Tack stjärna

Jag har varit sjuk, och kommit tillbaka. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Så jag tackar stjärnorna. Ni kommer - hur jävla poetiska ni än är - att få höra mer om svensk sjukvård här; sedd med mina ögon, utan kategoriska svar.

Det är en både rörande och bökig historia. Men det gav mig bilden av mitt hjärta helt, mina halspulsådror fina. Det sjunger susar flöjtar och pyser om blodet. Vet ni hur ett hjärta låter i en datorgrafiundersökning? Ett ljudligt Swosch, swosch, swosch, som om en val forsar genom vågornas motstånd, som om en ström pressas regelbundet genom en överfylld flodravin. En hjärtvåg pulserar med vild kraft, en våg som börjat någonstans i rymdbruset och nu fått sin boning i min kropp där den håller sitt ännu så taktfasta beat per minute. Detta blod, denna flod är det dramatiska livet. I love it. Och det som jag inte berättar om är på väg tillbaka till den rymd det kom ifrån.

Kulturtidskriftsstödet har aldrig varit så dåligt som nu

Att söka kulturtidskriftsstöd har blivit en dyr och ganska svår process. Var det så här förr i tiden? Jag betvivlar det. För det första måste man visa upp fyra producerade nummer för Kulturrådet, vilket i sig motsvarar en investering på minst 20.000 kronor. De numren ska helst ha en jämn fördelning mellan män och kvinnor (i alla fall vill Kulturrådet att man ska redogöra för den exakta fördelningen mellan manliga och kvinnliga medverkande när man söker kulturstöd) och hålla en mycket hög kvalitet (men vad kvalitet är definieras aldrig av Kulturrådet, det verkar inte ha något med folkbildning att göra längre).

Därutöver ska man – i samband med själva ansökningsprocessen – skicka åtta tidskriftspaket till Kulturrådet och referensgruppen med de senast utgivna fyra numren i, alltså maximalt 32 exemplar. Portokostnaden uppgår i runda slängar till 500:- Undrar hur OEI gör med sina dubbel-, trippel- och kvadrupelnummer; de går väl nästan inte att skicka på posten?


I dagarna, i samband med bokmässan i Göteborg, utses återigen Årets kulturtidskrift. Martin Aagard kräver på Aftonbladets kulturblogg att Expo ska bli vinnaren. Detta av rent politiska skäl, och som en markering mot SD. Jag uppfattar kravet som kontraproduktivt. Expo är väl värd att vinna – men då av kvalitetsskäl och i andra hand på grund av sin kulturpolitiska betydelse. Att politisera tidskriftsvärlden ytterligare är knappast nödvändigt. Den är redan genompolitiserad.

Andreas Engström ger på Nutida musiks blogg ett motförslag; att alla de nominerade kulturtidskrifterna ska få priset! Han har enligt min mening en poäng där; då de ständiga besparingarna (uteblivna uppräkningarna) på kulturtidskriftsstödsområdet gör att hela mediet som sådant är hotat, alltså inte bara de samhällsinriktade tidskrifterna. Att den borgerliga regeringen velat ändra definitionen av vad som är en kulturtidskrift, och något snäva in begreppet, är allvarligt nog. Men vi vet faktiskt ännu inte hur det kommer att slå. Det blir Kulturrådet som får hålla i yxan vid nästa beslutsrunda. Den borgerliga regeringen avsäger sig som vanligt ansvaret för sin egen politik.

Uppdatering: Årets kulturtidskrift 2010 blev tidskriften Ful. Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad har invändningar.

David Hockney revisited

England är inte riktigt målarnas land; få av de verkligt stora kommer därifrån, men de bästa har haft något med landskapet att göra: Gainsborough, Constable, Turner. Sen finns förstås skulpturens Henry Moore, och på senare tid har Gilbert&George gjort en del bra grejer.

