Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2006-05-22
Ingen Tidskriftsbiennal 2006?
Det ryktas om att det inte kommer att bli någon tidskriftsbiennal i Stockholm i år. Detta därför att varken landstinget, kulturförvaltningen eller Kulturrådet hittills velat ställa upp med pengar.
Tanken med att instifta en biennal 1998, under kulturhuvudstadsåret, var väl annars att det skulle bli något återkommande, som skulle bidra till att sprida intresset för kulturtidskrifterna och förhoppningsvis också ge dem ett erkännande för den roll de faktiskt redan spelar i den kulturella offentligheten. Att så att säga synliggöra dem som plantskola för nya skribenter och för nya idéer som ofta sedan letar sig ut i den vidare kulturella offentligheten där de ofta ger upphov till debatt. År 2000 återkom biennalen, denna gång i arrangemang av tidskriftsverkstaden i Malmö, år 2002 gästade tidskriftsbiennalen Göteborg i samband med bokmässan. År 2004 var Luleå värd för biennalen.
Jag tror att biennalerna gett nya perspektiv och höjt både den praktiska och teoretiska medvetenheten om vad det innebär att ge ut en tidskrift, på gott och ont. Gäster från exempelvis Danmark har också bidragit med viktiga synpunkter. Har arrangemanget varit alltför inåtvänt och riktat sig till redan frälsta? Svårt att säga, någon massrörelse har det väl inte riktigt rört sig om, men Stockholmsbiennalen 2006 var ju tänkt att nå ut på bred front till alla tänkbara intresserade.
Vill Kulturrådet genom sitt preliminära avslag underkänna kulturtidskrifternas roll som idé- och livgivare i den kulturella offentligheten? I sådana fall är det en förvånande kovändning efter den (mindre) höjning av kulturtidskriftsstödet som ändå ägt rum i årets budget. Vill Kulturrådet antyda att tidskrifternas tid är räknad och att andra medier tar över? I sådana fall är det nog en kraftig felbedömning. Ord på otaliga bloggar kan inte ersätta de mer genomarbetade artiklar i kulturtidskrifterna som hängt med oss i hundratals år hittills. Och kulturtidskrifterna är väl inte mindre värda en biennal än exempelvis konsten, dansen och teatern – vilka konstarter har återkommande biennaler på svensk botten.
Det är dags för Stockholm att bjuda tillbaka efter biennalens gästspel i andra delar av Sverige, det är en fråga om demokratisk kultursyn att öppna för ett förnyat samtal om tidskrifternas roll. Den som skriver detta är ordförande i Romantiska Förbundet, som ger ut tidskriften Aurora . Vi har länge klarat oss helt utan kulturstöd men skulle gärna vara med och diskutera tidskrifternas framtid
Tanken med att instifta en biennal 1998, under kulturhuvudstadsåret, var väl annars att det skulle bli något återkommande, som skulle bidra till att sprida intresset för kulturtidskrifterna och förhoppningsvis också ge dem ett erkännande för den roll de faktiskt redan spelar i den kulturella offentligheten. Att så att säga synliggöra dem som plantskola för nya skribenter och för nya idéer som ofta sedan letar sig ut i den vidare kulturella offentligheten där de ofta ger upphov till debatt. År 2000 återkom biennalen, denna gång i arrangemang av tidskriftsverkstaden i Malmö, år 2002 gästade tidskriftsbiennalen Göteborg i samband med bokmässan. År 2004 var Luleå värd för biennalen.
Jag tror att biennalerna gett nya perspektiv och höjt både den praktiska och teoretiska medvetenheten om vad det innebär att ge ut en tidskrift, på gott och ont. Gäster från exempelvis Danmark har också bidragit med viktiga synpunkter. Har arrangemanget varit alltför inåtvänt och riktat sig till redan frälsta? Svårt att säga, någon massrörelse har det väl inte riktigt rört sig om, men Stockholmsbiennalen 2006 var ju tänkt att nå ut på bred front till alla tänkbara intresserade.
