slentriansexism

igår pratade jag med en kompis (kvinna)
om två bilder som prydde tidningar
en påbylsad Ferry samt en avklädd Andersson
skidåkare och armbryterska tillika ett par kära människor
det skulle påvisas vilken fin bygd de kom ifrån
och vi kräks unisont på den gamla sketna bilden
av hur kön presenteras
och att vi som kvinnor inte ska ta det personligt

håhå jaja

jag gillade avsnittet med Genusfotografen i det horribla tvspektaklet
om män som har dyra kameror
men Schyffert verkade åtminstone till slut förstå vad som påpekades
vilket var storartat, man måste öppna upp och se det igen och igen
och sen vända på det och se det igen

nu kanske det var okej med Ferry/Andersson omslagen
hon kanske tränade
och han kanske var ute i snön

men varför vill vi ge våra barn den bilden att män är påklädda och kvinnor avklädda

som frukost i det förbannade gröna om och om igen

en medelålders man gav sig in i diskussionen och tyckte att det var en skitsak
och att vi skulle ägna oss åt nåt nyttigt som att jobba med utsatta kvinnor istället

redan där förstår ni säkert att jag höll på att dö

men om jag benar upp det

patriarkatmannen tyckte
1 det var en skitsak, dvs han förstod inte skillnaden att bli sedd som avklädd eller påklädd
2 han tyckte att han skulle bestämma vad som var viktigt
3 han bestämde också att vi kvinnor skulle ta hand om kvinnor som blir utsatta för mäns våld

jag blev ju arg och tyckte att han som gubbjävel kunde göra det själv

när man inte ser hur man uppmuntrar till att göra ner kvinnor och sen tycker att kvinnor i övrigt ska ägna sig åt att sopa upp och ställa tillrätta efter patriarkatets misstag, blir jag så himla ledsen

hur kan man inte se vad man gör

eller effekterna av det man tycker är skitsaker

Tänk om medelålders män, ja jag är ganska besviken på män i min ålder som helt enkelt köpt de gamla visorna om hur det ska vara, som har blivit enögda och bekväma och tar allt personligt, när det är en samhällsstruktur som vi alla ansvarar för, inte bara kvinnor som ska stå upp för kvinnor, alla måste ta ansvar för alla och speciellt för de som inte kan försvara sig själva, för våra barn, för vår framtid

tänk om den här gubben just kom på "jag vill nog försöka förstå vad de menar" och kanske börjar prata med folk som kan sånt här, läser böcker, engagerar sig i jämlikhetsfrågor

ISTÄLLET FÖR ATT TALA OM FÖR OSS ATT DET ÄR EN SKITSAK MEDAN HANS FRU GÖR KAFFE

Manlig eller kvinnlig dominans – är det nödvändigt?

Många med mig blev kanske häpna över hätskheten i Ebba Witt-Brattströms attack på först Karl Ove Knausgård och Stig Larsson, sedan på de unga skribenterna Mats O Svensson och Victor Malm.

Men för den som läser hennes senaste essäbok ”Stå i bredd” (Norstedts, 2014) står det snart klart vad det är EWB försöker göra. Hon vill öppna för en frispråkig och bitsk debatt mellan män och kvinnor, enligt mönster av det tidiga 70-talets debatter, som hon går igenom i sin bok med undertiteln ”70-talets kvinnor, män och litteratur”. Hennes ideal förefaller vara en ung Germaine Greer i offentlig debatt med Norman Mailer, som i dokumentärfilmen Town Bloody Hall (finns på youtube). Därav efterslängarna och de retoriska överdrifterna, det hör till stilen. Om hon lyckas väcka förståelse eller sympati för sin sak är en annan fråga.

”Med fördel bör ’ren oförskämdhet’ utnyttjas för att ’avslöja’ maskulina prerogativ och ifrågasätta mäns tolkningsföreträde på varje punkt”, skriver Witt-Brattström i kapitlet om Germaine Greer och ”Den kvinnliga eunucken”. Det är uppenbart var den kanske främsta inspirationen till hennes debattartiklar ligger, det har att göra med den tidsanda från början av 70-talet som hon vill återuppväcka, och som förstås också är högaktuell för henne efter arbetet med boken ”Stå i bredd”.

Det klingar dock lite falskt när hon i debatten presenterar sig både som en underdog i egenskap av kvinna samtidigt som hon trycker ner sin professorstitel i halsen på sina meddebattörer!

