Jaha, så var två stora bokmässor i Stockholmsområdet avklarade efter varandra. Street Ord & Text (som förvisso kallar sig en "bokmarknad") förra helgen och Vertigos Textmässan som kallar sig "Sveriges andra bokmässa" - efter Göteborg då alltså - nu senast.
Romantiska Förbundet deltog som utställare bara på Street, ett val som vi tvingades göra bland annat på grund av begränsade ekonomiska och personella resurser, men jag har som privatperson bevistat även Textmässan. Min bild är att Street är ett folkligt, öppet och varmt arrangemang, tyvärr var det inte så mycket besökare utom på lördagskvällens Poetry Slam som var fullsmockat, men så konkurrerade vi också med vårens hittills finaste dag direkt utanför fönstren! Vertigos Textmässa är i jämförelse ett smalare, hippare men också renodlat kvalitetsarrangemang för mindre förlag. Vertigo drog 900 betalande besökare under två dagar, jag kan inte avgöra om det är mycket eller litet, men nog kändes det mycket i de ganska trånga lokalerna på Debaser Medis. Mest lyckat på Textmässan var de väldigt högklassiga seminarierna! Och som alltid var det mötet med enskilda människor och personligheter i vimlet som gav mig den kanske allra största behållningen.
Arrangören Carl-Michael Edenborg skriver i dagens brev till utställare och möjliga utställare att han är besviken över den uteblivna mediebevakningen. Välkommen till gänget säger jag bara! Rinkeby Bokmässa kallade sig länge Stockholms första bokmässa (vilket den ju också var), och höll på 14 år i sträck med minimal uppmärksamhet i media att bjuda på den litterära mångfalden. Jag jobbade själv mot slutet i arrangörsgruppen. Det var på flera sätt ganska motigt, även om det också var fruktansvärt kul och givande, ändå hade vi inte alls den höga profil som Vertigo haft utåt. Att häckla etablissmanget och vänta sig att bli omedelbart älskad av samma etablissemang - är inte det en paradoxal hållning? Den paradoxen är det nog många som lever med. Rinkeby Bokmässa är av allt att döma nedlagd - kanske återkommer den - men vi fick väl på sin höjd en sida i Metro eller Stockholm City, eller någon sida på temat "utflykt till graffitiland" i DN:s Stockholmsdel så länge den existerade.
Uppdatering: Rinkeby Bokmässa är tydligen inte alls nedlagd! Här ber jag om ursäkt, men varken jag eller en kompis till mig som var med i arrangörsgruppen hade fått höra något om en fortsättning ens för några veckor sedan. Bokmässan fortsätter - om än i en något nedbantad form kan tyckas. Här finns mer info.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2007-04-24
2007-04-22
Konsten att förstöra sex med sex: Den längre och bättre versionen
I Stanley Kubricks film Eyes wide shut finns en på en gång distanserad och "moralisk" kamera som noterar hur blaserade partymänniskor glider omkring på jakt efter stegrade sexuella kickar. Den hemliga åtrå som flimrar förbi i Nicole Kidmans drömliv, kontrasteras mot det kalla utnyttjandet av en drogad kvinna, och mot den tristess som ett ritualiserat sexparty utstrålar. Den svarta mässan är tråkig, de kopulerande paren rör sig som plastiga sexmaskiner, likgiltigheten ligger som en hinna kring de maskerade nakna kvinnorna. Så långt Kubricks version av hur de rika utnyttjar varandras sexuella underhållningsvärde.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Denna artikel har tidigare varit publicerad i Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning och Västerbottenskuriren under 2005.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Denna artikel har tidigare varit publicerad i Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning och Västerbottenskuriren under 2005.
2007-04-17
Per Nuder har fått stake...
...och vem kunde tro det? Som sekundär till Persson har ju pojken verkat lite blyg och tam. En grå eminens som kanske hade fullt upp bakom luckorna, men som så fort det blev lucköppning skymtade mest som en blek färg bakom Perssons Persona.
