Jag vill påstå att detta drabbar speciellt lyriken från 70-, 80- och 90-talen som nästan mangrant är magasinerad, speciellt om utgåvorna inte tillhör några av de allra största namnen. Som exempel är hela Roger Skjölds produktion av fem diktsamlingar från 1978 och framåt oåtkomlig vid Stockholms offentliga bibliotek. Och då rör det sig ändå om en av de senaste decenniernas främsta poeter, och en som fortfarande är verksam!
Samma situation vad gäller Peter Lindforss författarskap, hans diktsamlingar från 70- och 80-talen är magasinerade allihop, vilket alltså lett till att de är fullständigt oåtkomliga för lånande, läsning och nyupptäckter. Ingen kan i dag botanisera fritt bland lyrikhyllorna och upptäcka lyrik av olika stilar så som jag kunde göra som ung. I ställer har vi en fullständig dominans av den språkmaterialistiska lyriken från 00- och 10-talet som är desto starkare representerad bland hyllorna. Urvalet och representationen har tippat över fullständigt. Men poesin lever väl?
Poesin är marginaliserad
…heter det.
Den tillgängliga lyriken görs otillgänglig
Poesin är magasinerad
lever i radon.
2 kommentarer :
Hur höga är de här radonhalterna egentligen? Radon finns ju i de flesta källare och större underjordiska utrymmen som inte vädras regelbundet, och inte minst i gruvor. Och det är ju inte så att böckerna själva "blir bestrålade" och utgör en säkerhetsrisk när de kommit upp, det är endast promenaden där nere. Jag har svårt att tänka mig att det skulle medföra några väldiga hälsorisker - utslaget på antalet bibliotekarier som kan komma ifråga lär det inte bli ens tjugo minuter i veckan.
Det är inte utan att man vill väga in att bibliotekarie är ett typiskt medelklassyrke, dessutom ett kvinnoyrke. Trafikarbetare, gruvarbetare och tunnelbyggare utsätts förvisso också för radon ibland, men det leder inte till några stängda lokaler och avbruten service.
Ja, jag vet inte. Men jag tycker det här uppmärksammas alldeles för lite; det får ju stora konsekvenser för användningen av Asplund-huset.
Skicka en kommentar