"Eyeless in Gaza" (once again)

BOFH, del 14

Sven håller på och mixtrar med kaffekannan borta i köksvrån.

– Vad ska du blogga nu för något? frågar han.

– Jag vet inte, säger jag. Vi kan väl prata lite så får vi se vad det blir?

– Nej, säger Sven. Jag tycker att alldeles för mycket media görs av folk som måste hitta på något att säga. Har man inget att säga så ska man fan hålla käften ... Och nu bloggar du det och så framstår jag som ett jävla pucko!

– Men det här är ju så roligt, säger jag. Kan inte du också förstå att det är roligt?

– Joo, medger Sven motvilligt. Fast det var nästan bättre förr när folk satt tysta och lyssnade på dem som hade något vettigt att säga.

– Vadå, menar du runt lägerelden eller?

– Ja, eller Hylands hörna eller något.

– Kan du utveckla det lite?

– Nej, jag vet inte.

– Tittade du på Hylands hörna?

– Är inte jag lite för liten för det?

Sven häller upp kaffe i en kopp och sedan stirrar han stint på mig:

– Vadå, satt du kring lägerelden eller?

Han dricker en klunk och grimaserar.

– Huhu. Rakt ner i mitt magsår. Sju skedar är nog lite för mycket för fyra koppar.

Jag delger honom en teori jag har om att teven är vår tids lägereld. Det är ju rättså likt: man sitter framför en ljuskälla och tar del av berättelser. Sven undrar vart jag vill komma och jag säger att jag kanske vill hitta en ursäkt, något som får tevetittande att framstå som lite vettigt och sunt.

– Har du teve? frågar Sven.

– Ja, vadå, jag har alltid haft teve, säger jag.

Sven ser konfunderad ut och undrar var han kan ha fått det där ifrån.

– Du tror att jag är någon sorts kultursnobb, eller hur? säger jag.

– Ja, säger Sven. Det är bara de svarta tjockbågade glasögonen som fattas.

– Jag börjar se lite dåligt, säger jag, så det kanske är dags.

– Skaffa linser, hojtar Sven, för i helvete!

– Tror du jag klarar mig då? säger jag.

Jag har inte haft glasögon sedan det glada 80-talet, då jag skaffade mig ett par uggleaktiga bågar som jag sedan aldrig trivdes i. De låg mest i en låda. Jag har ingen större koll på dagens glasögonmode och är inte helt säker på vad det är för sort Sven pratar om, men han är hur som helst övertygad om att den där tjocksvarta sorten skulle vara förödande för mig:

– Man får 160 poäng genusvetenskap på köpet direkt: ka-tjiiing!

Han tar med sig koppen och klättrar ner i källarregionerna igen.

Grattis Kajsa!

Idag fyller Kajsa Grytt 45 år!
En av Sveriges absolut bästa rocksångerskor. Dök upp som ett yrväder i Tant Strul, där hon sjöng och spelade frenetisk elgitarr. Oförglömliga spelningar på Flamman i Linköping och Klubben i Hultsfred!
Kajsa Grytt var också med på en uppläsning i Hedemora som Den Blinde Argus anordnade (oktober 92). Hon avslutade en klassisk poesikväll där även Eric Fylkeson, Andreas Björsten, Åsa Wettergren, Lina Ekdahl och Per Engström medverkade. Under resan tillbaka till Stockholm satt Eric Fylkeson och spelade Zarah Leander medan övriga turnésällskapet slumrade i minibussen.

Har ännu inte hört hela hennes senaste CD "Brott & Straff - historier från ett kvinnofängelse", men de låtar som nått mina öron har varit rysligt starka.

Hylla henne genom att besöka Kajsas hemsida!
Läs intervju i dagens DN!

Hurra!

Hultsfredsfestivalen (dag 4)

Söndag 18/6. "Efterfesten" brukar vara ganska tuff. Stundtals rena krigstillståndet... Något lugnare detta år, troligen p.g.a. av att värmen dämpade de mest röjjsugna.

När jag sovit ikapp så kommer det troligen en "festival-bästa-lista", eller nåt. Tills dess kan ni spana in en festivalfan-sida (gjord av ett par elever vid Rock City i Hultsfred). Eller läs aftonbladet.se! (Eller om du är trött på allt vad festivaler heter; läs Jonas Berghs blogg!)

