Efter Benedictus. Den välsignade. Knappast.
Efter Bengta, min mors farmor. Högst sannolikt. Trots att hon blev nittiosex år gammal hann jag aldrig träffa henne – min morfar, som jag känner som en gediget vithårig man och ägare av en röd Chevrolet Camaro, var yngst i en syskonskara på åtta. Möjligen var Bengta välsignad. Foton som finns kvar av henne visar en späd allvarlig gammal dam, troligen framfödd i en svart klänning med vitt förkläde och tunt grått hår, slingat till en knut som ibland var täckt av en vit hätta. Historien om när min mor låste in sin farmor i matkällaren är inte helt förenlig med bilderna från de gamla fotoalbumen.
Bengtas yngsta dotter Vineta var också liten och späd. När hon, nittioåtta år gammal, höll min nyfödda dotter i sin famn var det inte utan oro för att hennes underarmar skulle ge vika och knäckas rakt av. En obefogad oro kan man tycka, då Vintea levde och skötte både sig själv och sin trädgård med föredöme i närmare hundra år utan hjälp. Eller jo, jag hjälpte henne plocka äpplen en gång. Stod på toppen av en skranglig trappstege i trä och sträckte mig efter frukterna som hängde kvar i trädets översta grenar. Var inte orolig, sa hon, jag håller i stegen.
Till saken. Pascal. Det här är världspoesi.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar