Om att diska en fredag

Tredagars disk. Flytande fat, djupa glas, skålar och bubblande diskvatten. Gafflar och knivar tar mer tålamod än halkandet över en blåeldstallrik med ljungeldsborsten. Men jag tror bestämt jag har blivit en annan. För nu gillar jag det här. Att göra rent och ställa i ordning, ackompanjerad av Eldfågeln. Skölja, torka av, göra ren spisen från överkokt mjölk. Tvätta av fönsterbrädan. Knyta ihop soppåsen. Alltihop en sorts meditation. Sånt som folk övar på i bendiktinerklostren för att bli mer ödmjuka. Och det kan jag väl erkänna – ödmjukhet har aldrig varit min bästa gren.  

Men jag tänker nog mer på en annan sorts kloster: Zenbuddhisternas. Deras roliga och knäppa och djupa ankedoter som jag fick i present av H redan som (alltför) ung. Senare, när jag läste religionshistoria, skrev jag en uppsats om en annan sorts ödmjuka humorister: Chassiderna. Baal Shem Tov och andra som kunde dugt som zenbuddhister eller allmänterapeuter. Det var inte KBT de praktiserade, men däremot något som  - befriat från historiskt, religiöst gods - ligger ganska nära den nya vågen av Mindfulness.  (Då bortser jag helt från ärkereaktionära nutida chassider och avser endast de gamla anekdoterna från ashkenazim i Ryssland och Östeuropa).

Jag är skeptisk mot alla former av funktionalistisk, behaviouristisk psykologi. Men i den lilla delstaten Mindfulness finns något som går på tvärs av vår tids ackumuleringshysteri. Det handlar om att vara förnöjd i nuet. Syssla efter syssla. Vare sig man sopar golv, eller skriver på en bok, eller gör en middag för två. Svårast är det när man rör sig på ambitionernas nivå, lättast i vardagen, egentligen. Lite hjälper det mig personligen att städprinsessan kommer var fjortonde dag, och att bara mellanstöket är mitt. 

Idag var jag helt nöjd med att lugnt diska på, fat efter fat, kopp efter kopp, gaffel efter gaffel. Och det utan att tänka vare sig på zenbuddhister eller mindfulness eller nåt annat. Det kom efteråt. Alltså:  

Först poesi inspirerad av Zen. Två stycken av Ryokan (1758-1831)

Ljudet när kastrullen skuras

   Blandar sig med

      Trädgrodors läten

 (-)

Tjuven

   lämnade den efter sig –

       månen i fönstret

Sen två Rabbi Nachman (1772-1810)

You are never given an obstacle you cannot overcome.

Om sann ödmjukhet:

A person should never let his own smallness, insignificance and humility cover up his true greatness. For sometimes a person downgrades himself to excess and forgets that he still has many amazing attributes.

Till sist, Simone Weil (1909-1943)

Ödmjukhet är uppmärksamt tålamod.

PS: Ingen bild på diskbaljan. Synd va!