När man läser en traditionell diktsamling (ett väldigt vitt begrepp, det mesta av både romantisk och modernistisk lyrik ingår här) ställer man sig kanske frågorna:
Vilka erfarenheter vill poeten gestalta? Vad är det han/hon vill förmedla här?
Annorlunda med en språkmaterialistisk diktsamling. Här handlar det mer om vilken krok författaren hänger upp diktsamlingen på. (Det är sällan ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.) Utgångsfrågan för att förstå diktsamlingen blir då: Vilket koncept har poeten använt? Har man svaret på den frågan har man också det mesta av förståelsen för diktsamlingen; så många enskilda metaforer att tolka brukar inte finnas, vanligen inga alls.
Detta skulle kunna exemplifieras genom en läsning av Anna-Maria Ytterboms diktsamling ”Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker” (OEI Editör, 2008). Det är ingen dålig samling, det är i alla fall något av det bättre som OEI har gett ut. Men det blir snart tydligt för läsaren att det är en konceptuell diktsamling, och för mig är det en besvikelse: åh, nej, inte igen. Det var visserligen väntat, men jag fick känslan inledningsvis av att diktsamlingen var lite öppnare än så. Att den innehöll en del enskilda dikter, som kunde läsas var för sig. (Det går förstås att ha en sådan läsart, men då missar man hur diktsamlingen i sin helhet är tänkt.)
”Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker” är en diktsamling om övervikt, och den recenserades också så i Aftonbladet av Viktor Johansson, på ett nästan absurt tydligt sätt.
Det är faktiskt lite orättvist att betrakta diktsamlingen som en ren temadiktsamling på det sättet, för den innehåller ändå en del starka fragment till dikter. Även om konceptet gärna tar över. Permutationer av nyckelord förekommer rakt igenom diktsamlingen (som Anna Hallberg och Jörgen Gassilewski tar upp i sitt extremt teoretiska efterord); ”vikt”, ”vik”, ”vi” osv. ”Veck” är också ett återkommande ord i olika böjningar, och jag kommer att tänka på Gilles Deluezes bok ”Vecket”, som jag inte läst men som lär handla om olika formgrepp under barocken, där förvisso feta kroppar och kroppsveck, löst hängande draperier osv är framträdande på olika avbildningar. Tänk Rubens! (Gilles Delueze är annars i kulturella västsvenska kretsar känd som mannen som gett upphov till göteborgsvitsen ”Det löser sig!”) Ett patriarkat finns också med som en tydlig bakgrund, ”vi”-et bildar bakgrund till en kvinna som kämpar med viktproblem. Det teoretiska efterordet åkallar Marcel Duchamp, Charles Bernstein m.fl. vilket gör att diktsamlingen hamnar i ett järngrepp av teori. Lite synd, för något lite närmare en personligt brännande tematik finns ändå här. Det är svårt när den konceptuella kroken blir så tydlig.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
7 kommentarer :
Nu blir jag ju tvungen att fråga varför du inte kan hoppa över teorierna. Det verkar ju faktiskt som att du har gillat den här diktsamlingen – är du säker på att den skulle ha varit bättre utan konceptet?
Tänk om (alltså, bara tänk om) det är så att detta med ett urtaget hjärta på en krok är lite överspelat? Kan man verkligen skriva hur många fina, känsliga, hjärtinnerliga, brinnande, blödande, passionerade poem som helst? Blir det inte en övermättnad någonstans? Orkar publiken med ännu en dikt skriven på det gamla vanliga hederliga romantiska maneret? Krävs det inte någon sorts förnyelse, en öppning ut mot något okänt, ett annat sätt att jobba ... tja, lite språkliga experiment, till exempel?
Eller, så här: Om den här boken hade givits ut av förlaget Äppelblomman och haft ett efterord skrivet av, säg, Håkan Sandell, hade du gillat den rakt igenom då?
Äppelblom? Nu är visserligen Helene, kanske medvetet, otydlig; skulle det avses en den samtida persiska poesins gamla vanliga hederliga romantiska manér, för att nämna en i Sv. omfattande invandrarpoesi, den anglosaxiska samtidspoesins gamla vanliga hederliga romantiska manér med dess formella krav eller bara den samtida svenska poesins gamla vanliga hederliga romantiska manér med dess nutida nedmontering till en blandform av socialrealism och halvmodernism?