Vill Kulturrådet genom sitt preliminära avslag underkänna kulturtidskrifternas roll som idé- och livgivare i den kulturella offentligheten? I sådana fall är det en förvånande kovändning efter den (mindre) höjning av kulturtidskriftsstödet som ändå ägt rum i årets budget. Vill Kulturrådet antyda att tidskrifternas tid är räknad och att andra medier tar över? I sådana fall är det nog en kraftig felbedömning. Ord på otaliga bloggar kan inte ersätta de mer genomarbetade artiklar i kulturtidskrifterna som hängt med oss i hundratals år hittills. Och kulturtidskrifterna är väl inte mindre värda en biennal än exempelvis konsten, dansen och teatern – vilka konstarter har återkommande biennaler på svensk botten.
Det är dags för Stockholm att bjuda tillbaka efter biennalens gästspel i andra delar av Sverige, det är en fråga om demokratisk kultursyn att öppna för ett förnyat samtal om tidskrifternas roll. Den som skriver detta är ordförande i Romantiska Förbundet, som ger ut tidskriften Aurora . Vi har länge klarat oss helt utan kulturstöd men skulle gärna vara med och diskutera tidskrifternas framtid
2006-05-21
BOFH, del 12
Som någon kanske minns från förra året, så hade jag vissa problem med att få Sven att lägga upp en liten banner på tidskrift.nu. Samma problem har dykt upp även i år, eftersom FSK återigen önskar göra reklam för kulturtidskriftsmontern på höstens bokmässa.
En stor skillnad är dock att Sven har blivit tvungen att ge upp sin ursprungliga layouttekniska (eller -estetiska) idé om att bara ha en enda banner uppe i högra hörnet på sajten. Nu har han förlorat slaget om vänsterspalten, så att där tronar inte mindre än fem banners i högönsklig välmåga och upphöjt majestät. Trots att det absolut inte skulle vara så från början.
Men för att göra en lång historia lite kortare, så trodde jag att det skulle vara en så kallad piece of cake att få dit en sjätte banner ... eller, det trodde jag egentligen inte, men i torsdags tog jag mod till mig och gjorde ett försök.
Sven mulnade genast betänkligt och satte sig på bakhasorna.
– En mer eller mindre spelar väl ingen roll, sa jag. Du har ju redan gått med på att lägga dit de fem andra.
– Så där kan man ju inte säga, muttrade Sven. Det är ju som om en pundare skulle lyckas ta en sil en dag och komma undan med det och sedan skulle polisen släppa knarket fritt för att det var kört ändå.
Kjell dyker upp och undrar vad vi bråkar om och jag säger att jag har bett Sven att lägga upp en banner nu igen och att han tvärvägrar och kommer med konstiga liknelser om knarkare.
– Jag tycker att min liknelse var klockren, säger Sven.
– Det tycker jag också! hojtar Bobby, vid datorn mittemot. Jag har aldrig hört en bättre liknelse!
– Grejen är ju den, säger Sven, att folk klickar mycket mindre på banners än på en vanlig länk och ...
– Ja, jag vet, avbryter jag, men ska jag maila FSK då och säga att vår BOFH vägrar lägga upp er banner, så det blir ingenting av med det, tack och hej?
När vi har tjötat vidare om saken i en kvart så visar det sig att Kjell tycker att det är han som bestämmer hur många banners det ska finnas på sajten och var de ska ligga, så nu väntar jag bara på att han ska säga åt Sven att lägga upp kulturtidskriftsmonterreklamen endera dagen. Varför denna order inte kunde levereras direkt i torsdags tänker jag inte fundera vidare på, men det rör sig förmodligen om något maktförhållande i stil med det som råder mellan de där hundarna i Aristocats: "Det är jag som är basen, jag bestämmer när bannern ska upp!" (Två sekunders paus.)"Nu ska bannern upp!"
En stor skillnad är dock att Sven har blivit tvungen att ge upp sin ursprungliga layouttekniska (eller -estetiska) idé om att bara ha en enda banner uppe i högra hörnet på sajten. Nu har han förlorat slaget om vänsterspalten, så att där tronar inte mindre än fem banners i högönsklig välmåga och upphöjt majestät. Trots att det absolut inte skulle vara så från början.
