Självdeklaration.

För första gången deklarerar jag på nätet. Efter diskussion med min städprinsessa, här om eftermiddagen, förstod jag att det hela var mycket enkelt och inte skulle förorsaka förvirring, högt blodtryck och stumma minnesluckor.
- Jag kan visa dig, sa hon.
- Nej, det behövs inte.
Hon är snäll som ni hör. Men jag tänkte att det ska fan bete sig som en förstagluttare på detta med nätdeklaration.

Extra enkelt var det i år för att jag inte hade ett enda avdrag att göra, varken äkta eller falskt. Ingen enda liten taxiresa, ingen ny dataapparatur, inga längre jobbresor, ingen drös telefoni i arbetet. Inga fonder i Panama, och ingen illegal vapenförsäljning i Pakistan, inga tvättade knarkpengar och inga svarta jobb. Inget att falskdeklarera. Inget massageinstitut att dölja. Inga smuggelcigaretter. Rätt in genom tullen bara, fem klick, så var deklarationen klar.

Det är nästan så man saknar den gamla folkvandringen på Götgatan. Alla som tyckt deklarerandet är trist, alla som alltid sparar det tråkiga till sista andetaget. Stockholmare som gjort en kvällspromenad till sista-minuten-lådorna vid Skattehuset. Slut på det nu.

Ingen går väl till Kungs längre, med sina problem, fast jag ska fundera på någon bra anledning. Få kommer att gå till fots med sitt lilla förtryckta papper till Verket. Jag slapp, tack vare städprinsessan. Och jag har något gott att se fram emot, visserligen bara en en tiondel av det jag vanligen brukar få, men ändå: 460 kronor i återbäring. Yippie!

Men visst är det underligt med ordet självdeklaration. Det kunde ju betyda något mer, och större. Undrar vad det heter på andra språk.

Pink Floyd sjunger dagen till ära. Money.