Annars tycker j att Helenes fråga är motiverad, behövs det i själva verket inte alltid ett överföringsraster mellan hjärta och text, en redovisad eller ej slags Verfremdung. Andreas Björsten har tagit på sig en besvärlig uppgift när han vill finna en formell kritik av sv. språkmaterialism. Man skulle lättare kunna tänka sig en essentiallistisk kritik;
när j runtom i Skandinavien (påverkningen fr language poetry-skolan har tagit sig andra uttryck i Engand o Tyskland) möter unga poeter svärmande för "listpoesi" o. dyl. så känner j mig så gammal, det hela tycks mig så pubertalt, greppen så begränsande naiva o tramsiga.
Ett gott exempel, som roade mig, var en dikt framförd vid Københavns internationella poesifestival i början av maj, med bravur av den isländske poeten Eirikur Örn Norddahl. Att j inte finner de isländska skrivtecknen på maskinen här förminskar ngt effekten, men så här hette det i "A sort of torrek (1. Sword and shield"); "...Don´t forget September 11th,/Hallgerdur Langbrók!// Mutate me,/ Gunnar á Hlídarenda!// There are drugs at Æsufell,/ Snorri Struluson!// I can´t speak Icelandic anymore, Leifur Eiríksson!..." osv osv.
Effekten tycks kräva användandet av engelska, och effekten är språktematisk, den bygger på textfriktion av språknivåer, i sanning "språkmaterialistiskt". En muntration, möjl även m ett vagt språkfilosofiskt värde, en formalistisk humor.
Invändningen är att j som så ofta i dessa sammanhang frågar mig, hur tillämpas den slags konceptuell metod på ett meningsfullt sätt i t ex ett omfattande versepos, eller i ett epitaf som över.. en förälder, eller över..ett barn?
Vad gör en vuxen språkmaterialist? efter effekt-festen? Pasolini varnar; "Åh olycksaliga generation,/ ungdomstiden passerar fort förbi;/ du blir medelålders, sedan gammal.../du kommer att gråta, men med tårar som saknar liv,/ för du visste inte hur du skulle återvända till det/ som du aldrig haft och därför inte kunnat förlora..."
Tja, jag tycker ju det är lite besvärande när en diktsamling blir till en poetologisk framställning eller bearbetning av ett rent sakförhållande. På så sätt skulle man kunna uppfatta Anne-Marie Ytterboms diktsamling som baserad på ett informationsblad om övervikt från Apoteket eller Vårdguiden. Det blir i såna fall även en exemplifiering av Anna Hallbergs estetik där man skriver utifrån och in i stället för inifrån och ut.
Detta till trots tycker jag att det är en hyfsad diktsamling, och jag skulle kunna tänka mig att ta med utdrag i en eventuell - generös - antologi med svensk samtidslyrik. Jag tycker det borde göras en sådan antologi; med olika sorters poesi!
Håkan: jag vill gärna se mer av den alternativa kritik av språkmaterialismen du här skisserar?!
Slutligen: det smyger sig gärna in någon slags mekanisk känsla i den här typen av diktsamlingar som OEI Editör har specialiserat sig på. Håkan pratar om att det behövs ett överföringsraster, Verfremdung etc. Jag tror för min del - naivt om ni så vill - att det går att tala från hjärta till hjärta, det är ingen enkel sak, det kräver ett enormt kärleksfullt arbete, men jag tror det är möjligt. Det är ju det som är poetens uppdrag i grunden. Naturligtvis krävs det konst till detta, men glöm inte att även det till synes konstlösa kan vara en konst.
P.S. Visst handlar det nånstans om ett översättningsarbete, från hjärta till text, från text till hjärta. Översättning och motöversättning. Men jag vill inte att det arbetet ska synas! Det har definitivt inget egenvärde att skylta med avkodningsprocessen. Han som skramlar med nycklarna, det intressanta är väl vad han kan göra; inte vad han kallas eller hur nycklarna ser ut? Det intressanta är själva befrielsen.
Särskilt ditt PS här välformulerat, Andreas, men det verkar alltså som att inte ens språkmaterialismen klarar sig utan behovet av en (hierarkisk?) kodifiering och avkodiferingsprocess f att ge läsglädje (läsmotstånd), efter att modernismkitschen som garanterat kommunikationsmedel börjat falla ut ur zeitgeistens rest av läsarkänslighet?
Skicka en kommentar