2012-11-20

Stig Larsson - yttterligare några ord

Om du har tillgång till ”När det känns att det håller på ta slut” kan du göra följande experiment: Lägg handen över omslagsbilden (som naturligtvis är ett porträtt på Stig Larsson av Ulla Montan) och dölj personens högra ansiktshalva. Vad ser du? En moraliskt indifferent men bestämd person, skulle jag säga.

Flytta sedan handen och lägg den över personens vänstra ansiktshalva. Vad ser du nu? En viss ondska som strålar ut från bilden.

Nej, jag anser inte att Stig Larsson är någon ond person, tvärtom känner jag en viss sympati för honom. Men det här lilla experimentet med omslagsbilden fångar något karakteristiskt för Stig Larssons senaste bok, även om man ska akta sig för övertolkningar.

Jag anser att ”När det känns…” är välskriven i en slags medvetet anti-litterär stil. Det känns som att Stig liksom pratar fram texten, den har hämtat väldigt mycket från hans muntliga framträdanden. Så är det också en blandning av dagbok, krogmonolog och en aning djupare självprövning à la Augustinus. Men nej, det hela är ändå litterärt i grunden, även om det är ett helt nytt kapitel i Stigs författarskap. Vi ser scenerna inifrån i stället för att han hänger ut dem så att säga objektivt i rymden, det är ändå paradoxalt nog en liknande tematik som i alla hans böcker.

Missbruk, sexualitet, våld. Moraliska problem. Analyser av skrivandets och konstnärskapets villkor, men de sistnämnda görs så att säga i flygande fläng, mitt inne i berättelsen.

Stig Larsson, när han skriver något memoarliknande, har naturligtvis ett både brett och djupt erfarenhetsregister att ösa ur. Men han berättar inte bara om sitt liv, i delvis osammanhängande episoder med många stickspår. Han har kvar sin förmåga till dramatisk och litterär stegring. Flera av avsnitten är veritabla höjdpunkter i hans författarskap, över huvud taget är nog det här den mest medryckande roman jag läst sedan Knausgård del 4.

Problemet som finns med den här boken är helt och hållet moraliskt. Jag vet inte om ni delar min åsikt men jag uppfattar det som problematiskt, det här med hans många relationer med unga, konstnärligt begåvade kvinnor som han fungerar som mentor för, och i några fall (enligt ryktet) också hjälper fram till bokkontrakt.

Nog visste jag att sådant förekom, men att se det så här, så att säga, satt i system är något annat. Stig Larsson förvandlas ju inför mina ögon till ett slags vandrande jäv. Är det så här det går till i bokbranschen? Är det vanligt?

Så här skriver exempelvis Stig på sid. 44: ”Jag litar på Anna Hallbergs omdöme [som kritiker]”. Ett femtiotal sidor längre fram framgår det att Stig haft en relation med henne våren och försommaren 1998. På sid. 218 står det att han haft ett ”kortvarigt förhållande” med Ida Börjel. Så där går det på, alla namn är inte helt utskrivna, men går ändå att gissa sig till. Hur många författare/kritiker kan hålla sig objektiva i förhållande till någon man haft en kärleksrelation till? Det är nog att begära för mycket. Därför får rader som dessa mig att tvivla på Stigs eget omdöme. Hans förmåga att bedöma litterär kvalitet må vara stark, men när han även i samband med passusen om Anna Hallberg hyllar Jörgen Gassilewski börjar jag tvivla. Jag menar inte att författare ska sitta på sin kammare och inte ha några vänner, tvärtom faktiskt, men även i förhållande till Jörgen Gassilewski blir ju Stig Larsson jävig.

Av en artikel i Sydsvenskan framgår det att Stig Larsson haft relationer med ett flertal unga kvinnliga författare av dem som finns med på tidningen Vi Läsers 40-bästa-lista över författare under 40.

Det är det här jag menar med att det känns systematiskt… jag kan inte fördöma det, säger bara att det gör ett märkligt intryck.

I kulturdebatten har Stig annars gjort viktiga insatser de senaste veckorna genom att försvara konstnärslöner och över huvud taget statligt stöd till konstnärer i debattprogram. Alla fakta har dock inte kommit fram, vilket man väl inte heller kan vänta sig, i programmet SVT Debatt. Ber därför att få påminna om mitt eget gamla inlägg på Den Blinde Argus, om Stig och konstnärslönen.

16 kommentarer :

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tycker inte alls att han har "försvarat" konstnärslöner, mer än nominellt. Tvärtom har han suttit i TV och självcharmat sig med genirollen, och annat löst prat, som bara kan underblåsa den känsla av konstnärers allmänna racklighet och överdrivna egen-betydelse, som är lätt att ogilla.

Att försvara konstnärslöner kunde någon annan gjort bättre: Göran Sonnevi, Kristina Lugn, Jan Håfström. Någon. Stig Larssons "försvar" blev mer av ett skott i foten.

I övrigt var det ju en beklämmande intressant läsning, ditt inlägg.

Gabrielle Björnstrand sa...

PS: Jag menar inte att jag tycker illa om Stig Larsson, även om jag ser en del förbrytelser. Att ha mod att lämna ut sig i alla sin skröplighet kräver en viss generositet.
Andra kommer att döma honom, och det är kanske det han vill. Vad vet jag.

Men den amoraliska gränsgångaren har ju en lång tradition, Bukowski, Genet, Artaud, Polanski, Burroughs - hela den svängda horisonten. Fint sällskap, som man säger!

Anonym sa...

Intressant bok, men slarvigt skriven. Vad är det som händer med Stig Larsson?

Anonym sa...

Står det verkligen att Stig Larsson hjälper flickor som ligger med honom att få bokkontrakt? Till exempel Ida Börjel?
Du antyder det, kan du citera ur boken?
Mycket allvarligt i så fall.

Att författare och litteraturkritiker och så vidare har kärlekshistorier, gifter sig och/eller blir vänner är givetvis inget nytt i historien. Du skriver själv att författare inte ska sitta isolerade på sin kammare. Så kan du vara mer precis vari korruptionen ligger, vilka unga kvinnliga författare Larsson hjälpt fram just för att de legat med honom, d.v.s vilka som gått sängvägen?
redaktör

Anonym sa...

För övrigt är det väl inte helt självklart att skattepengar ska tillåtas gå till amfetamin.

Anonym sa...

Synnerligen viktigt att precisera, inte minst för Ida Börjels skull. Antyder Larsson själv att han fixat kontrakt till unga författarinnor som legat med honom, eller är det Den Blinde Argus? Det Björsten skriver kastar inte en skugga över Larsson (trots att han skriver om misshandel och andra brott) utan märkligt nog över en rad kvinnor. Just därför vore det på sin plats med ett förtydligande av påståenden om kontraktsmygel.

Anonym sa...

Vill instämma med Anonym. Stig Larsson skryter med hur många han har satt på och beskriver dem på ett förnedrande sätt. Men det här påståendet, kommer det från Larsson eller den devote Björsten?

"och i några fall (enligt ryktet) också hjälper fram till bokkontrakt"

Andreas Björsten sa...

Jag tyckte mycket om att läsa den här boken. Men läsningen gav ett ganska obehagligt bakrus.

Detta sagt som kommentar i största allmänhet, och speciellt till anonym nr 1.

Andreas Björsten sa...

Till anonym nr 2 och 3 (inte helt lätt att skilja er åt):

Ni läser in saker i min text som faktiskt inte står där.

Jag skrev, allmänt talat, att det gick ett sådant rykte om Stig Larsson. I ett fall, vad gäller hans tidigare flickvän Ingela Norlin, är det för övrigt ett bekräftat rykte. Han sa i intervjuer på den tiden att det var han som "upptäckte" Ingela Norlin. (För säkerhets skull vill jag tillägga att jag tycker "Den maniska krokodilen" var en befogad utgivning.)

Gabrielle Björnstrand sa...

Gud vad skönt det vore om Anonyma inte var så j-a anonyma. Det är inte AA det här. Sätt ut ett namn och stå för det ni tycker.

Andreas Björsten sa...

Forts. tidigare kommentar. Jag talar inte om korruption, utan om jäv. Jag gav ett väldigt tydligt och enkelt exempel i mitt blogginlägg: När Stig Larsson skriver på s. 44 att han litar på Anna Hallbergs omdöme, och då syftar på hennes litteraturkritik, men skriver först på s. 112 att han haft en relation med henne - så devalveras ju värdet av hans första utsaga. Åtminstone fungerar det så för mig. Om man haft relationer med ett ganska stort antal nu etablerade kvinnliga författare så blir det ju ett gungfly av jäv. Kärleksjävet är starkare än vänskapsjävet, skulle jag säga.

Andreas Björsten sa...

För tydlighetens skull: Jag har inga som helst belägg för att vare sig Anna Hallberg eller Ida Börjel skulle ha någon sorts "mygelkontrakt" (vet inte ens vad det skulle innebära).
Jag har heller aldrig påstått det (läs innantill).
Däremot, och återigen pratar jag rent allmänt, så är det inte så längre - om det nånsin har varit det - att man bara skickar in ett manus och blir utgiven om man är tillräckligt begåvad. Så trodde jag när jag var ung och naiv. Det krävs nästan att någon inflytelserik person lägger ett gott ord för en, på förlaget eller redaktionerna. Det borde väl du som påstår dig vara redaktör känna til? Att ha en mentor behöver inte vara något negativt, utan kan tvärtom visa sig vara nödvändigt. I dag är det väl skrivarkurslärare som är de främsta mentorerna, i den bemärkelsen.
Det är inte artigt att prata om det här, men ändå är det en realitet.

Eva sa...

Typiskt att för att det rör sig om kvinnor är det som att de inte har någon egen kvalitet utan går sängvägen. Att Horace Engdahl upptäckte Stig Larsson - ingen kommenterar detta annat än att det var två vänner som kompletterade varandra. Horace hjärnan, Stig utövaren. Kvinnor reduceras bara till kropp. Inte enbart av Stig utan även av Andreas Björsten.

Anonym sa...

Ja och att Stig Larsson skulle ha upptäckt Ingela Norlin ha ha ha. Björsten är inte påläst. Hon fick ju erbjudanden från flera förlag bland annat Bonniers. Stig Larsson hade ju blivit ratad av Bonniers på den tiden. Så knappast han fick in henne där. Läs på din litteraturhistoria gubbe innan du skriver nåt.

Andreas Björsten sa...

Men det som jag tar upp i andra hälften av mitt blogginlägg är ju en integrerad del av Stig Larssons roman. Ska man inte få tala om de här sakerna? Jag tycker recensenterna trampar på tå runt just detta.

Mortis sa...

Varför ta upp saken när det inte nämns med ett ord eller ens antyds i Stigs bok? Du får det i din text att låta som om så är fallet.