Efter att som jag bokstavligen ha ägnat ett halvt liv från tjugoårsåldern till femtioårsåldern åt att vara tidskriftsredaktör i utkanten av den litterära branschen är det några saker som står ut mer än andra. Det går inte att komma ifrån att den främsta av dem hittills kanske ändå är Den Blinde Argus nr 28 från 1991.Ni må tycka att jag tjatar om detta nummer som för mig är en milstolpe.
Speciellt är det Ulf Lundells långa dikt "Himmelfärdsdagar" som lever upp när jag bläddrar igenom tidskriften. Inte nog med att det fortfarande är en av de bästa och friskaste dikter jag läst på svenska språket - jag känner att den är genomblåst av både havsvind och himmelsfläktar. Ulf Lundell visade också oss och mig personligen ett stort förtroende genom att skicka denna dikt i original.
I dessa tider som är en beklagansvärd svaghetsperiod för svensk poesi kommer den med ett bud om något annat.
Dörrarna slogs igen på sjuttiotalet
För säkerhets skull tog vi
ännu ett steg tillbaka på åttitalet
Idag
duschar vi
och gör oss redo för nyårsafton nittionio
Varje natt sliter örnen levern ur oss
och varje morgon vaknar vi redo
för ännu en dust med Dear Old GOD
/.../
Min prosa går inte ihop med
hjärnorna på litteratursidorna
men jag får brev från folk
som säjer sej ha börjat en
femte omläsning av mina böcker
Det är som med dramaturgerna som vet
allt om drama, men när dom själva
ska skriva drama blir det skit
Jag skriver för dom som flämtar
dom skygga
överlevarna, inte för dom som
alltid vet bättre
/.../
Mitt liv är ett konstverk
När jag är klar med det
ska jag signera det /.../
Osv. Tack Uffe, dina rader håller. Hur många kan man säga det om?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Jag tycker det finns väldigt många fler vars rader "håller". Men du får ingen katalogaria från mig. Bara detta: Att jag tycker om det trotsiga anslaget hos UL, det gör jag alltid. Samtidigt som det där med författare som talar om vilka som läser dem för femte gången är ungefär lika narcissistiskt femte gången man hör det.
och jag förstår att man likt Björn Ranelid dessa dagar ibland måste lyfta sig själv när omgivningen spottar på en. Då hemfaller man lätt åt den sortens narcissism. Jag finner den trots allt ganska sympatisk.
Joda, Lenke, det kan jag också förstå.
Skicka en kommentar