Det går väl ändå inte att förneka att den litterära världen ser annorlunda ut i dag, än på den tid för över 40 år sedan som EWB tar spjärn emot. I dag är kvinnliga författare och dessutom kritiker väl så uppmärksammade och hyllade som manliga dito. Samtidigt är det säkert så att spår av manlig dominans kan finnas kvar; jag är t.ex. uppvuxen i en tid som dominerades av manliga litterära idoler, som t.ex. Ulf Lundell och Vesuviusgruppen, även om jag också dyrkade Edith Södergran och Karin Boye.

P.S. För övrigt vill jag påtala ett pinsamt faktafel i boken ”Stå i bredd”. Jag vet inte om det är redaktören eller Ebba Witt-Brattström själv som är den skyldige. På sid. 80 i faktasammanfattningen som inleder varje kapitel och som listar viktiga historiska händelser under varje år som boken tar upp påstås det att följande skulle ha hänt under 1973:

”trehundra indianer som ockuperat byn Wounded Knee i South Dakota massakreras av amerikanska armén”

Är det möjligt att ingen tidigare har sett detta fatala fel?

Någon har här uppenbarligen blandat ihop Wounded Knee-massakern 29 december 1890, som är en ohygglig händelse där mycket riktigt uppemot 300 indianer dödades, med ”Wounded Knee-incidenten” våren 1973 där aktivister från American Indian Movement ockuperade den historiska platsen under flera månader, under bevakning och även beskjutning av amerikanska poliser. Två aktivister dog vilket är illa nog men det går ändå inte att jämföra med originalhändelsen.

Knausgårds-debatten lite på avstånd

Apropå en nu aktuell debatt: Det här tycker jag är bland det bästa jag läst om Knausgård och Larsson, en flera år gammal Fokus-artikel av Therese Eriksson. Den håller fortfarande!

Det verkar vara en hel del som är känsligt i den debatt som har blossat upp och som jag känner att jag helst vill hålla lite på avstånd. Jag tycker det är synd att Bear Books har raderat sin bloggpost Witt-Brattström vs Knausgård och jag undrar varför det gjordes.

Jag hajar det där med det homosociala som Ebba Witt-Brattström vill lyfta fram i sina artiklar, men hennes personangreppsnivå väckte ingen större sympati hos mig. Att författare har sina moraliska brister må vara hänt, enligt mig.

onkel vanja eller bob dylan fyller hundrafem

vi och våra flickröster sjöng salvelsefullt

where have all the flowers gone

long time passing

when will they ever learn

och de som var äldre än vi satt bakpå cyklar och mopeder

med midjekorta täckjackor(och såg ut som mellanölsdrickare och boffare)

med stjärnor på muddarna

och sa saker som

vem vågar skaffa barn liksom

det vet vi inte hur länge freden/jorden varar

och så lyssnade de på ted gärdestad

som hotade att hoppa ifrån eiffeltornet

och ingen snackade om att han ville ta livet av sig

det var vad vi gjorde på sjuttiotalet

när undergången hela tiden flåsade oss i hälarna

mer dels åldern

varken sprit eller kärlek

ger mig den effekt jag söker

den utomjordiska sinnliga

sciencefictionkänslan

jag vill att folk ska bli roliga intressanta och

föra härliga konversationer

eller kyssas på halsen

så öronen fladdrar

och det händer aldrig

varken med vin

eller människor

så jag läser en bok

med katten intill mig

Hajattack i Sharm El-Sheik

Vintern 2010 inträffar en rad hajattacker i turistorten Sharm El-Sheik i Egypten.
En känd idrottsprofil bloggade om det, och tog parti för hajarna.




Ljud via Google Translate. Historien har jag uppsnappat från Aftonbladet.

Att fortfarande läsa poesi

När jag var på biblioteket häromsistens och lånade böcker av Carolina Thorell och Åsa Maria Kraft reagerade bibliotekarien:

Tänk att någon fortfarande läser och lånar poesi!

Ja, det är ett smalt fält, replikerade jag. Sen gick jag min väg.
Här är den enda avvikande recensionen jag läst av Åsa Maria Krafts bok "Randfenomen", av Sohrab Rahimi.

(Jag minns Sohrab Rahimis bloggpost som betydligt längre och hårdare i sin kritik, men det är möjligt att jag minns fel.)

"Kom och sitt med mig en stund" av Peter Lindforss

Kom och sitt med mig en stund
världen är åt helvete
men det finns ögonblick
där värmen gör sig påmind
jag tänker inte ljuga om kärlek
men i mörkret har jag sett
någonting som strider mot allt förnuft

Samtidspoesins konventioner

Den ”utspridda rösten” är en konvention inom samtidslyriken, till det yttre manifesterad genom att orden, satserna och ibland även stavelserna sprids ut över boksidorna, gärna långt ute i marginalen – alltså utanför själva den naturliga satsytan.