Nu verkar det finnas en plats att fylla. Mona Sahlin kan ju inte klara allt här i världen och Nuder kan träda fram med lite högre gard när Big Papa flyttat ut ur riksdagen.
För det var fart på Nuder i budgetdebatten, där han bland annat lanserade de tre O-na: Orättvist, Omodernt och något mer på O, som jag glömt. Om alliansens budget, förstås. Som ju som sagt är som gjord för de gamla moderaterna, inte de så kallade nya. Visserligen hoppade Anders Borg högt av iver vid varje avslutad mening och det kan ju verka nytt, men det beror ju mest av allt på den goda konjunkturen, som just nu är lika uppåt som den var strax innan IT-bubblan sprack i början av 2000-talet. Detta sagt utan några som helst pretentioner på ekonomisk fjärrsyn.
Nå, jag uthärdade en tjugo minuters självsmekning från Borg, för att sen få en liten belöning: En Nuder som förvandlat sig till fajter. Gott så. Förmodligen är det nyttigt för sossarna att under en tid STÅ i opposition, i stället för att SITTA vid makten.
Den som lever får se.
I alla fall: Bra igångsparkat, Nuder!
Nu verkar det finnas en plats att fylla. Mona Sahlin kan ju inte klara allt här i världen och Nuder kan träda fram med lite högre gard när Big Papa flyttat ut ur riksdagen.
För det var fart på Nuder i budgetdebatten, där han bland annat lanserade de tre O-na: Orättvist, Omodernt och något mer på O, som jag glömt. Om alliansens budget, förstås. Som ju som sagt är som gjord för de gamla moderaterna, inte de så kallade nya. Visserligen hoppade Anders Borg högt av iver vid varje avslutad mening och det kan ju verka nytt, men det beror ju mest av allt på den goda konjunkturen, som just nu är lika uppåt som den var strax innan IT-bubblan sprack i början av 2000-talet. Detta sagt utan några som helst pretentioner på ekonomisk fjärrsyn.
Nå, jag uthärdade en tjugo minuters självsmekning från Borg, för att sen få en liten belöning: En Nuder som förvandlat sig till fajter. Gott så. Förmodligen är det nyttigt för sossarna att under en tid STÅ i opposition, i stället för att SITTA vid makten.
Den som lever får se.
I alla fall: Bra igångsparkat, Nuder!
2007-04-14
Några rader om Street Ord & Text
Nu i helgen blir det bokmässa på Street Ord & Text för små och oberoende förlag. Så slit er gärna en stund från den utannonserade Medelhavshettan i Stockholmsområdet och titta in på Hornstulls Strand 4! Romantiska Förbundet har två bokbord där medlemmar i förbundet säljer egna alster, böcker och tidskrifter. Dessutom presenteras nya numret av Aurora. I morgon söndag kl 15.05 har Romantiska Förbundet ett scenframträdande på temat "Romantisk Inspiration."
Men inte nog med detta, ikväll från kl 20 och framåt är det fest med Stockholmsfinalen i Poetry Slam. Förutom de tre tävlande lagen Rinkeby, Frescati och STHLM medverkar Rebell-Robban, några bloggare och annat löst folk. Var det någon som sa' något om en intensiv helg? Jag är redan försenad, jag kom sent ur sängen efter en hård arbetsvecka med korrekturläsning av Aurora och annat. Men väl mött på platsen!
Men inte nog med detta, ikväll från kl 20 och framåt är det fest med Stockholmsfinalen i Poetry Slam. Förutom de tre tävlande lagen Rinkeby, Frescati och STHLM medverkar Rebell-Robban, några bloggare och annat löst folk. Var det någon som sa' något om en intensiv helg? Jag är redan försenad, jag kom sent ur sängen efter en hård arbetsvecka med korrekturläsning av Aurora och annat. Men väl mött på platsen!
2007-04-11
BOFH, del 31
Tisdag eftermiddag. Jag jobbar. Bobby Jr sitter på sin plats. Sven kommer upp ur källaren med en cigarett på rullning, ler hult och säger:
– Jag glömde ju fullständigt bort den där jävla bannern.
