Tänker
jag nu, nästan klar med romanen om Charlotta och Pange.
Något år innan jag
fyllde trettio satt jag i en bar, ensam, ett café, i Sesimbra i Portugal, Atlanten på hösten, kallare saltare.
Jag hade feeling. Jag skrev en dikt på dom tomma sidorna i slutet
av Jack Kerouacs På drift.
"Var får man tag på gräs i den här jävla stan där gatorna stupar av sten / hårt"
Feeling.
Och
att det var små öl.
Och
att jag tog en djup klunk, halva kvar, vinkade in en till, för att
kunna skriva obrutet, bara låta det komma.
Och
att jag skrev något om marijuana och hård asfalt och halta hundar.
Om fiskarlastbilarna, dom halta männen med pårökta flin och ögon.
Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet och en säkerhet, en självklarhet. Att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa.
Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam.
Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet och en säkerhet, en självklarhet. Att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa.
Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam.
Och
jag helt själv vid ett annat.
Och
det var april eller maj och Atlanten blev kall på kvällarna.
Popmusik från åttiotalet, och latino dance classics. Ett
flipperspel och ett biljardrum. Det kom in en dragspelare som
stannade och tog ett glas.
Jag
tittade på tjejen ganska ofta, när jag tittade upp från
skrivandet, och jag skrev och skrev om livet, och det var inte floskler, det var blödande på riktigt.
"men det är inte roligt längre / men branden fortsätter brinna"
Och
tjejen satt vid bordet hela tiden, och jag hade inte en tanke på att gå
fram och prata med henne.
Men
hon tittade på mej någon gång.
Musiken
kom från en jukebox och jag hade skrivit klart, jag hade skrivit min
egen sanning, halvfull, och jag reste mej upp, spelade flipper och
önskade Walk on the wild side med Lou Reed. Hon tyckte kanske att jag var
löjlig, försökte vara häftig. Jag minns att jag tänkte det.
Men
jag var on the road, skulle med buss, färja och tåg nästa dag, klättra i Lissabon först, de gamla slingriga gränderna, och jag minns i sängen sen, den natten, i hotellrummet som
snurrade strävt av saltet från havet, att jag önskade att jag hade
vågat gå fram, att vi hade dragit iväg tillsammans, bara dragit.
"I natten i ensamheten i ångesten, min klaustrofobiska mage med den klaustrofobiska bebisen, fostret, embryot. Pange! jag håller om min mage, i natten på taket i stjärnorna."
Skriver jag nu, äldre mjukare hårdare.
Tänker
jag nu, nästan klar med romanen om Charlotta och
Pange, deras sargade kärlek.
7 kommentarer :
Här lever du om! Varmt starkt minne.
Fin text! Vackert minne! Jag minns eftermiddagar på ett café i Hultsfred där vi gymnasister satt och inväntade livet. Jukeboxen spelade antingen Take a walk on the wild side eller Sultans of swing.
På Drift har betytt mycket får pojkar i vår ålder Jonas.
Ja, på gott och ont har På drift betytt mycket, mest gott vill jag tro. Och som av en händelse fick jag idag äntligen Per Planhammars Kerouacroman.
Släpp den patriarkala konstnärsmyten, pojkar.
Tack för tipset, karl! Men du behöver inte oroa dig för min skull. Om jag någon gång distanslöst famnat patriarkal konstnärsmyt, så var det väldigt längesen.
Jonas: Inte så länge sen väl? 7 februari, kl. 13.47.
Vad menar du? / Jonas
Skicka en kommentar