Med Herta på bussen

Fyra år sen. En vanlig kväll, med tvåans buss på väg hem från söder till andra sidan stan. Råkar se att det sitter en snygg karl framför mig. Lång, rak, smidig kulturtyp. Inte en nörd, möjligen en recensent. Och boken som han glömde; var det kanske ett recensionsexemplar?

Det var Herta Müller. En liten bok med schackrutigt omslag. Jag hade bara nyss fått veta vem hon var, och inte läst något av henne. Jag öppnade boken där på bussen. Bestämde mig för att det var en viktig bok. Någonstans i närheten av de andra tunga tyskspråkiga författarna: Handke, som var lite för postmodernt sval för mig, Thomas Bernhard, vars vrede jag älskar, Botho Strauss, en stor författare med kulturpessimistiska begränsningar. Jag lade Herta i högen av väntande böcker när jag kom hem. Och där har hon fått ligga.

Så lämpligt att den fanns där när Nobelpriset kom, och bokhandlarna redan första dagen sålde slut på "Kungen bugar och dödar"; av de flesta nu framhållen som "den bästa ingången till hennes författarskap". (Kanske hade de inte hunnit läsa något annat).

Så; tack du medresenär på tvåans buss, recensent, eller bara en man glömsk för sina dyrgripar. Nu läser jag den bok som du förmodligen redan skaffat eller fått ett andra ex av. What goes around comes around.