En som intresserat mig länge är David Hockney. På sjuttiotalet målade han bilden ovan av Mr och Mrs Clark, och fångade på kornet en hel tidsanda, en frihetens och sensualismens renässans som aldrig tycks komma åter. Lite senare försvann Hockney som så många andra till USA, där han gjorde ironiska och smarta bilder, distanserade, fräcka intryck från homoliv och kaliforniskt överflöd. Pooler och pojkar och interiörer. Inte så intressant, men fortfarande lika kul målat.

Sen händer det märkliga; att målaren känner sig uttömd. Han återvänder till England, till sin barndoms Yorkshire. Där börjar han om med stafflimåleri; står och fryser i landskapet från mars till oktober, och upptäcker på nytt sin primära målarlust. Det är sketafint att se en man på 70 stå och leka så, oberörd av vad tiden förväntar sig. Och att det dessutom håller.

Jag tror det handlar om den lite öververkliga förhöjningen av färgen som Hockney jobbar med, en kolorit som behållit något av popkonstens planschkaraktär. Landskapet är hur naturligt och knöligt som helst, men det är inte Hockney, han är elegant. Med lätt hand, som gällde det akvareller, transporterar han dagrar och skuggor, flyger fint med molnen, och sätter dit några löv, som ingen anständig målare gjort på länge. Hockney skiter väl i det. Han har det som en annan målare, Per Kirkeby, kallat "ålderns arrogans", och återtar landskapsmåleriet i surrealistisk popversion. Det duger fint för den som ännu har ögon för träd och väder.

(Och ni som inte såg Kultur Specials film om Hockney kan se den på SVT Play)

Veckans bild: David Hockney

Om harmlösa kulturchefer, changerande kultursidor och en obehaglig Axess-svans

Se gärna Axess tv-sända debatt om kulturjournalistiken. Fyra jämngamla och jag höll på att säga jämntjocka kulturchefer, varav samtliga är ganska nytillträdda och en (SvD:s Stefan Eklund) dessutom redan är på väg att lämna jobbet. Mest engagerad och välformulerad är, tycker jag, Åsa Linderborg.
Aftonbladets kultursida har, efter en trevande inledning av hennes redaktörskap, börjat hitta sin form och något tonat ner andelen stort uppslagna färgbilder och yrvaket entusiastiska artiklar med populärkulturell inriktning. Också moderatorn Peter Luthersson, för övrigt en gång kulturchef på SvD, gör ett bra jobb genom att försöka hitta frågor där kulturchefernas ställningstaganden skiljer sig åt. Vilket visar sig ganska svårt. Det är ett gäng garderade och tillbakalutade kulturchefer vi möter, alltså med undantag för Åsa Linderborg. Hon är väl snart sagt den enda av dem som faktiskt publicerar skarpa samhällskommentarer från ett lite mindre opportunt håll; DN:s Björn Wiman gnäller på att det saknas oväntade infallsvinklar och hugskott på kultursidorna men verkar inte själv vara beredd att publicera den typen av artiklar.


Se också kommentarerna på Axess-bloggen till det här inslaget. Axess är, enligt min mening, en väldigt bra, självständig kulturtidskrift för vilken begreppet folkbildning inte är främmande. Dock har Axess-bloggen en svans av kommentatorer med en annan inriktning, en närmast mörkblå elitistisk höger. Hur pass representativa de är för strömningar i samhället är dock svårt att avgöra. Signaturerna ”Henrik Kjellingland” och ”Liberal” propagerar för att man ska sluta läsa svenska kultursidor, därför att de håller en så låg nivå, det är mest underhållning och populärkulturellt material. I stället ska man glädja sig åt tillgången på t.ex. tyskspråkiga tidningar på nätet. Man resonerar ungefär som många inom den europeiska adeln gjorde innan 1789; tillståndet hos bondefolkningen (läs: arbetarbefolkningen) i våra lågklassiga hemländer, som t.ex. Sverige, spelar mindre roll. Jag är del av en internationell elit, och vi talar samma språk, är den (outsagda) hållningen. Det vore betydligt modigare att argumentera för bättre kultursidor i Sverige, så länge vårt modersmål är svenska?