– Jo, det märkte jag, säger jag.
– Du kan väl skriva något i bloggen om "skrockar gott och säger att nu lurade jag den där stackarn som trodde han skulle få en annons ..."
Jag är i full färd med att anteckna detta när Sven drämmer till med:
– Gratulera mig! Jag fyller år.
– Grattis, grattis ... säger jag.
– Vad fyller du? frågar Bobby Jr. 25 eller?
Sven nickar och ser nöjd ut.
– Jag var på din 30-årsfest, säger jag, och när var det ... 2005?
– Men du kom inte på den, säger Sven till Bobby Jr. Varför gjorde du inte det?
– Jag vet inte, säger Bobby Jr. Jag kanske var allergisk om det var så här års – och det var det ju.
– Du hade kunnat få en Tavegyl och en massa öl, säger Sven och går ut och röker.
När han kommer tillbaka frågar jag honom om han kan tänka sig att lägga upp den lilla bannern nu i stället, eftersom han ju ändå har lovat att göra det.
– Nej, jag måste ha kaffe först, säger Sven och styr iväg bort mot köksavdelningen.
Jag kan se allt som händer där från min arbetsplats, vilket säkert har framgått av tidigare BOFH-avsnitt. Vi har en sådan där kaffemojäng som man pressar ner kaffet i. Sumpen har åtminstone en gång orsakat ett svårartat stopp i avloppet.
– Det där kaffet var nästan varmt, säger jag, eftersom jag just har tagit av den senaste omgången.
– Så du menar att jag ska mikra mig en kopp? säger Sven.
– Jag drack det som det var, säger jag.
– Men nästan varmt kaffe och en massa mjölk, det är lite så där va ... säger Sven och ställer in en kopp i mikron.
Jag jobbar vidare med att lägga ut ett smakprov från tidskriften Subaltern. Sven härmar mikrovågsugnen och säger "brrrrr" och "pling". Sedan avbryter han min relativa arbetsro med ett "fy fan!"
– Var det äckligt? frågar jag.
– Nej, men alltså, kall sump ... säger Sven.
Han diskar ur kaffekannan och säger till mig och Bobby Jr att vi har möjligheten att komma och ge honom öl i födelsedagspresent på Svejk klockan sex. Han meddelar också att han önskar sig 19 svarta Jopapärmar.
– Vilka vill ha kaffrer? undrar han strax därpå.
– Jag! hojtar Bobby Jr genast.
Det är ett stående och urgammalt skämt på verkstaden, att alla ska fråga Bobby Jr om han vill ha kaffe, och att han ska svara ja med stor entusiasm, eftersom han är den enda som inte dricker kaffe.
– Men hallå, Bobby, säger Sven. Det där är inget roligt längre.
– Det är jättekul, säger jag.
– Men du måste kolla på det här apropå pärmar, säger Sven och visar mig en film han har hittat via någon av sina kryptiska diskussioner på Buzz.
Vi gläder oss gemensamt åt den medan Sven dricker kaffe och sedan går han ner i källaren ett tag. När han kommer upp igen diskuterar vi verkstadens nya hemsida som han håller på och jobbar med. Jag har åsikter om ditt och datt, vilket Sven inte uppskattar, så då frågar jag i stället hur det blir med bannern.
– Bannern? säger han. Jaja. Du får en banner.
– Får jag den i dag?
– Ja, men vi ska ha bannerskola i en halvtimma efter att jag har fått i mig en korv. Jag har så jävla lågt blodsocker så att ...
– Du verkar lite arg.
