2011-05-01

Demonstrationer

Demonstrationer ska antingen vara jättelika, eller mycket små. 140.000 mot kärnkraften och dess avfall, som i Tyskland nyligen, eller två personer i en säng, för freden, som John och Yoko.
Det ena en stor folklig rörelse, det andra en personlig deklaration, en blandning av ställningstagande och självprofilering.

Nyligen var jag på en mittemellan-demonstration. Jag hade förväntat mig att åtminstone 3000 pers skulle visa lite power på Sergelstorg. Men de flesta var visst inte där. I veckan mellan påsk och Valborg finns annat att göra. Lägga i båten, städa sommarstället från råttor, röka på vid Fåfängan. Jag gick därifrån och kände mig lite som Doris Lessing, efter 75. Nej, det där med demonstrationer får vara slut för mig. ”No more standing in the rain on Trafalguar Square”.

Och ändå. Folk som på allvar vill något. Något annat än att bara kittla kapitalet och makten och bonusgubbarna under hakan. Nu gällde det kärnkraften och dess avfall. Anita Goldman talade sig hes, och bevisade att konsten att tala är halva talet. Skriva kan hon, men inte tala. Annat än med superstarka betoningar som rister i öronen. Som vanligt var det väl något tjall med högtalarna också. Som vanligt frös man. Som vanligt såg man sex gamla vänner. ”Det här är inte precis Tharir-torget”, som jag sa till en av dem. Sen skanderade vi, och det var som vanligt. Lite pinsamt. Man kunde ju bara stå där.

En man som såg vetenskaplig ut talade utan att det hördes längre än till första raden. Sen kom räddningen; Olof Burchard, som med intelligent satir och magstöd fick demonstranterna att skratta. Jaha, och sen var det slut.
Förra gången jag stod någonstans och körde ramsor var i demonstrationen mot USAs invasion av Irak. 7000 - 8000, minst, drog från Sergels Torg till Gärdet. Det var power. Men inte tillräckligt, som det visade sig. Nej, jag vet inte riktigt, skriva kan man ju göra, men nästa gång jag ska demonstrera tror jag att jag går och lägger mig i en säng med någon. För fred och frihet. Respekt för allt liv på jorden.
_ _ _ _ _

Appendix:
"FBI.s dokument om John Lennon ger oss en bild av en man som var en drömmare, men också en kämpe. De säger ingenting om hans andra sidor, att han var ett snille med arbetarbakgrund och en stolt far. I en tid fylld av cyniska superstjärnor kämpade han för att inte bli en handelsvara. Han strävade efter att säga sanningen, inte bara om sin längtan efter fred och kärlek utan också om sin vrede och smärta.
Striden mellan Nixon och Lennon, så som den finns dokumenterad i FBIs register, var mycket betydelsefull. ”En människas livsstil är ett politiskt ställningstagande” sa Lennon … Själv var han politiskt betydelsefull därför att han och Yoko anslöt sig till rörelser som kämpade för att få slut på Vietnamkriget, för frihet, för rättvisa åt svarta och kvinnor. Tillsammans delade de dessa rörelsers förhoppningar, argument, irrvägar och dyrköpta triumfer. De var delaktiga".

(Jon Wiener, som granskade FBI-dokumenten om Lennon).


Som ni ser på bilden läser de Lao Tzu, den gamle kinesiske vise, och inte den här gubben.

2 kommentarer :

Peter sa...

Vad lustigt ! Jag var inne på precis samma linje och tänkte skriva om bla. Lennon. Har själv varit förhindrad från att delta i demonstrationer, men jag blir bestört och beklämd av att hura hur dålig uppslutning det är. Det är en annan del jag hade tänkt belysa. Får se om jag orkar....

Gabrielle Björnstrand sa...

Peter, gör det!
Själv kan jag ju låta som en gammal cyniker.
Men tänker man Fukushima två gånger om dagen, utan att väja, så är man på rätt väg.
Orka!