Raderna: Stellan Skarsgård

Det är intressant att borgarna "tycker att det är fel med ett Sverige som äger, men okej med ett Sverige som ägs".

sa Stellan Skarsgård vid ett valmöte i Kungsträdgården.

----------------------------
Tillägg: Svenska skolor säljs ut, och en ansamling av svenska skolpengar (55.000 per elev/år), genererar miljardvinster för "skolföretag" som placerar sina vinster i skatteparadis. Dessutom delar de ut överbetyg till medelmåttiga elever, för att öka reklamen för sina skolor.

Från smöret du brer på mackan, till bilen du kör, till den privatiserade vården, till telefoni, ligger både vinstintresset och makten utanför Sverige. Det är borgerlig frihet; att vem som helst kan äga våra resurser. Nu fattas snart bara älvarna.
Men visst, sälj allt; sälj Maud och Reinfeldt också. Eller är de redan sålda?

Kritikkurs med intressant kursplan

Som bekant är det närmast en filosofisk, för att inte säga teologisk, fråga om språkmaterialismen har existerat eller inte. "Det låter som en egen form av teologi när det har förekommit en tioårig lyrikdebatt om något som inte finns", skrev Lars-Inge Nilsson i BT 19/8 och bortsåg då från att åtminstone Helena Looft alldeles nyligen frivilligt gått ut som språkmaterialist.
Termen används flitigt, för att inte säga allt flitigare, samtidigt som fortfarande väldigt få av de aktiva samtidspoeterna vill kännas vid den, åtminstone i förbindelse med sitt eget konstnärskap. Passande då att man har kunnat studera bland annat språkmaterialismdebatten vid Uppsala universitets filosofiska institution. Jag antar i alla fall att seminarierna inte bara bestod av tystnad eller möjligen mystifierande brus på avstånd. Ordbrus, inte trafikbrus. (Vet dock inte om denna kritikkurs kommer att ges igen.)

Stjärnefolk - ett valmanifest

Småpärlor och storpärlor; himlens gudinna har kastat ut strass och diamanter, strösslat det enorma golvet med pärlor för människan att fiska upp och benämna under 5000 år.

Astronomer har döpt pärlorna, andra har landat en robot där, någon drömmer om att sitta vid swimmingpoolen på Mars och se ner på den ärrade jorden.

Jag halvligger i en stol på verandan och ser upp i höstens himmel.
Finns det några människor där ute?
Inte på Spica, inte på Regulus, men längre bort, i andra solsystem?

Jag vill helst inte. Uppriktigt sagt: Jag är trött på människans framfart.
Vad bryr jag mig om ifall några antropoider kokar soppa till familjen på en ännu oupptäckt planet? Eller om Tolkiens alver smider nya planer och vädrar sina jätteöron på okänd ort i galaxen?

Jag vill varken ha en sosseplanet, eller en högerplanet, eller en Fantasyplanet där jungfrur parar sig med enhörningar och föder cykloper.

Stjärnorna: Jag vill ha dem rena från all den skiten.
Stjärnorna: I all sin kyliga abstraktion glimmar de, och tänder till.

Det är nog tomt på folk där ute. Fast jag vet inte, jag är inte Gud, som jag brukar säga i stunder av ödmjukhet.

Men om jag lämnar utrymme för ett folk i stjärnornas miljoners triljoners rike, så vill jag bara tänka mig ett som har kommit mycket längre än vi. Som uppnått en avsevärt högre civilisation, evolution, mutation - you name it.

