Joyce Carol Oates

För första gången framträder Joyce Carol Oates för min inre blick som en fullfjädrad Nobelpriskandidat. (Ett så löjligt sätt att rangordna litterär kvalitet – kanske!) Jag har aldrig tidigare ”kommit in” i hennes konstnärskap, trots flera försök. Men kortromanen ”En fager mö” är ett fulländat mästerverk, med varken ett ord för mycket eller för lite. En vackert och smidigt gestaltad roman om en kärleksrelation med förhinder mellan en 16-årig arbetarklasstjej och en 68-årig rik man. Nej, det stör inte mig, framstår inte för mig som totalt orealistiskt, då drömmar och konstnärskap förenar dem men så mycket självklart skiljer dem åt. Först som sist; döden. Men jag förstår varför Mare Kandre tyckte att Joyce Carol Oates var ”för mycket” och älskade henne för det.