Hultsfredsfestivalen (dag 3)

Lördag 17 juni. Man känner sig lite mör i benen efter ca 15 timmars Festival (det blev 22 000 steg). Åkte (som vanligt) hem vid 22-tiden igår. Skall man både orka med fuktionärsarbete och musikupplevelser i 44-årsåldern gäller det att disponera krafterna ordentligt. Åker till Hultsfred om någon timme. Kanske hinner jag fram för att se slutet på Timbuktu & Damn! Sedan lite Henrik Berggren (skall bli spännande och se hur han klarar sig utan Broder Daniel. Har haft svår för denne ikon som verkar älskas av ALLA festivalbesökare (nästan). Övrigt på spellistan ikväll; Tiger Lou, Kent, Alice in Chains. Kanske t.o.m. Lordi och Slagsmålsklubben framåt natten. Ca kl. 03.00 skall Edvin och hans kompisar skjutsas hem till Vimmerby igen. Kl. 06.00 skall jag vara tillbaka på festivalcampingen för sista 7-timmarspasset. Det brukar vara oerhört dammigt, skitigt, grisigt och illaluktande på söndagen. Tusentals campare lämnar tält, sovsäckar, stolar m.m. efter sig så området liknar mest en soptipp. Vimmerby OK håller på att städare ett par veckor efter festivalen för att återställa åkern till odlingsbar mark igen.

Till sist; ni har väl alla läst om Peter Dohertys spelning i Hultsfred. En timme försenad efter att ha fastnat i tullen på Arlanda. Arresterad direkt efter spelningen misstänkt för narkotikabrott! Det var väl ungeför vad alla kunde misstänka. Tre dagar på avgiftningsklinik i Portugal är inte tillräckligt för att få Babyshamples-stjärnan på fötter. Rock'n'roll hävdar somliga, jag tycker man borde åtala Rockparty/Hultsfredsfestivalen för "medverkan till narkotikabrott" (om det nu finns en sådan brottsrubricering).


Dagens blogg 1: Smålandsposten
Dagens blogg 2: Rockfoto.nu

Hultsfredsfestivalen (dag 2)

Fredag 16 juni. Anländer 06.00 till festivalcampingen. En lugn natt. Troligen är det värmen som dämpar festyran. Alla biljetter sålda = 27 000 besökare. Sedan tillkommer ca 3 000 lördagsbiljetter och 3 000 funktionärer och ett par tusen artiser och mediamänniskor. Det blir närmare 35 000 personer å årets Hultsfredsfestival!
Efter 6 timmar campingarbete väntar Ane Brun på Pampasscenen. Vacker och finstämda duetter, men ack så entoniga och temposvaga. Även fortsättningen av dagen går i lugnets tempo. Ron Sexsmith (som gästade Ane BRun på en duett) levererar en stämningsfull stund i björkarnas skugga. De numera kultförklarade dansbandet Torgny Melins skapar nästan kaotiskt stämning på den gamla Dansbanan.
Den gamle proggaren Mikeal Wiehe håller fanan högt. Teaterladan full av hänförda ungdomar, samt ett antal lite grånade fans. Som alltid kompromisslöst mellansnack. Får igång dagens bästa allsång i "Ceops Pyramid". fantastiskt trummis (men lite dåligt cymballjud).
Kl. 16.00 äntrar den ärrade legenden Lou Reed Hawaii-scenen. Lite glest med publik när han inleder konserten med ett experimentellt stycke gitarrgnissel. När andra låten inleds är publikutrymmet framför scenen fyllt, säkert 16-17 000. Men legenden Reed är ingen publikfriare. Konserten fortsätter med fler lite svåråtkomliga stycken. han berättar om New York, med samma glöd som på 60- och 70-talet, men musiken är lite spretigare, musikerna lite "för duktiga". Publike´ns intresse avtar fram till de sista låtarna då han dammar av "Waiting for the man" och White light/white heat".
Solen skiner starkt över Hultsfred.
Avlutar kvällen med Soundtrack of our lives, med en jesuslik Ebbot Lundberg. FANTASTISKT! Har inte sett de gudabenådade göteborgarna på några år. I år fick de spela på den näst största scenen Pampas. Helt klart är de mogna för större uppgifter. Ebbot regerar!

