Kulturpolitik i Allhelgona

Kultur – vad är det?

En landgång, med snyggt fördelade skivor av lax, gurka, paté, sallad, skinka, tomater, persilja och ett par säkert placerade ruccolablad?
Som man via gymnasium eller högskola kan glufsa i sig för att sedan harkla, hosta, kräkas upp på marknadens alla käcka sammankomster för direktörer, entreprenörer och IT-fixare?
Kan det bestå av tio romaner man bör traggla sig igenom för att få godkänt att hosta vidare som kultiverad medborgare på Europanivå? En Proust, en Dostojevskij, en Joyce, en Woolf som ingen hinner för att de alla fyra är olönsamt planlösa och jiddriga och pratiga och flummiga och kul och omständliga och var var vi nu, vart fan leder det här?

Det ska ju leda till någonting. Marknader och sånt. Blir du lönsam lille vän? Och alla nya smarta författare ska ha en deadline som står dem upp i halsen. Förlaget har sålt hönan innan ägget är värpt, författaren kläcker som en äggkläckningsmaskin, och om inte – blir han olönsam. En långsamvärpare.
En Fagerölunk, som Gunnar Ekelöf.

Till förtröstan läser jag en gammal intervju med Tomas Tranströmer. Han berättar att det tog honom tio år att skriva en av sina viktigaste dikter "Galleriet". Om hur han går och prövar och skriver om, samtidigt som han försörjer sig på det svåra psykologyrket. " ...jag tror inte jag skulle kunna ha det på mer än en halvtid", säger han. Och fortsätter: "...jag märker hur sorgsen och förtorkad jag känner mig när det gått mycket lång tid utan att jag håller på med skrivande. Fast själva skrivandet är ofta mycket plågsamt; har blivit mera besvärligt på gamla dar än när jag var yngre."

(Ur Matts Rying: "Poeter till svars", FIB:s lyrikklubbs årsbok 1986)

Till förtröstan ser jag också en ovanligt bra holländsk dokumentärfilm gjord av Henny Honigmann (nej, inte så "ovanligt" förresten – dokumentärgenren är de område där filmen utvecklas mest just nu) Den utgår från några människor på kyrkogården Père-Lachaise i Paris, och den sänds i repris i TV 2 på torsdag 9/11 kl 23.00. (Viva Public Service!)

Människor kommer och går till de dödas gravar, de stora författarnas, kompositörernas, och skådespelarnas. Intervjuaren följer dem också hem till deras privatliv. Två blinda vänner är frälsta på regissören Clouzot; de ser/hör en film tillsammans; den ene helt stilla och inåtvänd, den andre med ett minspel så uppsluppet att man blir förälskad. En kinesiska som studerar till pianist berättar om sin far, som dog "utarbetad", och som älskade Chopin. Andra på Père-Lachaise vårdar sig om Apollinaire, eller om Yves Montand, Simone Signoret , Marcel Proust.
Några talar om madeleinekakan i ”På spaning efter den tid som flytt” som om de hade smakat den. En generad och artig man från Sydkorea har ägnat tio år av sitt liv åt att läsa Proust. En fransk serietecknare som gett ut populära serieböcker om Proust, citerar honom. "Det verkliga livet är konsten". Hur då? undrar intervjuaren. Jo, för att vi dör, allting försvinner, men fortfarande efter hundra år, efter femhundra år, så ser man Leonardos målningar, och läser de stora romanerna." En truism placerad där den hör hemma, i naiv beundran för konsten, utan ironiska försvar. Och beundran är, som Stig Larsson påpekat, det bästa botemedlet mot avund.