En självhärskande befolkning, med visa rådslag; ingen riksdag, ingen representation, inga lagar och inga lagvrängare. Bara en enda intuitiv susning som löper från hjärna till hjärna, från hjärta till hjärta:
Ta hand om varandra, ta hand om alla, djuren likaså, låt alla få utvecklas, lära sig mer, följa sin väg, döpa sin egen stjärna till ännu ohörda namn för ännu okända drömmar.
Men skit i den där swimmingpoolen på Mars, den sortens barnsliga tankar är dissonanser från en outvecklad planet: Den stackars trasiga jorden där nere, där 20% av rasen badar i dubbla swimmingpooler, medan 80% saknar rent vatten, och fungerande avlopp. Där hav och jord och sjöar och hud och hår förgiftas av fabriker, kärnkraft, pesticider, smink, minor, avgaser, handgranater, bomber, växthusgaser, oljeutsläpp och onda giriga tankar.

Från den jorden, till den här, säger de vise på Stjärnan, är det tretusen ljusårs distans, gudskelov.
Och det bästa de stackarna där nere kan göra, i sin onyanserade, segregerade, förstockade karma, är nog att rösta på Miljöpartiet. Även om det tar tusen år innan de, och andra goda krafter, nått sitt etappmål.

Good Luck from all of us, to all of you. Tänk i de långa cyklerna.

Poesipris och skyttegravskrig

Stort grattis till Jenny Wrangborg som helt rättvist har förärats Stig Sjödin-sällskapets litterära pris för sin debutbok ”Kallskänken”! Jag kan väl säga så här, att jag är inte helt förvånad. Jag mötte Jenny första gången för några år sedan, det var i samband med någon poetry slam-tävling, först i Stockholm, senare i Sollentuna. Jag slog ut Jenny med knapp nöd i en uttagningstävling till SM 2009. Men jag förstod redan då att Jenny skulle gå långt, på det sätt som det är möjligt att gå långt inom den litterära världen. Debutera, men inte bara det, utan även bli uppmärksammad. Därför att hon hade en glöd, ett angeläget ärende inom arbetarlitteraturens halv bortglömda fåra och dessutom en långsiktighet i sitt skrivande, en professionell inställning till detta att ställa samman en diktsamling, vilket hon så småningom berättade om.

Så att Kallskänken blev uppmärksammad var inget jag blev förvånad över. Här har jag skrivit både om Jennys debut och något om arbetarlitteraturens ställning i dag.


I sin något senkomna recension av Kallskänken passade Peter Grönborg inledningsvis på att ge språkmaterialismen en känga, en ganska rejäl sådan. På sätt och vis är det väl rätt förbluffande att inleda en recension av en bok skriven i en helt annan tradition på det sättet; det känns som om Peter Grönborg närt en länge uppdämd irritation över språkmaterialismens dominans som här kommer upp till ytan (ett diktcitat av Jenny Wrangborg blir den direkta förevändningen).
Jag skulle kunna säga så här; för något år sedan hade jag kunnat skriva under på varje Peter Grönborgs upprörda ord om språkmaterialismen och jag tycker fortfarande de har bäring, att de kommer rätt nära sanningen. Men samtidspoesin har – som jag redan många gånger på sistone sagt – successivt förändrat sin hållning, språkmaterialismen håller på att krypa ut ur sitt eget skinn. Kanske har några av dess ledande företrädare börjat tröttna på den garderade, akademiska hållningen och försöker bryta igenom till något nytt? Subjektiviteten är i alla fall tillbaka i poesin, en iakttagelse som jag återkommer till.

Peter Grönborgs inledande rader om språkmaterialismen väckte i alla fall ont blod på sina håll, speciellt hos den här bloggaren som (med otillräckliga sakkunskaper) gav sig in i den gamla och förvisso ganska inflammerade poesidebatten.