Dagens skivsläpp: The Extremes - Scarred (tung rock)
Dagens blogg: Ossi Carp (DN)
Dagens stegmätning: 22 823
Dagens politiker: Mona Sahlin

Hultsfredsfestivalen (dag 1)

Torsdag 15/6, eftermiddag. Sätter mig i bilen med Linnea (dotter 15 år). Rullar bort från Astrid Lindgren-landet med ett par dagars semester framför mig. Solen skiner och på CD:n sjunger Coldplay "It´s a beatiful world". Det är svårt att påstå något annat just nu.
Nu väntar några dagar med musik, människor, mat och minnen. För att riktigt smälta in i festivalstämningen skall vi jobba som "camping-värdar" och se till att alla de ca 20 000 personerna som bor på området kan känna sig riktigt trygga och trevliga under Festivalen.
Festivalområdet luktar riktigt trevligt, åtminstone så här i början av festivalen. Inramningen, med sjön Hulingen och en genuin småländsk hembygdspark, gör inte stämningen sämre.
De första festivalbesökarna vi möter går klädda i gul/blåa Sverigetröjor. Många är målade med svenska flaggor i ansiktet. Dagens första höjdpunkt infinner sig under matchen England - Trinidad/Tobago. Alla hängivna och entusiastiska. (Sverige ett steg närmare slutspel!)
Går några varv runt området. På Jamobilen (Riksteatern) uppträder Kim Francios (UK). Regerande världsmästare i "spoken world". Stundtals väldigt medryckande (när man hänger med i de snabba ordvändningarna).
Att det är valår i år går inte att missa. Flera partier och organisationer är på offensiven för att nå alla unga (förstagångsväljare) på festivalen. Liberal Ungdom delar ut påkostade broschyrer. Ung Vänster är mer "rockiga". LO-gänget bjuder på gratis fika. Miljöpartiet lockare med språkröret Peter Eriksson och hans "fot-tatueringar"? Regeringspartiet skall frälsa Hultsfred med Leif Pagrotsky. (Intresset bland de vanliga besökarna verkar dock svalt för valpropagandan. )
Alla scener verkar invaderade av gitarrer! I fuzz-bruset kan man urskilja Deftones, Phoenix m.fl.
Efter att Linnea har gått av sitt pass kl. 21, åker vi hemåt igen. Det återstår ett par dygn av Festivalen, och det gäller att hushålla med krafterna. (Vi missar med andra ord Cardigans och The Strokes men Sveriges seger mot Paraguay räddar kvällen!)

Dagens dryck: cappuccino (något tunn och blaskig)
Dagens akt: Sirqus Alfons (norskt gäng som ÖSER på med galna infall och sanslösa covers på Blur, Nirvana m.fl)
Dagens bandnamn: "Quit your dayjob" (Landskrona-punk)
Dagens blogg: Erika Hallhagen (SvD)

BOFH, del 13

I söndags när jag kom till jobbet var endast Sven på plats. Det var alldeles mörkt i lokalerna, så jag satte igång med att dra upp persiennen och ondgjorde mig samtidigt över de problematiska tåtarna som man måste dra i för att få lamellerna att stanna kvar när de väl har gått i topp.

– Det fungerade bättre förr, sa jag.

Sven höll med och hade en teori om att det kan bero på att "en massa idioter" har varit ovarsamma vid persiennuppdragningen.

– Jag har sett folk vara mer försiktiga med trossar till oljetankers än med den där, sa han.

– Tror du att den kommer att gå sönder helt och hållet? frågade jag.

Sven kisade mot persiennen.

– Ska vi tippa oktober?

– Jag kan blogga om det, sa jag, så blir det lite spännande.

Sedan drack vi kaffe och åt croissanter och diskuterade waldorfpedagogik. Kjell och diverse fotografer och redaktörer droppade in under tiden och en av dem hade problem med material som försvunnit från skrivbordet. Hon hade sparat bilder i en mapp och sedan hade de kommit bort under natten på något mystiskt sätt. Sven, Kjell och jag började engagera oss i problemet och till sist gick Kjell och fotografen ner i källaren för att kolla om bilderna helt enkelt hamnat på skrivbordet till en annan dator. Efter en minut kom de upp igen.

– Jag hade bara missat dem, sa fotografen. De låg så långt ner i mappen att de inte syntes.

– Långt ner i mappen?! sa Sven och tog sig – demonstrativt – för pannan. Det kanske är bäst att vi lämnar det där.

Jag sätter mig på min arbetsplats för att jobba med ett par tidskrift.nu-notiser och Sven beger sig ner i källaren med en annan fotograf.

– Ska du sno min dator där nere? frågar Sven.

– Har du bokat den? frågar fotografen tillbaka.

Jag hör inte riktigt vad Sven svarar eftersom de försvinner nerför trappan, men uppfattar i alla fall ordet "bokningsfascist". Sedan står det inte länge på förrän Sven är uppe igen och på väg ut, till Kjells förvåning och förtret. Han vill att Sven ska jobba med en viss katalog som ska bli färdig, men Sven har ett annat projekt på gång som tydligen är viktigare. Jag blir också upplyst om att den tidigare nämnda bannern ligger trea i prioriteringsordningen, så det finns i alla fall lite hopp.

