Det fina med att cykla och tänka och lyssna på musik medan jag skriver på en bok (i skrivbok, i dator, på papperslappar, i huvudet) som utspelar sej i staden där jag bor, är att överallt hela tiden ser jag mina personer, när de är ute och går, när de gråter i hamnhörnan där färjeläget låg i en annan tid (som de minns som mycket enklare och mjukare) men nu dunkar det dagarna igenom, stora rostiga grova metallstolpar som slås ner i marken av gigantiska grävskopor (dunk dunk dunkar ner i gyttjan) för att ge stadga åt andra yngre par som väntar sitt första barn och i grunderna till det obyggda havsnära drömboendet ser de bara möjligheterna och min försmådde, svikne, melankoliske manlige huvudperson står (med Alphaville i lurarna, Forever young) och skakar på huvudet: Ni kommer att förlora, också ni kommer att förlora allt, tänker han och jag cyklar vidare och lite längre bort ligger huset där de fortfarande bor fast de inte har råd, fast de inte har något liv tillsammans, inget hopp (eller har de det ändå? tränger det inte fram en strimma ljus ändå? har de inte något att kämpa för ändå?) och där går den förälskade (i en annan man) kvinnliga huvudpersonen runt medan barnet tittar på Mumintrollet och runt i huvudet fladdrar tankarna om att det är fel, det är fel, jag älskar inte honom (den andre mannen) men varför känns det så starkt då, i huvudet i magen i hela kroppen, varför pirrar det? varför fladdrar det? tänker hon och jag ser henne i fönstret när det mörknar utanför och lägenheten skulle kunna vara en fyr i natten och han skulle kunna irra ditåt (medan han tänder en ny cigarett på den gamla, måste göra något, måste distrahera tankarna och rädslan) tvekande och se henne stå i fönstret spejande (efter vem?) och han skulle antagligen stanna och drabbas av sorg och förlust, eller glädje? ja eller nej? Det är sånt jag funderar på under cykelturerna.
.JPG)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar