Nu borde jag skriva något om en viss kvinnlig nobelpristagare, men det får vänta. För här är en man som jag gärna umgås med, då och då. Den suveränt personlige, och humoristiske berättaren Nooteboom; nu kanske lite för gammal för det stora priset.
Men vi får se: En av tolv europeiska kulturredaktörer hade honom som favorit.
Läs gärna "Omvägar till Santiago", om hans kringelresa mellan spanska kyrkor, kloster och slott. Själv ska jag äntligen läsa "Philip och de andra", hans debutbok som kom ut på svenska 2003.
Här ett stycke ur en annan bok:
"Han lät bli att tända, lade sin hand med fingrarna särade mot min halsgrop. Det var en helt lätt beröring, men jag kände hur hårda dessa fingrar var. Det kan inte vara så att man med nöd och näppe blir vidrörd och lika fullt får en känsla av att någon lyfter upp en. Vad som sedan följde var något slags ändlöst vaggande, jag kan inte säga det bättre. Det passade ihop med ljudet av bränningarna utanför, det där svällandet och krympandet, där jag blev upptagen ända tills jag kände hur jag flöt isär och hädanefter slapp finnas till."
Paradiset förlorat, 2006
1 kommentar :
Honom gillar vi skarpt.
Skicka en kommentar