Kjell: Det är väl bättre att du jobbar ett tag med katalogen när du ändå är här, i stället för att bara åka hem och sova.

Sven: Jag ska inte sova. Jag behöver hitta en katt.

Kjell: En katt!?!

Sven: Ja. Mirjam har slarvat bort Ellens katt. Mirjam är kattvakt men så i dag skulle jag vara kattvakt och jag känner åtminstone katten så då kan jag sitta hemma hos Ellen ett tag och se ifall den kommer hem.

Han börjar proppa ner kläder i en väska och muttrar att han måste köpa en större snart.

– Du kanske ska skaffa en mapp, säger jag.

– Du är en mapp, säger Sven.

I drakens hjärta

Nina Björk ska hädanefter bliva min idol. Jag tycker att hon var jättebra i den där dagisdebatten som pågick förra året och i dag har hon skrivit en alla tiders söndagskolumn i DN (som inte finns på nätet, tyvärr) om Nobelpriset och den knepiga diskussionen om kvalitet. Det är uppenbart att begreppet konstnärlig kvalitet i sig innehåller både ett etnicitets- och ett genusperspektiv, menar hon, eftersom det till 95 procent sammanfaller med vad vita män åstadkommer. Sedan ger hon två förslag på vad det kan bero på:

"Det kan ha att göra med vana, utbildning och bildning. Det kan också ha att göra med begreppet det universella – ett begrepp som är nära allierat med konstnärlig kvalitet. Helt enkelt: vita män tycker att andra vita män är de som bäst beskriver vad det är att vara människa på jorden, vad det är att äga ett språk, vad det innebär att göra erfarenheter."

Och medan jag läser hennes text börjar jag tänka att ja vad fasen, vad ska man vara med för? Låt männen hållas med sin kanon och sina tävlingar och blinkningar och fadersuppror. Låt Harold och Horace och gänget ha sin gamla kvalitet i fred. Om själva begreppet i sig innebär att det är en vit man som står bakom, då måste ju jag slåss som en galning med alla andra kvinnor och araber och afrikaner för att hamna bland de där sista ynka fem procenten och vill jag verkligen det?

Nina Björk landar också i en sådan fundering:

"Om ingen kvinna eller icke-västerlänning någonsin spelades eller belönades skulle den vita pojkleken bli så uppenbarad att myten om det neutrala begreppet kvalitet inte längre skulle kunna upprätthållas. Är det månne the way to go? 'Nobelpris? Nej tack.'"

Men sedan började jag förstås undra: Vart ska alla kvinnor och icke-västerlänningar ta vägen? Ska vi skapa en egen kvalitetsbefriad litteratur? Och vad gör vi med till exempel Pia Tafdrup, som inte har minsta problem att samsas med herrarna? Den trista sanningen kanske är att vi råkar ha den litteratur vi har och att det blir ännu tristare att ställa sig utanför. Ungefär som när det gäller samhället i stort: Man kan ogilla att det är uppbyggt på miljöförstöring och konsumtion och tillväxt och fan och hans anhang, men att flytta ut i skogen och börja odla morötter ter sig inte heller så lockande.

Jag diskuterade det där med en av mina kollegor på jobbet en gång och då citerade han någon gammal LSD-profet som har sagt att man bör verka i drakens hjärta. Och det gillar jag; jag tänker mig att det är därifrån jag ska skriva mina böcker. Att det är viktigt att vara med, men att inte glömma bort var man befinner sig.

Rapport från Poetry Slam SM

Förra helgen, 24-27/5, var det Poetry Slam SM i Sala, vilket jag har skrivit om här .
Bilden är tagen av Bosse Körling - tack!