En annan konvention i svensk nutidspoesi är ”systemdiktningen”, att hela diktsamlingen bygger på ett koncept där de olika avdelningarna markeras genom att man klipper in citat från avhandlingar, ordböcker, informationstexter etc.

En tredje konvention, som hänger ihop med föregående, är besattheten av citat, öppna eller dolda. Med fördel bygger man hela diktsviter på citat ur andra författares verk utan att redovisa det. (I den snällare varianten redovisar man textstölderna.)
Nej, detta anser jag inte jämförbart med Eliots metod i The Waste Land som ju nästan helt och hållet är en originaltext.

En fjärde konvention är att läsa myter – som till exempel den om Orfeus och Eurydike – genom någon etablerad teoretikers glasögon, till exempel är fortfarande den postmodernistiske gurun Maurice Blanchot gångbar.

Carolina Thorells ”Jungfrukällorna” (Bonniers, 2015) uppvisar en provkarta på dessa konventioner, oftast de snällare varianterna, där den yttre formen – och ibland även tematiken – påminner mest om Katarina Frostenson. Också Ann Jäderlunds kursiver finner sin plats i diktsamlingen.

Där finns stunder av en egen renhet, men alldeles för få sådana för att diktsamlingen ska kunna vara mer än högst halvbra. Ändå hyllas den av kritiker i DN, SvD och Aftonbladet. Vad är jag för slags elak dissident som har svårt att se något av djupare värde i Bonniers trendskapade – naturligtvis vill den vara nyskapande – poesi?

årets första

årets första fjäril var lika osynlig bredvid
den terrakottafärgade ytterväggen
som en bofink
jag lyckades smyga nästan ända fram
och tittade den djupt i ögonen

katterna satt på rad i fönstret
som fåglarna i en gammal Cohensång
är du färdig med dammsugningen än
sa de och glodde anklagande på mig
ja, sa jag, vill ni ha mat?

Litteraturtidskrifternas förvandlingar 2

Svenska Akademien går in och korrigerar Kulturrådet?

Tidskriften Aiolos är tillbaka, efter en längre tids träda. (Tror de gav ut ett nummer under 2014.)

Faktum är att de av för mig oförklarliga skäl blev av med sitt produktionsstöd för kulturtidskrifter i sökningen inför 2014. Året innan hade de ett produktionsstöd på 150.000 kr och plötsligt tillhörde Aiolos de nollade tidskrifterna! De var plötsligt jämställda med en annan nollad tidskrift som Aurora.

När Aiolos nu är tillbaka är det med en ambitiös utgivningsplan, fyra fullmatade nummer är planerade under 2015. De första två numren har temat Metamorfoser. Redaktionen är ny (Jan Arnald är inte längre med) men inriktningen är densamma, mot publicering av klassiker och texter kring estetisk teori, gärna med en romantisk anstrykning.

Inramningen är helt och hållet akademisk, detta sagt så värderingsfritt som möjligt från mitt håll, mer som ett konstaterande. Redaktionens adress är institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet.

För att medverka i Aiolos med dikter eller dramatik måste du heta sådant som Petrarca eller Euripides. Så det är knappast någon tidskrift som tillför några publiceringsmöjligheter för svenska poeter. Ändå är det viktigt att den finns.

Det måste Svenska Akademien också ha tyckt. Det intressanta är nämligen att de finansierar utgivningen under 2015. Så påkostade som numren är – något annat vore inte möjligt än att redaktionen har hittat en finansiär. Hur mycket pengar det rör sig om vet jag inte – Svenska Akademien har inte svarat – men det kan knappast röra sig om mindre än 100.000 kr i ett nytt slags kulturtidskriftsstöd.

Ser vi här det första exemplet på att Svenska Akademien går in och korrigerar Kulturrådets beslut?

Personalnytt på SvD Kultur

Enligt notis i Svenska Dagbladet i onsdags blir Madelaine Levy ny litteraturansvarig för SvD efter Elise Karlsson.

Vad kan man då säga om det? Ingenting annat än att det var en värvning som naturligtvis är självklar, sett i efterhand. Åtminstone om man ser till de svar hon ger i den korta intervjun av Anders Q Björkman. På frågan ”Kommer vi att få se några förändringar av litteraturbevakningen?” svarar hon:

Min ambition är att förvalta SvD:s tradition av initierad, kvalitativ litteraturkritik med stor integritet och samtidigt lyfta blicken – till exempel mot utlandet och mot nya digitala format.