Sven börjar dona med korv och mos borta i köket och berättar under tiden om pizzabagaren i hans kvarter som alltid har varit astrevlig men så en dag när Sven skulle beställa en pizza sa bagaren knappt hej fast Sven tänkte inte så mycket på det utan beställde en pizza och betalade 42 kronor och gick ut och pantade lite tomglas och när han kom tillbaka igen för att hämta pizzan så ville pizzabagaren ha 42 kronor igen och Sven förklarade förstås att han redan hade betalat men det trodde inte pizzabagaren på förrän hans kollega ryckte in och intygade att pizzan var betald men dagen efter hade kollegan ändrat sig och sa att Sven inte alls hade betalat och Sven tror nog egentligen att allt det där antagligen måste ha berott på att pizzabagaren som tog betalt stod och tänkte på annat första gången Sven kom in och sedan plötsligt kände igen honom när han kom in den andra gången efter att ha pantat tomglasen ...
– ... och sedan dess har jag inte ätit pizza, avslutar Sven och tar ut en tallrik ur mikron.
– Chili con korv och mos, säger han.
– Chili con kurre, säger jag.
(Varpå jag får ett skrattanfall, men det är egentligen inte så viktigt; jag brukar få det åt sådant jag själv säger och inte ens jag förstår vad som är så roligt. Sven förstår naturligtvis ingenting, han heller, och jag lyckas få fram att han får läsa mer om det i bloggen så småningom.)
Medan Sven äter kommer Kjells dotter Daisy in på verkstan för att städa. Sven undrar om hon vill vara med och dricka öl på Svejk, men Daisy säger att hon aldrig går ut på tisdagar. Sven hävdar i sin tur att han aldrig går ut på fredagar och lördagar eftersom det då är så många "orutinerade partysvennar" ute som ska slåss och jiddra och bära sig åt. Daisy bär in några rullar hushållspapper på toaletterna.
– Varför har ni så mycket sådana här långa toalettrullar? frågar hon.
– Därför att Kjell köpte fel, säger Sven.
– Åh, vad jobbig han är, säger Daisy.
Hon gör i ordning i köket, diskar, dammsuger och klagar över att det är skräpigt på verkstan. Sven säger att hon skulle se hur det är hemma hos honom.
– Har du det skitigare hemma än här? frågar jag.
– Skiter påven i skogen? frågar Sven tillbaks. Har björnen en fånig mössa?
Han äter upp sin mat, tar en cigg, går ner i källaren och dyker upp igen någon timme senare.
– Sätt på hjärnan! trumpetar han.
– Jag har ju ingen, säger jag.
– Starta hunden i alla fall, säger Sven.
– Jag har ingen hund, säger jag, jag har en anka.
Ankan är alltså mitt ftp-program och Sven visar mig en liten fil han har gjort som heter "banner.txt". Den styr liksom själva banneravdelningen i vänsterspalten på tidskrift.nu och genom att ändra i den kan jag ta bort banners, byta ut banners, lägga till nya banners ... ja, det kommer att bli hur lätt som helst!
– Nu kan du göra vad du vill där, säger Sven. Du kan lägga upp nakenbilder på nakna djur eller ... I couldn't care less.
– Jag glömde ju fullständigt bort den där jävla bannern.
– Jo, det märkte jag, säger jag.
– Du kan väl skriva något i bloggen om "skrockar gott och säger att nu lurade jag den där stackarn som trodde han skulle få en annons ..."
Jag är i full färd med att anteckna detta när Sven drämmer till med:
– Gratulera mig! Jag fyller år.
– Grattis, grattis ... säger jag.
– Vad fyller du? frågar Bobby Jr. 25 eller?
Sven nickar och ser nöjd ut.
– Jag var på din 30-årsfest, säger jag, och när var det ... 2005?
– Men du kom inte på den, säger Sven till Bobby Jr. Varför gjorde du inte det?
– Jag vet inte, säger Bobby Jr. Jag kanske var allergisk om det var så här års – och det var det ju.
– Du hade kunnat få en Tavegyl och en massa öl, säger Sven och går ut och röker.
När han kommer tillbaka frågar jag honom om han kan tänka sig att lägga upp den lilla bannern nu i stället, eftersom han ju ändå har lovat att göra det.
– Nej, jag måste ha kaffe först, säger Sven och styr iväg bort mot köksavdelningen.