Men för att göra en lång historia lite kortare, så trodde jag att det skulle vara en så kallad piece of cake att få dit en sjätte banner ... eller, det trodde jag egentligen inte, men i torsdags tog jag mod till mig och gjorde ett försök.
Sven mulnade genast betänkligt och satte sig på bakhasorna.
– En mer eller mindre spelar väl ingen roll, sa jag. Du har ju redan gått med på att lägga dit de fem andra.
– Så där kan man ju inte säga, muttrade Sven. Det är ju som om en pundare skulle lyckas ta en sil en dag och komma undan med det och sedan skulle polisen släppa knarket fritt för att det var kört ändå.
Kjell dyker upp och undrar vad vi bråkar om och jag säger att jag har bett Sven att lägga upp en banner nu igen och att han tvärvägrar och kommer med konstiga liknelser om knarkare.
– Jag tycker att min liknelse var klockren, säger Sven.
– Det tycker jag också! hojtar Bobby, vid datorn mittemot. Jag har aldrig hört en bättre liknelse!
– Grejen är ju den, säger Sven, att folk klickar mycket mindre på banners än på en vanlig länk och ...
– Ja, jag vet, avbryter jag, men ska jag maila FSK då och säga att vår BOFH vägrar lägga upp er banner, så det blir ingenting av med det, tack och hej?
När vi har tjötat vidare om saken i en kvart så visar det sig att Kjell tycker att det är han som bestämmer hur många banners det ska finnas på sajten och var de ska ligga, så nu väntar jag bara på att han ska säga åt Sven att lägga upp kulturtidskriftsmonterreklamen endera dagen. Varför denna order inte kunde levereras direkt i torsdags tänker jag inte fundera vidare på, men det rör sig förmodligen om något maktförhållande i stil med det som råder mellan de där hundarna i Aristocats: "Det är jag som är basen, jag bestämmer när bannern ska upp!" (Två sekunders paus.)"Nu ska bannern upp!"
2006-05-18
Poesidagarna i Malmö har startat!
Pressmeddelande: "För sista och tjugonde året i rad arrangeras de Internationella Poesidagarna, 18-21 maj. Vi anser att gamla män är en aning diskriminerade och borde kvoteras eftersom det mest är kvinnor, ungdomar, invandrare och bögar man hör talas om just nu. Därför kommer årets tema att vara just "gamla män". Under Lasse Söderbergs ledning blir det uppläsningar, diskussioner och personliga samtal med poeter från hela världen."
Bland alla manliga poeter som uppträder på den sista (?) Poesifestivalen i Malmö återfinns Argusfavoriterna Tomas Tranströmer och Jan Erik Vold. Vi gläds extra mycket att Malmöliga gör ett efterlängtat framträdande. Per Linde, Clemens Altgård, Kristian Lundeberg, Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Martti Soutkari.
Kan det bli Lukas Moodyssons återkomst till poesin? Malmöligisterna uppträder på Inkonst lördag e.m. (Bergsgatan 29). Bege er dit och ta del av ligisternas dikter! (Och skriv gärna och berätta hur det var.)
dikt av Martti Soutkari (Malmöligan)
Jag har närmat mig insekternas värld:
genom mitt fönster kan jag kliva ut i det gröna gräset
och känna myrors och harkrankars ben treva i rymden,
och genom mitt andra fönster ser jag vingarnas träd
där mätare och spinnare ömsar löv under vintern.
Under lägenhetens bark växer ringarna långsamt som
en livstid,
plötsligt har allt falnat och kallnat,
i lungornas mörker gömmer sig ett kol från den släckta
eldstaden
för att när våren bryter igenom sitt skal
jubla i rökgångens drag och återfödas som larv.
Mer info på Poesidagarnas hemsida!
Stol nummer 8 är ledig!
Poeten och akademiledamoten Östen Sjöstrand (1925-2006) gick bort förra veckan.Han debuterade 1949 med "Unio - en diktsvit". Diktsamlingen var "djupt försänkt i det svenska fyrtiotalets poetik, i dess efterkrigsångest och mörka, existentiellt-orfiska symbolvärldmen". På 50-talet fick han sitt definitiva genombrott med ett flertal symbolladdade samlingar. Mellan åren 1975 och 1988 var han redaktör för tidskriften Artes.
