Alltså; jag har aldrig förstått mig på det där med klagan över årstider. Sant. Varje årstid har sin tjusning - och hela den klichén. Sant. Men i år, babies. I år är det inte klokt. Stormar och lågtryck avlöser varandra, vänners hus i havsbandet står strömlösa, norrlänningar saknar telefonförbindelser, mellansverige svämmas över, tak blåser bort, hundarna ylar. Ja, och då kan man ju vara nöjd att man bor på viss höjd över havet i en stad där det mesta fixar sig. Träden svajar på bakgården, och det drar lite i ventilerna, som det förr drog i kakelugnarna så att mässingsluckorna darrade till och sa kling.
Mässingsluckor med kling - det är barndom. Nu är det ett ovädersmax som ingen riktigt känner igen, och nej, jag ska inte föreläsa om miljön så här efter klockan tolv. Var och en kan se efter själv.
Men det mörker vi nu genomlevat har varit som gjort för den vinterdepression jag aldrig känt. Man går som i en tunnel, det blåser lite, kallas frisk luft. Är rått, snor sig in under ylle och undertröja, gör en kallsvettig. Är jag sjuk? Nä, det är vädret.
Såg bilder från Indien på TV, folk som badade i mjölkigt ljus med nyanser av turkos. Dagen därpå fick jag ett julmail från en vän i Bengalen; där var 4 grader på natten och 15 på dan. Indien är sig inte heller likt.
Men: Kan man tänka fram ljuset? Måste göras fort i så fall. "Nu vänder det" som det står på varannan blogg. Ja, men det känns inte så.
Ljus. Sol. Hitåt! Snö fall ner! Jag vill inte bo i den här säcken som man dödar kattungar med.
Vet ni att UV-effekten från Sol På Snötäcke är den dubbla? Ne. Men nu vet ni varför ni mår som ni gör. Godnatt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar