Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Faktum är att medan min diktsamling inte direkt rosat bokmarknaden så har en dikt ur samma diktsamling, nämligen den här, fått över 5 000 klick sedan jag lade ut den för över ett kvartal sedan. Om bara en hundradel av dessa läsare hade köpt min Muntliga åtbörder så hade min kväll varit räddad!
Boken går att låna på Kulturhusets bibliotek samt på Stadsbiblioteket i Stockholm.
Vi kan se att det är många poeter, några av dem rentav mina favoritpoeter, som saknas i urvalet. Vad ska vi säga om dem som inte ens anses platsa med en enda dikt i en tusensidig antologi som är det senaste om än säkert inte det definitiva poesiurvalet som finns tillgängligt i offentligheten? De blir osynliggjorda på ett påtagligt sätt just i och med att det är en så till synes bred antologi. Vad har deras författarskap för chanser att återkomma i nästa antologi – när nu den kan tänkas göras – och inta sin rätta plats i kanon? Ja, det får framtiden utvisa men det känns som om chanserna, åtminstone på kort sikt är små.
Det är svårt eller omöjligt att gräla på urvalet vad gäller 1600-talets poesi, som måste sägas utgöra en första höjdpunkt i svensk poesihistoria (bl.a. Lucidor!). Här är urvalet relativt lätt att göra, och kvalitén är hög (mot slutet av 1600-talet och början av 1700-talet verkar i och för sig 90 procent av alla dikter handla om döden).
Låt oss göra ett bestämt hopp fram till den nära nutiden i stället. Hur är det möjligt att utesluta Eric Fylkeson ur urvalet, han som i lika hög grad som Bruno K. Öijer var med och definierade det svenska 70-talet? Här framstår Brunos poesi som ganska ensam representant för det en gång underjordiska 70-talet, samtidigt som det är ett ganska sparsamt urval som han får.
Ville man ge en bredare bild av det både upproriska och desperata 70-talet (inklusive början av 80-talet) hade man kunnat välja åtminstone något av dessa ytterligare namn: Peter Lindforss, Sven Thomas Nordlöf, Margareta Renberg, Roger Skjöld och Per-Eric Söder. Ja, vad gäller Peter Lindforss ser jag honom som en verkligt betydande poet med en tungt samhällskritisk och centrallyrisk mognad, vid sin återkomst på 00-talet och 10-talet.
Bilden av 80-talet blir på samma sätt inte komplett utan Lukas Moodyssons ungdomspoesi som var vägledande för många, i riktningen skönhet och nysurrealism.
Bland den kommunikativa poesins representanter borde självklart Ulla Olin funnits med, som gav ut ”Eftervärme” 1990, en av de senaste decenniernas bästa diktsamlingar och (om jag minns rätt) rekommenderad av Poul Borum i Aftonbladet. Men kanske betraktar redaktörerna hennes dikter inte bara som kretsande kring eftervärmen efter en älskad makes bortgång, utan som litterär efterklang i egenskap av så att säga föreställande lyrik? En felaktig bedömning i såna fall.
I stället har vi en kraftig överrepresentation av språkmaterialister eller OEI-are, som för ögonblicket kanske framstår som viktiga men som troligen kommer att sjunka in i glömska igen när tiden gått något decennium till. Så utifrån vilken auktoritet talar egentligen den här antologin?
Tandemskrivna diktsamlingar är väl inte helt vanliga, även om jag känner till några stycken. Vanligare är det väl i sådana fall med dialogböcker, artikelsamlingar där två författare växelvis skriver om ett ämne.
Men en sådan bok är inte det här, ”Ömhetsmarker” av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen gemensamt. Ändå börjar den med en uppsättning dialoger, men vi vet aldrig vem som inleder dialogen och vem som svarar.
Så här kan det låta:
- Bara skrivandet kan rädda en.
- Och inte ens det kan rädda en.
- ”Snö är inte snö om det snöar i juni”
- Något är det som räddas.
- Vad?
- Det som prasslar underifrån.
Här pratar författarna ihop sig så att säga, sjunger upp sig inför kommande dikter där de disparata rösterna ofrånkomligen har gått ihop till en enda röstkropp, vilket är lite märkligt.
Det rör sig ändå om två författare, eller författarskap, med distinkta egna röster. Ulrika Nielsen är den som har publicerat sig under längst tid, hon debuterade 2001 med ”Små springor som värmen tränger ut ur”, en traditionell uppväxtroman om någon som växer upp i en stor finlandssvensk familj, med sina problem och glädjeämnen. Snart gav hon sig ut på mer experimentella utflykter där diktsamlingen ”Undergången” (Ellips, 2015) hittills varit storverket. Lina Hagelbäck gjorde en dunderdebut med ”Violencia” (Brombergs, 2013) som följdes upp med ”Violencia och henns far” (2015).
Nu har de alltså inlett ett samarbete, och om det inte bär längre än så här, så har det redan nått långt. Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen tillsammans, det är en konstellation som skapar dramatik från första ögonblicket, och som sedan stegras under diktsamlingens lopp.
Det blir som ett tumultuariskt skrivarrus som drar läsaren med sig från första sidan i boken. Boken tematiserar sin egen tillkomst, och handlar mest om själva skrivandet och de känslor som författarna går igenom under arbetet. Det kan låta inkrökt men är i själva verket motsatsen. Den höga emotionella temperaturen som uppstår i skrivartemperamentens möte och rentav sammansmältning skapar ett högt uppdrivet språk, som är surrealistiskt, vackert och samtidigt igenkännbart i sina vildsinta språng mellan yttre verklighet och inre landskap.
Resultatet är rentav visionärt, något vi inte sett mycket av i den sentida svenska litteraturen (det här är väl en finlandssvensk bok eftersom den kommer ut på förlaget Schildts & Söderströms). Min personliga association går till Roger Skjölds diktsamling AKT från 1979. Det är svårt att hitta några citat som gör laddningen i boken rättvisa, men här kommer ett:
”Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.”