Östen Sjöstrand efterträdde Pär Lagerkvist på stol nr 8 1975. Nu är den stora frågan; vem kommer att efterträda Östen? Spekulationerna har redan satt igång på landets kulturredaktioner. Namn som har nämnts är Lars Norén, Gunnar Harding, Eva Ström och Agneta Pleijel. Kanske är det dags personer som inte är så välkammade som många av ledamöterna har en tendens att vara. Bengt Berg? Kristina Lugn? Bodil Malmsten? Ulf Lundell? Håkan Sandell? Bob Hansson?
Det lär lanseras fler namn innan Horace Engdahl tillkännager Östen Sjöstrands efterträdare.
En förklaringsdag av Östen Sjöstrand
Den långa stranden, där stenarna lyser,
om hösten. Där det klara havsvattnet
i fjorden bländar med sin vidd, om hösten.
Den flacka öslighetens troll drivs på flykten
en dag. Och en dag säger inte djupens orosande mot
vad ögonen håller fast vid.
En dag ser ögonen bortom också stenarna
och vattnet. - I studenterlunden virvlas löven
av en vind jag plötsligt inte mer fruktar.
Läs mer om Östen Sjöstrand på Svenska Akademiens hemsida.
2006-05-17
Uppdatering
Kära medbloggare och läsare, jag håller på och skriver på nästa bok, så därför blir jag lite osynlig här. Men jag har funderat på att delta med några bilder så småningom – jag har en del liggandes i min dator och det vore roligt om de kom till användning. Det är bara det att jag har ett urgammalt OS och en webbläsare som väl får anses som antik, vilket gör att själva uppladdningen inte fungerar hemifrån och att jag då i stället måste fixa det på jobbet varpå jag blir tvungen att skicka över bilderna och ... ja, det är ju inte så svårt. Bara en aning tråkigt och tidskrävande.
Någon sorts coda till "Litteraturen och patriarkatet" tänkte jag i alla fall bidra med i dag, eftersom jag just nu läser Hamlet – det största dramat av kanons centralfigur! Och då har jag tänkt på det här med att Bloom inte är så förtjust i freudianska läsningar av Shakespeare, men att man väl ändå måste vara blind (eller fundamentalistisk biologist) för att inte ha glädje av de psykoanalytiska poängerna? Som till exempel i Hamlets samtal med drottningen, när hon anklagar honom för att vara galen, och han säger:
Lägg ej det samvetsplåster på er själ,
Att ej er synd, men blott mitt vanvett talar!
Det drager blott en hinna över såret,
I det förruttnelsen därunder smyger
Sitt gift i lönndom. Bikta er för himlen!
Vad skett är ångra, synda icke mer
Och lägg ej gödsel runt om själens ogräs,
Att det må frodas. O, förlåt min dygd!
Ja, alltså, jag menar: Hur många föräldrar/lärare/läkare/forskare/politiker gör inte precis som Hamlets mamma? Lägger ett samvetsplåster på själen och nöjer sig med någon halvdan diagnos.
Någon sorts coda till "Litteraturen och patriarkatet" tänkte jag i alla fall bidra med i dag, eftersom jag just nu läser Hamlet – det största dramat av kanons centralfigur! Och då har jag tänkt på det här med att Bloom inte är så förtjust i freudianska läsningar av Shakespeare, men att man väl ändå måste vara blind (eller fundamentalistisk biologist) för att inte ha glädje av de psykoanalytiska poängerna? Som till exempel i Hamlets samtal med drottningen, när hon anklagar honom för att vara galen, och han säger:
Lägg ej det samvetsplåster på er själ,
Att ej er synd, men blott mitt vanvett talar!
Det drager blott en hinna över såret,
I det förruttnelsen därunder smyger
Sitt gift i lönndom. Bikta er för himlen!
Vad skett är ångra, synda icke mer
Och lägg ej gödsel runt om själens ogräs,
Att det må frodas. O, förlåt min dygd!
Ja, alltså, jag menar: Hur många föräldrar/lärare/läkare/forskare/politiker gör inte precis som Hamlets mamma? Lägger ett samvetsplåster på själen och nöjer sig med någon halvdan diagnos.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)