Jag kan se allt som händer där från min arbetsplats, vilket säkert har framgått av tidigare BOFH-avsnitt. Vi har en sådan där kaffemojäng som man pressar ner kaffet i. Sumpen har åtminstone en gång orsakat ett svårartat stopp i avloppet.
– Det där kaffet var nästan varmt, säger jag, eftersom jag just har tagit av den senaste omgången.
– Så du menar att jag ska mikra mig en kopp? säger Sven.
– Jag drack det som det var, säger jag.
– Men nästan varmt kaffe och en massa mjölk, det är lite så där va ... säger Sven och ställer in en kopp i mikron.
Jag jobbar vidare med att lägga ut ett smakprov från tidskriften Subaltern. Sven härmar mikrovågsugnen och säger "brrrrr" och "pling". Sedan avbryter han min relativa arbetsro med ett "fy fan!"
– Var det äckligt? frågar jag.
– Nej, men alltså, kall sump ... säger Sven.
Han diskar ur kaffekannan och säger till mig och Bobby Jr att vi har möjligheten att komma och ge honom öl i födelsedagspresent på Svejk klockan sex. Han meddelar också att han önskar sig 19 svarta Jopapärmar.
– Vilka vill ha kaffrer? undrar han strax därpå.
– Jag! hojtar Bobby Jr genast.
Det är ett stående och urgammalt skämt på verkstaden, att alla ska fråga Bobby Jr om han vill ha kaffe, och att han ska svara ja med stor entusiasm, eftersom han är den enda som inte dricker kaffe.
– Men hallå, Bobby, säger Sven. Det där är inget roligt längre.
– Det är jättekul, säger jag.
– Men du måste kolla på det här apropå pärmar, säger Sven och visar mig en film han har hittat via någon av sina kryptiska diskussioner på Buzz.
Vi gläder oss gemensamt åt den medan Sven dricker kaffe och sedan går han ner i källaren ett tag. När han kommer upp igen diskuterar vi verkstadens nya hemsida som han håller på och jobbar med. Jag har åsikter om ditt och datt, vilket Sven inte uppskattar, så då frågar jag i stället hur det blir med bannern.
– Bannern? säger han. Jaja. Du får en banner.
– Får jag den i dag?
– Ja, men vi ska ha bannerskola i en halvtimma efter att jag har fått i mig en korv. Jag har så jävla lågt blodsocker så att ...
– Du verkar lite arg.
Sven börjar dona med korv och mos borta i köket och berättar under tiden om pizzabagaren i hans kvarter som alltid har varit astrevlig men så en dag när Sven skulle beställa en pizza sa bagaren knappt hej fast Sven tänkte inte så mycket på det utan beställde en pizza och betalade 42 kronor och gick ut och pantade lite tomglas och när han kom tillbaka igen för att hämta pizzan så ville pizzabagaren ha 42 kronor igen och Sven förklarade förstås att han redan hade betalat men det trodde inte pizzabagaren på förrän hans kollega ryckte in och intygade att pizzan var betald men dagen efter hade kollegan ändrat sig och sa att Sven inte alls hade betalat och Sven tror nog egentligen att allt det där antagligen måste ha berott på att pizzabagaren som tog betalt stod och tänkte på annat första gången Sven kom in och sedan plötsligt kände igen honom när han kom in den andra gången efter att ha pantat tomglasen ...
– ... och sedan dess har jag inte ätit pizza, avslutar Sven och tar ut en tallrik ur mikron.
– Chili con korv och mos, säger han.
– Chili con kurre, säger jag.
(Varpå jag får ett skrattanfall, men det är egentligen inte så viktigt; jag brukar få det åt sådant jag själv säger och inte ens jag förstår vad som är så roligt. Sven förstår naturligtvis ingenting, han heller, och jag lyckas få fram att han får läsa mer om det i bloggen så småningom.)
Medan Sven äter kommer Kjells dotter Daisy in på verkstan för att städa. Sven undrar om hon vill vara med och dricka öl på Svejk, men Daisy säger att hon aldrig går ut på tisdagar. Sven hävdar i sin tur att han aldrig går ut på fredagar och lördagar eftersom det då är så många "orutinerade partysvennar" ute som ska slåss och jiddra och bära sig åt. Daisy bär in några rullar hushållspapper på toaletterna.