Nya digitala format, ja naturligtvis! Tänk om hon hade sagt motsatsen, att hon vill lyfta papperstidningen! Det hade varit mer oväntat och på sätt och vis också mer spännande, eftersom papperstidningen jobbar i motvind men i mina ögon ändå är oumbärlig för djupläsning.

Hon fortsätter:
Den största utmaningen, digitaliseringen, innebär också stora möjligheter. Jag ser det som mitt och andra kulturredaktörers ansvar att skapa nya lösningar där kritiken gynnas av de förutsättningar som digitaliseringen innebär.

Madelaine Levy gav i sin ungdom ut en bok tillsammans med SvD:s nuvarande kulturchef Lisa Irenius. Så man kan väl säga att de är gamla kompisar!

Försöket att låta läsarna rösta om vilka böcker som ska recenseras lär alltså inte avbrytas.

Avslutningsvis vill jag bara säga grattis till er som inte sökte jobbet på SvD, då det hade en så tydlig men outsagd kravprofil.

En dikt av Roger Skjöld ur "Leva som snö" (1978)

ett vitkalkat rum
en ventil och en spegel

jag tänder en ny
papperslykta
som en gest mot alla dom
som tvingas resa stegar
inuti sina kroppar

kan inte följa någon
utan att peka
mot reflexerna
vid deras höfter

så jag fyller en väska
med ljus
från kattens ögon
och tänder en ny
papperslykta
inuti bilvraket

tänker på pojken
i spelhallen
hans trasiga mycket trasiga
händer

Roger Skjöld
ur ”Leva som snö”, W&W 1978

Två dikter av Peter Lindforss

Det finns någonting
du har det i din kropp
ett behov av ingenting
som när ett barn drömmer
och äntligen slutar drömma

*

Stanna ett ögonblick
låt mig se ditt ansikte
du tror på saker
jag tror på ingenting

- Peter Lindforss

Litteraturtidskrifternas förvandlingar

Bo Pettersson filosoferar kring litteraturtidskrifternas nutid och framtid. Texten borde korrekturlästs bättre, men innehåller ändå en hel del intressanta funderingar och observationer. Eremonaut och fikssion publicerar originallitteratur medan Den Blinde Argus "bara" publicerar kommentarer och recensioner? Nej, så förhåller det sig inte riktigt längre. DBA gör både och. Av någon anledning har vi fått hundratals nya läsare under senare tid, ni är alla välkomna!

Radonskandalen drabbar diktsamlingarna på Stockholms stadsbibliotek

Radonskandalen på Stockholms stadsbibliotek fortsätter. Bakgrunden är att ungefär hälften av Stockholms stadsbiblioteks böcker (i runda slängar ca 350.000 volymer) finns i magasin och inte lättillgängliga i hyllorna. Detta vore inget större problem såvida det gick att hämta upp böckerna ur magasinet genom en kortare promenad från bibliotekariens sida, men just detta kan inte göras eftersom magasinet är radonskadat. Sedan sommaren 2012 tas inga av dessa böcker fram och lånas naturligtvis inte heller ut.

Jag vill påstå att detta drabbar speciellt lyriken från 70-, 80- och 90-talen som nästan mangrant är magasinerad, speciellt om utgåvorna inte tillhör några av de allra största namnen. Som exempel är hela Roger Skjölds produktion av fem diktsamlingar från 1978 och framåt oåtkomlig vid Stockholms offentliga bibliotek. Och då rör det sig ändå om en av de senaste decenniernas främsta poeter, och en som fortfarande är verksam!

Samma situation vad gäller Peter Lindforss författarskap, hans diktsamlingar från 70- och 80-talen är magasinerade allihop, vilket alltså lett till att de är fullständigt oåtkomliga för lånande, läsning och nyupptäckter. Ingen kan i dag botanisera fritt bland lyrikhyllorna och upptäcka lyrik av olika stilar så som jag kunde göra som ung. I ställer har vi en fullständig dominans av den språkmaterialistiska lyriken från 00- och 10-talet som är desto starkare representerad bland hyllorna. Urvalet och representationen har tippat över fullständigt. Men poesin lever väl?

Poesin är marginaliserad
…heter det.

Den tillgängliga lyriken görs otillgänglig

Poesin är magasinerad
lever i radon.

Guldkorn ur Aurora nr 2-3 2008

Tusentals

Av de tusentals
som kallas
eller vill bli kallade
poeter
är kanske en eller två
verkligen poeter
och resten bluffmakare
som stryker kring de heliga reservaten
och försöker se ut som den äkta varan.
Självfallet
är jag en av bluffmakarna
och det här är min berättelse.

Leonard Cohen, ur Book of Longing,
övers. Peter Lindforss