Den Blinde Argus

Tänker jag nu, nästan klar med romanen om Charlotta och Pange.

Något år innan jag fyllde trettio satt jag i en bar, ensam, ett café, i Sesimbra i Portugal, Atlanten på hösten, kallare saltare. 

Jag hade feeling. Jag skrev en dikt på dom tomma sidorna i slutet av Jack Kerouacs På drift. 

"Var får man tag på gräs i den här jävla stan där gatorna stupar av sten / hårt"

Feeling.

Och att det var små öl. 

Och att jag tog en djup klunk, halva kvar, vinkade in en till, för att kunna skriva obrutet, bara låta det komma.

Och att jag skrev något om marijuana och hård asfalt och halta hundar. Om fiskarlastbilarna, dom halta männen med pårökta flin och ögon. 
Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet och en säkerhet, en självklarhet. Att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa. 
Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam. 

Och jag helt själv vid ett annat. 

Och det var april eller maj och Atlanten blev kall på kvällarna. Popmusik från åttiotalet, och latino dance classics. Ett flipperspel och ett biljardrum. Det kom in en dragspelare som stannade och tog ett glas. 

Jag tittade på tjejen ganska ofta, när jag tittade upp från skrivandet, och jag skrev och skrev om livet, och det var inte floskler, det var blödande på riktigt.

"men det är inte roligt längre / men branden fortsätter brinna"

Och tjejen satt vid bordet hela tiden, och jag hade inte en tanke på att gå fram och prata med henne. 

Men hon tittade på mej någon gång. 

Musiken kom från en jukebox och jag hade skrivit klart, jag hade skrivit min egen sanning, halvfull, och jag reste mej upp, spelade flipper och önskade Walk on the wild side med Lou Reed. Hon tyckte kanske att jag var löjlig, försökte vara häftig. Jag minns att jag tänkte det. 

Men jag var on the road, skulle med buss, färja och tåg nästa dag, klättra i Lissabon först, de gamla slingriga gränderna, och jag minns i sängen sen, den natten, i hotellrummet som snurrade strävt av saltet från havet, att jag önskade att jag hade vågat gå fram, att vi hade dragit iväg tillsammans, bara dragit.

"I natten i ensamheten i ångesten, min klaustrofobiska mage med den klaustrofobiska bebisen, fostret, embryot. Pange! jag håller om min mage, i natten på taket i stjärnorna."

Skriver jag nu, äldre mjukare hårdare.

Tänker jag nu, nästan klar med romanen om Charlotta och Pange, deras sargade kärlek.