Rapporterar tacksamt från Argusstugan

Roddbåten gungar lätt. Det är den objektiva lyckan i att ro. Jag trodde inte på det först. Jag har ju ont i foten. Jag är ju van vid havet. Jag är van vid klarare vatten. Jag är van vid platta vägar. Att det bara är vinden att tänka på. 

Backvägen är brant och hela tiden en rädsla att bara orka halvvägs. Att få punka på cykeln.  

Men det var alltså de första dagarna: Backen var ett monster. Nossen var ett sugande hål. Nu är allt objektiv harmoni och lycka.

Roddbåten rör sej stilla framåt. Vi är en mjuk kniv i det mjuka smöret. Den branta stigen ner mot bryggan är svår att gå med min halta fot. Men så värt det. Barnen plockar körsbär och hallon. Hunden hälsar på hos alla grannar.

Den objektiva lyckan i att ro. Att glida fram till campingens brygga. Lägga till och jag tar inte av mej den snygga flytvästen. Jag blir den båtsman jag alltid ville bli.

Bastuflotten gungar när vi går ut på den rangliga bryggan som är en bro. Vi lämnar brännässlorna. Vi dyker i sjön och in i värmen och, olé!, in med ett vedträ till! Låt kokande vatten bli ånga.

Livet på en bastuflotte. Vi dyker i sjön och allt är ändå glasklart. Att skaffa en motor och proviant och obegränsat med ved. Och bara ge oss av. Livet på en bastuflotte. Den objektiva lyckan. Den objektiva fulländningen.