En av de i Sverige beundrade var Ragnar Thoursie, en läromästare för poeter i Tranströmers generation. Själv beundrade han inte sig själv. Få kan som han beskriva sitt eget liv, helt fritt från later. Ett av avsnitten i Matts Ryings ovan nämnda bok har tillfallit Thoursie. Han berättar där bland annat om tillkomsten av den berömda dikten "Sundbybergsprologen":
”En...utgångspunkt för samlingen var desto mer personlig, hård och bitter.
(- - -) Å ena sidan insikten om mänsklig falskhet och smartness, som väller upp som ett häftigt illamående inom en. Å andra sidan insikten om att i den fria konkurrensens samhälle är det just sådana egenskaper som har framgång. Det leder i skärslipardikten fram till indignerade angrepp på, manipulerandets konst i arbetslivet".
Detta såg Thoursie klart redan 1950, något som bland annat ledde till ett starkt socialt engagemang, och ett liv mer präglat av arbetet på AMS, och i OECD, än av poesi. Han var:"En outsider, utan närmare inblick i vad som skedde i det som syntes ske, utan verklig del i de idéer och de motsättningar som upptog flertalets intresse. Därmed kanske mer självständig än eljest men också mer isolerad. Det tidiga slutet på min lyriska period mer eller mindre förutbestämt: andra uppgifter tog tid och intresse."

Efter diktsamlingen ”Mod att leva” som kom 1957 fick de trogna läsarna vänta trettio år på "Den nya människan" som kom 1987. Att låta saker ta sin tid är motsatsen till opportunism. Men efter sin pensionering har Thoursie haft mer utrymme för att skriva, och kommit ut med fyra böcker, en femte kommer i vår.

Jag behöver elva dagar i ett sommarhus för att läsa om de där poeterna, och för att än en gång ta resan genom Maxim Gorkijs "Ute i världen", Selma Lagerlöfs "En Herrgårdssaga" och "Herr Arnes penningar" och Strindbergs jävla brev. Där fick jag med några klassiker värdiga en folkpartistisk kanon. Men vad ska man med en sån?

Vad ska de supersmarta nyttomänskorna med sådana figurer som litteraturen ger oss? Vad gör man på börs-och-elitmarknaden med Fjodor Dostojevskijs Idiot, med Maxim Gorkijs underliga kompisar i ikonverkstan, med Cora Sandels "Alberte" och hennes konstnärsvänner som knappt överlever i 20-talets Paris? Hur tolkar man på SAF Selma Lagerlöfs magiska realism (avant la lettre) i "En Herrgårdsägen", där ingenting är normalt och verkligheten flyter som en dröm? Vem, i vilket parti, bryr sig om "Getabocken", en sinnesjuk man som vandrar från socken till socken, tills han blir befriad av ett minne från barndomen, av en kvinna som älskar honom? Vad har de för betydelse för våra kinesiska aktier och vad är det för sorts jävla management de erbjuder – dessa losers med världsrykte?

Hur läser man idag "Herr Arnes Penningar", där de som stjäl och roffar åt sig straffas av Vår Herre själv? Vad gör man med en Strindberg, berömd i hela världen, men som hela sitt liv hade trassel med pengar?
Ja, vem fan kan göra PR av det oroande och tvetydiga i livet och konsten, som inte låter sig bedömas av löneskadade ministrar och som aldrig kan förverkligas i business class?

Man tar landgången; man baxar på den alla kulturella markörer man kan skära upp i lagom skivor. Man sväljer mackan halvtuggad och hal, och går man i en överklassig friskola får man MVG på kuppen. Sen bär det ut i världen, och där ser man till att undanröja Idioten och Getabocken och Maxim Gorkijs underliga kompisar och Strindbergstyperna med sitt bristande intresse för pengar.
Landgången passar utmärkt till buffén, vid aktieutdelningen, i festliga sammanhang, på bonuspartajer. De kulturella laxskivorna stämmer bra med årets modefärg likblå. Man talar om friheten också. Som den kullvälta kulturministern Stegö Chilò uttryckte saken: Kulturen ska bli mera fri. Fri som en död, likblå. Ingen jävla bonus för den jävla kreativa underklassen. Fast Operan och Dramaten kan få lite mer, förstås. De har ju så fina kläder där.

Men även de som mest går i vit särk och äter oblater har förstått den nya trenden: Det som går att sälja är bra, de andra barnen kastar vi ut med dopvattnet. Så lyder det heliga evangeliet. Och så löd en folkpartistisk biskops yttrande inför frågan om man skulle lägga ned Svenska Kyrkans främsta kulturtidskrift Vår Lösen : "Marknaden har ju sagt sitt".
Ett mer urkristligt sätt att uttrycka det vore att Mammon sagt sitt, och att biskopen blivit hans språkrör.
"Gud förbarma dig", som de brukar säga i de ryska romanerna.