– Varför har ni så mycket sådana här långa toalettrullar? frågar hon.
– Därför att Kjell köpte fel, säger Sven.
– Åh, vad jobbig han är, säger Daisy.
Hon gör i ordning i köket, diskar, dammsuger och klagar över att det är skräpigt på verkstan. Sven säger att hon skulle se hur det är hemma hos honom.
– Har du det skitigare hemma än här? frågar jag.
– Skiter påven i skogen? frågar Sven tillbaks. Har björnen en fånig mössa?
Han äter upp sin mat, tar en cigg, går ner i källaren och dyker upp igen någon timme senare.
– Sätt på hjärnan! trumpetar han.
– Jag har ju ingen, säger jag.
– Starta hunden i alla fall, säger Sven.
– Jag har ingen hund, säger jag, jag har en anka.
Ankan är alltså mitt ftp-program och Sven visar mig en liten fil han har gjort som heter "banner.txt". Den styr liksom själva banneravdelningen i vänsterspalten på tidskrift.nu och genom att ändra i den kan jag ta bort banners, byta ut banners, lägga till nya banners ... ja, det kommer att bli hur lätt som helst!
– Nu kan du göra vad du vill där, säger Sven. Du kan lägga upp nakenbilder på nakna djur eller ... I couldn't care less.
2007-04-09
Litterär kändisspotting med cafébesök
Poeterna måste förstås räknas till Stockholms sevärdheter (och förhoppningsvis också läsbarheter)! I min roll som konduktör vid Stockholms lokalbanor har jag fått en ganska god kännedom om vilka poeter och författare som frekventerar de olika banorna, så här kommer en kort sammanfattning.
Tvärbanan är i särklass den mest litterära, men så är det ju också den mest använda lokalbanan av alla, vad gäller antalet trafikanter, så också bland poeter. Här är några poetiakttagelser jag gjort längs banan: Lars Mikael Raattamaa, Petter Lindgren, Marie Lundquist, Johan Nordbeck, Anders K Johansson... Jag tänker inte avslöja några detaljer om deras resvanor, det räcker med att säga att de har varit synliga på banan.
Lidingöbanan är liten och intim, vad gäller både miljö och antal trafikanter. Här har jag mött Bob Hansson ett antal gånger (de gånger han inte kört moped till stan, ryktet säger för övrigt att han flyttat från ön nyligen) och den underbara estradpoeten Sofia Pulls.
Saltsjöbanan är förstås ett väldigt speciellt stycke järnväg men har ganska ont om poetreferenser. Faktum är att jag i skrivande stund inte kan dra mig till minnes några poetmöten längs banan. (Jo, en tjej jag känner som skriver... romaner, men henne sparar jag för tillfället från offentlighetens ljus.) Sätt dig i stället på restaurang Stazione vid Saltsjö-Duvnäs och skriv en dikt om bristen på dikter från Saltsjöbanan. Och dra dig till minnes att Ann Smith faktiskt har skrivit en dikt om just denna bana, finns i utgåvan med hennes samlade dikter i pocket.
Rykten kommer och går. Det ryktades nyligen att Anders K Johansson hade köpt ett fik i någon förort till Stockholm. Nå, ryktet kan nu bekräftas. Jag har från säker källa att Lolas öppnar i Värmdö den 1 maj.
Tvärbanan är i särklass den mest litterära, men så är det ju också den mest använda lokalbanan av alla, vad gäller antalet trafikanter, så också bland poeter. Här är några poetiakttagelser jag gjort längs banan: Lars Mikael Raattamaa, Petter Lindgren, Marie Lundquist, Johan Nordbeck, Anders K Johansson... Jag tänker inte avslöja några detaljer om deras resvanor, det räcker med att säga att de har varit synliga på banan.