Språkmaterialismen håller på att förändras, skrev jag här ovan, det handlar inte längre (om det någonsin gjort det) om något veritabelt ”skyttegravskrig” mellan två övertydligt olikartade poesiläger. Jag har de senaste månaderna läst med behållning diktsamlingar av Johan Jönson, Joar Tiberg och – i viss mån – Anna Hallberg. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? De här nämnda författarna har börjat lämna fler öppningar i texterna, fler ingångar, fler tolkningsmöjligheter; det gäller även Anna Hallberg, men hennes senaste diktsamling är den svagaste av de här nämnda böckerna, hon sitter fortfarande för mycket fast i det manual- och konceptstyrda skrivandet.

Fler skribenter än jag har på sistone noterat att subjektet är tillbaka i den språkmaterialistiska poesin; det handlar väl snarast – som Andreas Brunner skriver – om att återuppfinna eller nykonstruera det så länge hatade eller (ur texten) bortstötta jaget. Att inte erkänna jagets – eller den subjektiva drivkraftens – roll för poesin har bara alltför ofta lett till lögnaktiga och nästan helt stumma texter i det senaste decenniets svenska poesi. Det är därför med glädje jag noterar att ett tilltal smugit sig in också hos mina mest förkättrade antagonister. Det gör deras böcker, om inte alltid läsvärda, så åtminstone läsbara. Men eftersom jag verkar portförbjuden från att skriva någon annanstans än på Den Blinde Argus återstår det att se hur länge det beramade lyriska skyttegravskriget håller i sig.

Reflektioner om poesi

Ibland vid läsningen: det är ett dagbrott, här ligger poesin. Måste fortfarande brytas, men ogenomträngligt är det inte.

Så öppet har det blivit numera för mig. Jag ser rätt in i diktsamlingens hjärta. De få orden – ibland alldeles för få – av äkta angelägenhetsgrad. Hur poeten sedan rationaliserar och konceptualiserar kring detta enda genuina.

T.o.m. hos språkmaterialismen, kanske speciellt där, ser jag numera det mänskliga. Den har öppnat sig för mig. Jag ser t.ex. hur ”Colosseum, Kolosseum” är en diktsamling om en psykisk kris, ett sammanbrott; jag ser också hur den är uppbyggd. Sidorna 5-48 är på det hela taget genuin dikt, här finns upplevelsens kärna. Det andra är genomföranden av temata, koncept, något av dem verkningsfullt, en del stendött.


Här kan man läsa en ogarderat hyllande artikel om Anna Hallbergs senaste diktsamling, sånt är faktiskt roligt att läsa. Finns inget kotteritänkande här, bara läsglädje över svår dikt. Jag tycker förstås att det är naivt att vara så entusiastisk över nåt som egentligen inte håller måttet, men medryckande är det.

Det svenska 1990-talets litterära karaktär

Om ni vill se hur Annina Rabe med polare tar sig an 1900-talet, efter att tidigare ha gått igenom 00-talets poesi i Lyrikvännen, kan ni kasta er över senaste numret av tidskriften Album. Förutom Rabe är Martina Lowden och Elise Karlsson gästredaktörer. På Norstedts hemsida fanns tidigare ett roligt foto av trion som smakdomare, men det verkar vara borttaget.

Ja, det är ett läsvärt tidskriftsnummer, även om det på ett nästan parodiskt sätt fortsätter den svenska traditionen av decennietänkande inom litteraturen. Varje decennium får en kortare eller längre text, fast 10-talet får två texter liksom 50-talet. Fredrik Sjöbergs essä om Bengt Lidforss är en av höjdpunkterna.

Det börjar förstås brännas lite extra när man läser om decennier då man själv har varit med, ung och dum, kanske, men ändå fullt verksam på ett överdrivet förhoppningsfullt sätt inom det litterära fältet. 80-talet, tja, men framförallt 90-talet. Där hade jag börjat bilda mig min egen uppfattning om litteratur, ta självständig ställning; åtminstone någon av de böcker (Femton poeter ur 90-talet) som Aase Berg tar upp som viktiga i sin artikel om 90-talets svenska poesi har jag dessutom skrivit ingående om.

