2018-12-19

Den omöjliga listan över de 100 bästa poeterna

När tidskriften Fokus (#49) publicerar sin lista över samtidens 100 bästa svenska poeter, inleds listan med en rad självklara namn. Så här ser de första tio placeringarna ut:
1. Athena Farrokhzad, 2. Johannes Anyuru 3. Bruno K. Öijer 4. Katarina Frostenson 5. Göran Sonnevi 6. Linnea Axelsson 7. Ann Jäderlund 8. Kristian Lundberg 9. Kristina Lugn 10. Anna Hallberg
Inte självklart mina favoriter, alla av dem, men de bör ju vara med i ett sådant här sammanhang. (Hela listan ligger bakom betalvägg eller finns på biblioteket. Själva artikeln som den är kopplad till, Hundra poeter som är värda sin vikt i ord, ligger ute.)

Ju längre in – eller ner – i texten man kommer desto vanligare blir det att artikelförfattaren Nina van den Brink listar elever från Biskops-Arnö som nyligen debuterat. Till slut framstår det som ett av artikelns halvt underförstådda budskap, att det är den vägen man ska gå för att få bli utgiven av Bonniers eller i andra hand 10TAL Bok. Skrivarlinjerna som en slags värvningsinstitut och en inskolning i gångbart estetiskt tänkande. Nina van den Brink återger dock lite mer än så; hon berättar om tillfället för några år sedan när Biskops-Arnös avgångsklass gästade galleri Forum med Jean-Claude Arnault i spetsen, och Athena Farrokhzad visade civilkurage och sa ifrån till skolans ledning om hans beteende. Här verkar också finnas en självklar solidaritet skolans elever emellan, som bytte av varandra på scenen, och som också debuterat slag i slag: Lyra Ekström Lindbäck, Theodor Hildeman Togner, Gabriel Itkes-Sznap, Jonas Gren, Tove Schunnesson. Och Elis Burrau i publiken. Artikeln börjar och slutar med Biskops-Arnös lärar- elevrelationer och skolan framstår därmed som en bärande del av Sveriges poesiliv.

Då frågar jag; finns det inga andra vägar in? Jo, poetry slam nämns längre fram i artikeln, liksom den konceptuella poesin runt OEI. Jag undrar ändå över de enskilda musiska poeterna, var kommer de in? I tidigare generationer fanns det möjligen flera vägar in i litteraturen, ett krogbord i gamla Klara kunde vara en del av parnassen. Men varför romantisera det gamla hårda livet i ordens tjänst?

Mångfalden i svensk poesi verkar på det hela taget ha repat sig och en sådan här lista med de 100 bästa är hur man än ser saken ett omöjligt uppdrag. Låt oss se det som en utgångspunkt för diskussion. Personligen saknar jag 10-20 för mig självklara namn, men det är kanske oundvikligt. Jag saknar de musiska poeterna Lars Larsen, Gunnel Arvidsson, Eric Fylkeson, Petter Lindgren, Kennet Klemets, Lina Hagelbäck med flera. Klipp- och klistragenerationen är däremot livligt representerad.

2 kommentarer :

Anonym sa...

Mycket besynnerlig lista som luktar nepotism. Att toppa med Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru gör att hela listan tappar trovärdighet. Har all respekt för dom som poeter men de har ju inte så många diktsamlingar på sin meritlista ännu. Det är som att Växjö Lakers skulle anses vara Sveriges bästa hockeylag genom alla tider, trots att de bara spelat en handfull säsonger i den högsta serien. Har inte läst hela listan men Andreas listar en hel del namn som borde vara högre upp på listan.
Var finns Eva Runefelt, Ulf Karl Olov Nilsson, Lina Ekdahl, Christine Falkenland, Fredrik Nyberg?

Andreas Björsten sa...

100 poeter är rätt många! De poeter du nämner finns med allihop, här är deras platser: Eva Runefelt har plats 35, Ulf Karl Olov Nilsson 32, Lina Ekdahl 58, Christine Falkenland 82, Fredrik Nyberg 44.

De poeter jag listar finns inte med över huvud taget, vilket för övrigt också gäller Lukas Moodysson, Eva B. Magnusson och Hans Boij. Ett flertal av mina favoritpoeter finns inte ens med i diskussionen.

Vet inte riktigt vad detta tyder på, men Magnus William-Olsson (plats 26) skriver ju på Örnen och kråkan om risken för nepotism och slentrianbedömningar inom poesin. Där håller jag med.