fred Andersson t.ex. Vart har han tagit vägen? Sen har vi ju för all del Göran Greider och Nina Björk...
Hej, jag är själv vänster och troende. Jag har inte läst artiklarna kring "kulturradikaler" osv, men ser att kulturen i sig hänger ihop med samtiden; vi lever i en tid då det kollektiva medvetandet verkar utbrunnet, tomt. Likadant känner jag inför samtidskonsten. Om det skulle bli bättre för att en högermänniska skulle skriva en pjäs tvivlar jag på - det är inte där skon klämmer.
Fred Andersson är här! He he...
Skicka en kommentar