Lidingöbanan är liten och intim, vad gäller både miljö och antal trafikanter. Här har jag mött Bob Hansson ett antal gånger (de gånger han inte kört moped till stan, ryktet säger för övrigt att han flyttat från ön nyligen) och den underbara estradpoeten Sofia Pulls.
Saltsjöbanan är förstås ett väldigt speciellt stycke järnväg men har ganska ont om poetreferenser. Faktum är att jag i skrivande stund inte kan dra mig till minnes några poetmöten längs banan. (Jo, en tjej jag känner som skriver... romaner, men henne sparar jag för tillfället från offentlighetens ljus.) Sätt dig i stället på restaurang Stazione vid Saltsjö-Duvnäs och skriv en dikt om bristen på dikter från Saltsjöbanan. Och dra dig till minnes att Ann Smith faktiskt har skrivit en dikt om just denna bana, finns i utgåvan med hennes samlade dikter i pocket.
Rykten kommer och går. Det ryktades nyligen att Anders K Johansson hade köpt ett fik i någon förort till Stockholm. Nå, ryktet kan nu bekräftas. Jag har från säker källa att Lolas öppnar i Värmdö den 1 maj.
2007-04-07
2007-04-04
Kulturdebatt i riksdagen!
Saknar det här landet en kulturpolitik? De senaste åren har den åtminstone lyst med sin frånvaro i debatten och en lång rad av kulturministrar har inte drivit frågan speciellt seriöst. "När jag hör ordet Kultur så osäkrar jag min revolver", lär Herman Göring ha sagt. Winston Churchill hade en motsatt ståndpunkt när minisrarna under andra världskriget ville omfördela pengar från kulturen till försvaret; "Om vi inte har någon kultur, vad skall vi då försvara?".
Kulturtidskrifter, bibliotek och teatrar har farit illa i de senaste årens snålblåst. Nu verkar det som om Kulturutskottet har tänkt färdigt och en riksdagsdebatt om kulturfrågorna är på gång.
Svensk Biblioteksförening meddelar. "Onsdagen den 11 april på eftermiddagen kommer riksdagen att behandla Kulturutskottets betänkande 2006/07:KrU6; 'Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter'.
- Det är mycket glädjande att Kulturutskottet så tydligt markernar bibliotekens betydelse. Arbetet med att få till stånd en nationell bibliotekspolitik och utvärdering av bibliotekslagen går nu vidare. Det säger Svensk Biblioteksförenings generalsekreterare Niclas Lindberg i en kommentar till Kulturutskottets betänkande. Utskottet menar att det ankommer på regeringen att ta initiativ i frågan och vi kommer nu från föreningens sida fortsätta diskussionerna med departementet."
Läs hela betänkandet på Riksdagens hemsida:
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GU01KrU6&rm=2006/07&bet=KrU6
Eller: http://www.biblioteksforeningen.org
Kulturtidskrifter, bibliotek och teatrar har farit illa i de senaste årens snålblåst. Nu verkar det som om Kulturutskottet har tänkt färdigt och en riksdagsdebatt om kulturfrågorna är på gång.
Svensk Biblioteksförening meddelar. "Onsdagen den 11 april på eftermiddagen kommer riksdagen att behandla Kulturutskottets betänkande 2006/07:KrU6; 'Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter'.
- Det är mycket glädjande att Kulturutskottet så tydligt markernar bibliotekens betydelse. Arbetet med att få till stånd en nationell bibliotekspolitik och utvärdering av bibliotekslagen går nu vidare. Det säger Svensk Biblioteksförenings generalsekreterare Niclas Lindberg i en kommentar till Kulturutskottets betänkande. Utskottet menar att det ankommer på regeringen att ta initiativ i frågan och vi kommer nu från föreningens sida fortsätta diskussionerna med departementet."
Läs hela betänkandet på Riksdagens hemsida:
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GU01KrU6&rm=2006/07&bet=KrU6
Eller: http://www.biblioteksforeningen.org
2007-04-03
BOFH, del 30
In kommer Sven. Med sin bror Lukas. Jag sitter och skriver på en notis, men trycker förstås kringla N med ett huj.