Se här lite av hennes tidsanalys:

”…även i de individualistiska projekten fanns en inomtextuell tro på att skrivande gällde livet, och där fanns incitament till den konkretistinspirerade totalförnyelse av poesins politik som senare skulle få den nygamla benämningen språkmaterialism.”

Aase Bergs täta skrivsätt är ganska effektfullt och fångar upp en del stämningar från tiden – hon lägger stor vikt vid att det fanns en ekonomisk gråzon av bland annat generösa ALU-projekt, en försörjning utan fastställda arbetsupgifter som möjliggjorde för ett flertal konstnärskap att utvecklas på det sätt som de gjorde. Kan ligga en del i det, men känns rätt ofräscht som dom över ett decennium. Vad gäller det citat jag lyfte fram här ovan tycker jag det här är hyfsat väl beskrivet – bara att våra värderingar skiljer sig åt. Den svenska litteraturens blivande inkrökthet kan anas här, vilket ger en dålig smak i munnen.

Aase Berg minns hur Petter Lindgrens "Långtbortistan" (1994) stod ut bland andra manus de fick in när hon jobbade på tidskriften 90-tal, mycket på grund av sina underrubriker ur tyska ordböcker; ett grepp som kändes spännande och nyskapande i mitten av 90-talet. Jag tyckte tvärtom redan då; det enda lite sökta i den boken, som drar ner helhetsintrycket av en mästerlig debut, är just de tyska ordbokscitat som inleder varje dikt!

"Man kan inte göra som Petter Lindgren i dag, det funkar inte att krydda med det tyskt auktoritära men samtidigt lätt patetiska tonläget. Man kan inte heller göra som jag själv gjorde i mina första diktsamlingar: förföras av och samtidigt driva med den tvärsäkra vetenskapligheten och låta den tala ur sin egen poesi, den suggestiva obegriplighet som blir resultatet om man sätter den vetenskapliga terminologin i oväntat ljus inom diktsamlingspärmar. /.../

Visst finns det fortfarande en hel drös poeter som använder naturvetenskap, biologi eller snustorra manualer som konceptuell bas i sina texter, till exempel Johannes Heldén, Leif Holmstrand, Anna Hallberg och Ida Börjel, men de har också haft vett att vidareutveckla metoden."

Finns det verkligen ingen annan väg att gå för svensk poesi än djupare in i manualernas och den "pervade (?) vetenskaplighetens" rike? Aase Bergs skrivsätt är i den meningen fördolt auktoritärt och reaktionärt. Som sagt, en intressant beskrivning, men värderingarna skiljer sig åt.

Henrik Franzén fortsätter

Henrik Franzén var sig lik då jag träffade honom på Bukowski-kvällen i lördags. Han är fortfarande punkare även om han närmar sig 50! Hans nya band heter Farsta. Det nya texthäfte han givit ut, hans sjätte, som jag fick dedicerat av honom, påminner om sånt han gjorde med Pärlfiskarna för över tjugo år sedan.

”många verkar skräckslagna att börja om igen
och ser såna som dej helst förbli okänd”

*

Deras myspace-sida innehåller några riktigt bra låtar; genom rockklichéerna mot nytt ljus! Henrik på sång, Hans Edström, sång och gitarr, Jan Hellman, bas, Daniel Lagerlöf, sologitarr, ”Gurra” på trummor.

Peter Lindforss zen-dikt nr 3

Peter Lindforss har skrivit flera dikter om änder... Det här är en zen-dikt om en and, som för övrigt syns på bilden.


DUCK-POEM (Zen # 3)

I sat meditating
full lotus position and all
and by the water as always
when a duck came up to me

“Come on in”, he said
“it's ever so cool and refreshing
My wife and kids are gone
and me, I´m just floating around”

I resumed my posture
and tried to ignore: duck, water and wind

“Water has a cleansing effect”,
continued the duck
(obviously he wasn´t prepared to leave)

“Any more wisdom, Duck?” I said.
trying to hold on to reality

“You´ve heard most of it”, said the duck

“Sure, Duck, but tell me again”

“This conversation was your idea”, said the duck
“I just come and go where the tide takes me”

And then the duck was gone.

