Om behovet av fria intellektuella

För ett drygt decennium sedan gjorde tidskriften 90TAL (som den då bör ha hetat) ett temanummer om ”outsidern”, där man skrev att det på grund av samhällsutvecklingen inte längre finns några outsiders i verklig mening.
Jag kände när jag läste detta att det var helt felaktigt, inte minst med tanke på min och mina vänners situation, och jag skrev en dikt om saken. Jag kallade den ”Det finns inga outsiders” och den börjar ungefär så här:

”Det finns inga outsiders
säger socialministern
ordbehandlare och palettkniv
tas inte längre emot på pantbanken

Det finns inga outsiders
när alla sitter inne i värmen…”

Dikten finns med i ”Muntliga dikter” och jag läste den ofta ute. När jag sedan gick på releasepartyt för en av Bob Hanssons första böcker, som ägde rum på Kaknästornet, mötte jag en snubbe som hade läst eller hört min dikt och sa att den utmärktes av trippelironi. Jag håller faktiskt med.

*

Nu har tidskriften 10TAL gjort ett temanummer om de intellektuellas ansvar. Och min kritik blir likartad fast med omvänd tendens. 10TAL problematiserar inte begreppet intellektuell, här tar man för givet att det finns intellektuella i dag och inte några speciella svårigheter förknippade med det.

Jag tycker själv att det råder en skriande brist på intellektuella i klassisk mening i Sverige som det ser ut i dag. Med intellektuell menar jag en fri intellektuell, någon som likt Vilhelm Moberg inte står i sold hos tankesmedjor, universitet eller myndigheter, eller ens hos något enskilt medieföretag. Jag tycker också att det råder en skriande brist på arbetarintellektuella och en tystnad kring begreppet som sådant. Det räcker inte med Göran Greider som jobbat på fabrik en kortare period i sin ungdom!

Inga av dessa problematiseringar eller frågor tas upp i 10TAL. Visserligen låter man Sven-Eric Liedman reda ut begreppets idéhistoriska rötter, att det kom till under Èmile Zolas tid (egentligen bör man väl söka det ännu längre tillbaks hos Voltaire, även om själva ordet intellektuell då inte fanns).

Men 10TAL:s hantering av frågorna blir tunn. Man låter en panel med utvalda intellektuella besvara frågan om vad de intellektuella har för ansvar i dag (Lars Gustafsson är tillfrågad men vill inte svara). Deltagarna är Kajsa Ekis Ekman, Stefan Jonsson, Jan Arnald, Susanne Osten, Thomas Öberg (sångare/textförfattare i bob hund) och den tidigare nämnde Sven-Eric Liedman. Den ende som problematiserar sina egna utgångspunkter är Susanne Osten, och mycket därför tycker jag också att hon lämnar det intressantaste svaret.

Hade man kunnat tänka sig en annan lista? Det är som jag antytt rätt ont om svenska intellektuella men visst hade man kunnat fråga Jan Myrdal (även om han tappat det mesta av sin trovärdighet) samt kanske Jan Guillou, Leif GW Persson och Jon Weman (som skrivit den viktiga boken ”Åtgärdslandet” om arbetslöshetsindustrin). Troligen hade man då fått fram mer överraskande svar.

Stefan Jonsson nämner Marx, Sven-Eric Liedman nämner Gramsci, inte mycket verkar ha hänt på de intellektuellas horisont sedan 1970-80-talet.

*

Inte heller förmår 10TAL problematisera sin egen maktposition. Detta trots att Madeleine Grive skriver följande i sitt förord:

”Karriärvägarna är få och en opinionsbildare måste först ta plats i offentligheten för att upprätta kontakt med allmänheten. Vi måste därför ta ansvar för våra plattformar för att kritiken, poesin och den skönlitterära prosan sprids i massmedier, tidskrifter och på scener”.

Underligt då att en person nära knuten till 10TAL aktivt hindrat mig från att delta i en poesiuppläsning som jag redan var inbjuden till. Orsaken var att jag hade ”fel poesisyn” och det här hände inte under språkmaterialismdebatten utan i våras. Det är uppenbarligen lättare att tala för den arabiska våren (se 10TALS senaste nummer) än för frihet och tolerans på hemmaplan.