Stockholm Poetry Slam

När man träffar andra poeter från hela landet under Poetry Slam SM brukar frågan förr eller senare komma upp: Varför finns det inte bara ett Stockholmslag, precis som Göteborg har ett lag och Malmö ett? Varför måste Stockholm vara representerade av – som i år exempelvis – Rinkeby och Bagarmossen? Samt om man räknar i lite större cirklar även Sollentuna.
Är det så att arrangörerna i Stockholm har extra svårt att komma överens? Eller är konkurrensen så mycket större i Stockholm? (Det där sistnämnda brukar kollegerna från Göteborg och Malmö inte ge mycket för.)
Nå, när jag tänker på saken tror jag att det har historiska orsaker. Rinkeby Poetry Slam är äldst i Sverige, startades 1995 av Erkki Lappalainen som fortfarande leder det. Rinkeby med kultursekreteraren Iris Berggren i spetsen var de första i Sverige som trodde på och satsade på Poetry Slam som ett evenemang i sin stadsdel. Det innebär att Rinkeby har mest tradition och credit i Sverige, fortfarande, som slam-ort. (Helt riktigt enligt mig.) Men det betyder också att andra arrangörer i Stockholm, när de vill starta nya slam i Stockholmsområdet, inte kan döpa det till Stockholm Poetry Slam eftersom Rinkeby redan finns. I stället bildar man enligt samma mönster Bagarmossen Poetry Slam, Gubbängen Poetry Slam eller Skärholmen Poetry Slam. När man går igenom listan över tidigare arrangörer i Stockholm är det en förbluffande mängd slam-orter som har kommit och gått; förutom de ovanstående kan nämnas Alvik, IFFI’s på Enkehuset, Husby samt Slam Café på Hannas K på Söder. Oftast men inte alltid har ställena legat i förorten.
Okej, Angered Poetry Slam finns inte. Inte heller Rosengård eller Möllevången för den delen. Men Rinkeby Poetry Slam finns. Här ligger den största förklaringen till uppsplittringen vad gäller slamställen i Stockholm, att Rinkeby redan finns och att det därför inte kan finnas ett Stockholm Poetry Slam.
Kanske är det också så att varje arrangör vill ha sin egen ”ö”, vad vet jag? Men saknas det pengar eller långsiktighet i kommunen eller stadsdelen blir det också så här att ställena kommer och går, den långsiktighet som saknas på andra ställen i Stockholm har åtminstone funnits i Rinkeby, även om den inte är garanterad i framtiden (snart går Iris Berggren i pension efter väl förrättat värv).

L'étoile, c'est moi

Eftersom Pia Tafdrup var på tapeten nyligen så lånade jag hennes Över vattnet går jag – Skiss till en poetik när jag var på biblioteket senast. Och fick genast lite spel över det gamla vanliga hävdandet att det privata jämt och ständigt ska elimineras till varje pris:

"Först när det personliga överskrider det privata kan det allmänna träda fram. Det är inte våra känslor, men det mönster vi skapar av våra känslor som är det väsentliga, har T.S. Eliot påpekat."

Det är möjligt att jag har svårt för att fatta vad Pia och T.S. egentligen menar, men det finns något så tröttsamt och deprimerande enkelspårigt i den här eviga, värderande uppdelningen i privat och allmängiltigt, kropp och själ, känsla och tanke, intuition och förnuft etc. Litteratur ska helst bygga på idéer och filosofiska spörsmål och vetenskapliga tankegångar för att bli så där riktigt tjusig och fin.

Tafdrup illustrerar det själv på ett nästan lite lustigt sätt i början av boken. Så här skriver hon:

"En man sa till mig på en utställning där vi såg på konst från 17- och 1800-talet: 'Din kropp är så klassisk. När jag ser de här målningarna, kan jag känna igen den överallt.' Vad han menade med en sådan bakvänd kärleksförklaring var: dessa studier av kroppen rymmer i sig alla människor – eller åtminstone hälften av mänskligheten, alla kvinnor. En konstnärlig framställning av kroppen är mer än den enskilda kroppen, den är ett uttryck för kroppens väsen."

Rent privat och på normal svenska/danska så skulle man kunna kalla killens kommentar för "ett rejält försök att smöra", men Tafdrup stilar till det med "bakvänd kärleksförklaring" och för sedan upp alltihop på ett ännu högre plan genom en välvillig tolkning som får förklara själva idén med konstens universalitet.

Att det finns rätt många kvinnor som aldrig skulle ha fått en sådan komplimang, helt enkelt för att de inte är det minsta lika 17- och 1800-talskonstens ideal, det försvinner liksom i sammanhanget, precis som att en hel massa intressanta konstverk försvinner i kravet på allmängiltighet.

Fast ibland undrar jag om inte alltihop handlar om rädsla. Det privata skrämmer, av någon anledning, och det tvingar folk att hålla på och intellektualisera så här. Lite längre fram i boken säger Tafdrup att dikten är skild från hennes liv, samtidigt som den uttrycker något som hon annars inte finner utrymme för:

"Allt det jag inte kan få lov att vara eller inte ger mig själv lov till, men kan vara i skrivandet – och likväl är dikter också förklädnad. Diktens jag är långt ifrån alltid identiskt med diktaren. Också i dikten är det farligt att vara 'helt och hållet sig själv'. Därför betjänar dikterna sig av en uppsättning grepp som kan tjäna som filter."

(Degasbilden här heter alltså L'étoile och är från 1878)