2014-02-03

Det lilla ordet Gud – förbjudet inom poesin?

Aase Berg börjar sin recension av Jesper Svenbros ”Hill, Hill, Hill” (DN 17/1) på ett synnerligen förnedrande sätt:

”Man blev lite orolig. Plötsligt gav han ut en bönbok. Poeten och antikforskaren Jesper Svenbro har ett långt författarskap bakom sig av levande och lärda diktsamlingar, men för ett par år sen kom boken ’Inget andetag är det andra likt’, som handlar om en stroke och kristen frälsning. Det blir sällan bra när poeter drar in gud i dikten. Präster predikar nästan alltid i klichéer. Det finns en anledning till det: gud är en kliché.”

Ja, jag uppfattar denna passus som förnedrande, inte bara för Svenbro utan också för läsaren. Som om läsaren inte kan och får tänka själv om vad begreppet Gud kan tänkas stå för! Som om det måste rensas ut ur poetens vokabulär!

Låt vara att ”Inget andetag är det andra likt” inte är Svenbros starkaste diktsamling och att Aase Berg har sina käpphästar. Men vad ett sådant angrepp har att göra i inledningen till en recension av hans nyutkomna bok är svårt att förstå. Aase Berg verkar för övrigt ha missat de starka och levande kristna symbolerna i en av hans tidigare böcker, nämligen ”Vingårdsmannen och hans söner” (2008).

Låt oss se hur en annan samtida poet löser problemet med ”Gud” i dikten! Bland de första böcker jag öppnade efter att ha läst ovannämnda recension av Aase Berg var Hans Boijs ”Nu är det 2016”.

Så här skriver han redan på diktsamlingens första sida:

Yngve Frej
och Gud –
två fornminnen.

Ingenting
heligt – ingenting
omöjligt.

Och vidare på s. 10:

Är Gud
en av
ateisterna?

Så där fortsätter det. Insprängt bland Hans Boijs alla strövande och prövande dikter kring det moderna livets avigsidor och biografins irrfärder återvänder han till några av tillvarons grundmotiv, bland dem det lilla ordet Gud. Ett stort irritationsmoment, uppenbarligen, för somliga! Gud kan vara allt ifrån ett namn på något vi inte kan förstå fullt ut, till en maktpyramids samlingspunkt, till någon man har en relation till. Gud är ett stort begrepp och fortfarande går det (enligt mig) att använda på ett levande sätt inom poesin.

4 kommentarer :

kyrksyster sa...

Gud är ett begrepp. Men också en person. Det blir för en del en kollition.
Ett begrepp möter man på ett vis. En person på ett annat. När man inte kan skilja detta åt blir det antingen komik eller kränkning.

Gabrielle Björnstrand sa...

Du har feeling, Andreas. Aase Berg är som vanligt ute och dyrkar sitt eget cerebrum.

Andreas Björsten sa...

Jag har inget emot Aase Berg. Men det känns som om hon försöker pracka på läsaren sin syn på Gud. Hon tar utrymmet i akt att propagera för ateismen.

Gabrielle Björnstrand sa...

Nej, men det har jag. Hon sitter liksom alltid med ett självgott leende och lägger ut texten om hur litteraturen ska se ut. Näst intill pinsamt lärarinneaktig. Det finns hundra andra recensenter som har mer lyhördhet och ödmjukhet.

Men jag har läst X antal bra artiklar av henne, som inte var recensioner, bl.a. i Bang.

Det är trots allt ett problem att en så inkilad-i-en-fåra-recensent ska ha monopol på poesi i DN. Hennes arroganta text om Tranströmer ej att förglömma. Löjligt!