I litteraturhistorien framställs sjuttiotalet, om det ens behandlas som epokbeteckning, som ett decennium då litteraturen förtvinade av alla usla, manshatiska, bittra och sexuellt frustrerade kvinnokampsromaner. För enkelhetens skull inpaketerade under den hånfulla etiketten kvinnlig bekännelselitteratur.
Sanningen är att litteraturen tvärtom vann stort på att skrivande kvinnor insisterade på att tidigare tabubelagda kvinnliga erfarenheter kunde och måste gestaltas.
Jag har på det hela taget inga invändningar, även om Kerstin Thorvall, Kristina Lugn och Kerstin Ekman knappast är bortglömda. Men EWB missar en sak; sjuttiotalets (ofta manliga) poeter är lika styvmoderligt behandlade av historieskrivningen än så länge, även de. Bruno K. Öijer är väl den enda poet som debuterade på 70-talet som det fortfarande refereras till på kultursidorna. Närmast bortglömda framstår i jämförelse de övriga medlemmarna av Vesuvius-gruppen, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder. De framlever i dag sina poetiska liv som kultförfattare trots att de revolutionerade svensk poesi lika mycket som BKÖ. Än mer bortglömda framstår så starka poeter som Roger Skjöld, Peter Lindforss och Sven Thomas Nordlöf (debut 1981). Dessa poeter kombinerar när de är som bäst en estetiskt avancerad form med ett känslomässigt driv som rycker läsaren med sig på jakt efter mysteriet i deras poesi. Det här är också den sista (?) generation som hann utveckla sin konstart innan den teoritunga postmodernismen välte spelbordet över ända och en cerebral språkpoesi tog över.
De bästa sjuttiotalspoeterna (Ebba Witt-Brattström nämner bara Göran Tunström och "Autisternas" Stig Larsson bland manliga poeter) undgick både plakatpoesins faror och den platta bekännelselyriken, som ju de facto var ganska starka strömningar bägge två, genom att hitta detta inre existentiella stråk, ibland med surrealistiska övertoner.
"Litteraturhistorien insisterar på att sjuttiotalet var ideologiskt korrekt och därför föga litterärt givande", skriver Ebba Witt-Brattström indignerat på s. 110 i sin bok, med vilken hon själv vill bidra till att ändra och komplettera historieskrivningen.
Men litteraturhistorien är ännu inte färdigskriven. Sjuttiotalets bästa poeter måste med, oavsett ideologiska fördomar.
Den kanske enskilt viktigaste raden i Ebba Witt-Brattströms bok kommer på s. 194: "Sjuttiotalet var antietablissemang." Där träffar hon helt rätt. På så vis borde sjuttiotalets bästa poesi vara en inspirationskälla än i dag, speciellt som ingen av de poeter jag nämnt här ovan har tystnat.
2 kommentarer :
"sjuttiotalets (ofta manliga) poeter är lika styvmoderligt behandlade av historieskrivningen än så länge, även de."
Ja, det kanske stämmer. Det borde undersökas. Ebba Witt-Brattström fokuserar på prosan.
Att Lars Norén var en av 70-talets mest spännande, och mest oansträngt bildrika, lyriska röster är idag helt skymt bakom hans karriär som dramatiker - utom för dem som i likhet med dig och en del av denna bloggs läsare kommer ihåg den tiden.
Skicka en kommentar