- Peter Lindforss

En megalomanisk poesins nollpunkt

Jag har läst Joar Tibergs ”Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret” nu. Det gick rätt snabbt; tog väl en dryg timme. Med tanke på att den innehåller 743 sidor måste det betecknas som väldigt snabbt.
Nej, det är inte speciell mycket text på varje sida. Tomrummet spelar en viss roll i boken, och får en viss effekt. Vit rymd kring sidorna.

Det är ingen dålig bok. Förutsatt att man vill ha en fullständigt detroniserad, atomiserad poesi. Den skildrar/utgör en slags poesins nollpunkt. Man skulle kunna gå längre; Tiberg sällar sig i ”Ansvaret…” till kategorin poesihatare.

”jag är inte poet.
jag hatar poesi.”

Detta citat ur boken får mig att tänka på vad andra skrivit eller gjort tidigare. Jag tänker på redaktörsparet Sjölin/Tunedal som införde avdelningen ”Lyrikovännen” i tidskriften Lyrikvännen när de tog över, i nr 6/04. Jag tänker också på Oscar Rossis mailadress ”authors_against_literature” när han var redaktör för tidskriften Horisont. Små tecken här och var. Också detta är en tradition.

Men det blir absurt när man ser hur nästan alla (namngivna) personer som skymtar på sidorna är poeter; Marie Silkeberg, Anna Hallberg etc. En inrättning som Skrivarakademin figurerar i en notering. Att hata poesi men samtidigt jobba yrkesmässigt med det – en av tidens paradoxer.

Joar Tiberg passar också på att klaga i en fotnot: ”...den bisarra relationen mellan vad jag får och vad förlaget tjänar kan bara, vilket gäller för alla som säljer sitt arbete, rättas till med facklig kamp”. Hur mycket tjänar förlaget på en sådan här bok, kan man fråga sig? En sak är säker: Man måste ha extremt goda litterära kontakter för att få ut ett sådant verk

Lars Noréns dagböcker har betytt väldigt mycket för den här boken, tror jag. Avskalad stil, självprövning, en sökt renhet. Poesiprövning, dödslängtan.

En megalomanisk poesins nollpunkt är det likafullt.

Även Tidningen Kulturens recensent tycker att ”Ansvaret…” framförallt är en bok som är till för författaren själv. Så avslutade även Jonas Thente och Malte Persson sin recensioner!

Två självständiga recensioner; Hallberg och Tiberg i ny belysning

Landsortspressens recensioner av nyutkomna diktsamlingar utgör ofta intressant läsning; de tar gärna ut svängarna betydligt mer än de rikssvenska Stockholmstidningarna förmår eller vågar göra. En recension i DN eller SvD har en så att säga representativ funktion; talar om för folk att det här har kommit ut och det här är vad som gäller just nu (eller det här är vad som är på väg ut). Man markerar betydelsen av en viss utgivning i de stockholmsbaserade kotterierna. Det handlar alltså i hög grad om positionering.

Det är rätt annorlunda redan i Borås Tidning. Lars-Inge Nilsson förhåller sig fri och kritisk i sin recension av Anna Hallbergs ”Colosseum, Kolosseum”. Han passar på att raljera med poesidebatten och beteckningen språkmaterialism. Det är i alla fall fler än jag som uppmärksammat att det är en debatt om något som inte finns.

Maria Vedin i NSD recenserar Joar Tiberg och tar även hon upp problematiken kring språkmaterialismen; frågeställningen blir när en diktsamling är på allvar och när man kan gardera sig bakom att det i själva verket är ett skämt, en drift med genren.

Vilket återigen aktualiserar Helena Loofts bok ”Brusa högre lilla å…”