till min svensklärare på gymnasiet

de fuktiga röda stugorna i drömmen

och de fuktiga barrträden
hur kylan tränger sej fuktigt in överallt, uppåt
och in i märgen
och de fuktiga barrträden
som suger och suger
de halta kråkfåglarna som tappat färgen
som suger och suger
som kyler mej stel in i märgen

kommer du ihåg, Kerstin Bosemark, att du sa att jag duger
men ändå inte duger
du var aldrig min spegel
i det fuktiga skolhuset utslängt på slätten
för jag skulle följa dina regler
när jag bara ... livet ... jag suger
i mej allt, jag vill leva
jag vill undvika mörkret
jag provar alla sätten
hur getterna trivdes
i Karlslund i Landskrona
hur den gamla dansbanan rivdes
hur skorstenarna sprängdes av röken
där farfar krökade och trivdes
hur han snubblade på farmor
och du, en så levande skolfröken
fyllan då: "det är därför jag finns till
det är allt jag kan och vill"

men de fuktiga röda stugorna
hur barrträden kväver mej
när jag far genom norra Skåne och haltar in i Småland
men, Kerstin, hur du tog min hand
och ledde mej vidare in i litteraturen
du var ett rött skynke
förbi dej, till mitt eget land
jag var den brunstige kalven, inte tjuren

du, Kerstin, har jag berättat om Lou Reed
har jag berättat om resan till Schweiz
det var under de där gymnasieåren
all ångest, döden, det sprutande såret
det var Hedda och rockband från Australien
det var amerikanen på diskot, weed!
och en hypnotisör som stack nålar genom kuken
det var konstiga drömmar i natten
men ändå, nånstans: jag duger
Jack Kerouac, Duras och Lou Reed
har jag berättat om Lou Reed
är du inne på Youtube ibland
Velvet Underground var hans band
han har lärt mej mycket om humor i allvaret
om det självklara i skapandet
rakt in i din egen värld
jag håller hans vänliga hand
du gör det du måste göra
du förstör det du måste förstöra
för att skapa nåt annat
du är värd det du vet du är värd

men de mörka stugorna, Kerstin, stugor som suger
allt det mörka
det var åren när jag aldrig kunde somna
det var döden överallt

det var det iskalla havet
det var djupt
det var kraven

det var: jag står vid ett stup
igen och igen och igen
och inte att falla och landa
att bara vara kvar i smärtan
att aldrig komma hem
att inte vilja komma hem
det är så längesen
men jag kan känna smärtan
ouh! desperat tomhet
känslomässig dövhet
Kerstin! kommer du ihåg bibliotekarien, Margareta
jag träffade henne förra året
på stigen över bron
det var du och hon

du, sen gifte jag mej med en svensklärare
först kall, sen kärare och kärare
hennes familj hade en röd stuga och granar
grusvägar och stängda affärer
hon sa att jag var bra
och jag berättade om svanar
hur de alltid höll ihop
hon trodde att jag sa: gravar

jag längtade så efter dej
efter våra bråk
du sa att jag fick använda mitt språk
senare (när jag blev författare)
"men här i skolan lär vi oss punkt och komma"
det var nätterna när jag aldrig kunde somna
jag skrek dikter: renare renare!
tankarna som skenade
vet du hur det är att gå sönder
Kerstin, vet du hur det är att gå sönder
att inte kunna blunda
jag står vid ett stup
igen och igen, jag andas djupt
Kerstin, kommer du ihåg att du gav litteraturen liv
minns du att du gav mej liv
fattar du att det du gav
gjorde att jag blev jag