Lukas: Hej.
Sven: Hej.
Jag: Hej. (till Sven) Säg något. Illa kvickt.
Sven: Jag vägrar.
Jag: Men hur ska det då gå med BOFH?
Sven: Du får väl göra en paus.
Jag: Jan på FSK är spänd på vad som ska hända med den där bannern som jag har mailat om ...
Sven: Jag ska fan hitta på ett bannerknep ...
Sven: Vad är det frågan om nu då?
Jag: Det är en ny liten banner som ska upp på tidskrift.nu.
Sven: Är det en till? En ny? Inte att en ska bytas ut, alltså?
Jag: Jo ...
Jag förklarar att bannern med uppropet för de Nordiska kulturtidskrifterna ska bytas ut mot en som handlar om kulturtidskriftspriset och att jag inte kan ftp:a upp den eftersom Nordenbannern är länkad direkt från FSK.
Sven: Vad säger du?
Jag: Jo, kom får du se.
Sven: (häller upp kaffe) Kan du inte förklara i stället?
Jag: Jo, det var ju en sådan här Nordenbanner ... Kommer du ihåg den?
Sven: Nej.
Kjell passerar förbi.
Lukas: Är du nyklippt?
Kjell: Jo, jag är nyklippt.
Sven: Beklagar sorgen.
Jag: (fnissar)
Sven: Jag hoppas du sitter och antecknar nu också.
Lukas: Här vågar man ju inte säga något.
Sven: Kan du inte bara ge Jan ett bannerkonto? Det är ju ändå han som kontrollerar vilka banners som ska ligga där ...
Lukas: Är det en tävling? Den som har flest banners när han dör vinner.
Sven: Jag tänkte lägga in lite andra banners där också: en Viagrabanner, en Podabbanner ... Och en anti-Podabbanner.
Jag: Du vill bara få mig att skriva Podab så många gånger som möjligt.
Jag tar en paus i min fåfänga strävan och sticker emellan med några frågor om statistiken på tidskrift.nu. Kjell och jag har funderat på vad som egentligen menas med unika besökare, eftersom vår statistik tycks räkna unika besökare per dag, men inte per månad. Det vill säga en besökare som återkommer flera gånger under samma dag räknas som en besökare, men en besökare som återkommer varje dag under hela månaden räknas som flera. Vi har också grubblat över varför vi har flest besök klockan tolv på natten, om det månne skulle kunna vara så att spöken och vampyrer är särskilt förtjusta i tidskrift.nu, men det visade sig ha en ganska enkel förklaring i RSS-feederna.
Jag: Nu förstår jag allt! Nu vill jag bara veta om den där lilla bannern kommer upp ...
Sven: Du får ingen banner i dag.
Jag: Ååå ...
Sven: Då får du bjuda mig på hamburgare först.
Jag: Du kan väl ta en av Gustafs bullar och låtsas att den är från mig.
Sven: Ska jag ta Gustafs bulle?!
Han går ner i källaren. När han kommer upp igen säger jag att det nog inte skulle vara en bra lösning att låta Jan på FSK styra enväldigt över vänsterspalten på sajten.
Jag: Han kommer ju att bli tvungen att byta namn på alla banners hela tiden, eftersom du inte kommer att tillåta att han håller på och sumar.
Sven: Det har du rätt i. Jag vill ha en grupp, men det är Jerker som måste fixa det.
Jag: Grupp? Vad är det?
Sven: Det är sådan där som spelar hårdrock eller dansband ... Nej, men alltså, man kan tillhöra en grupp och då får man också gå in och ändra. Vi borde göra en fil som du får fippla med hur fan du vill. Fast det är lite farligt.
Han försvinner ut med Lukas i ett okänt ärende, men är snart tillbaka igen.
Sven: Jag tänker inte lägga in en banner förrän jag får lägga in en länk till Podab alltså.
Han ställer sig bakom mig och kikar på vad jag skriver och försöker fixa till en förklarande länk här (se ovan). Fast först vill inte webbläsaren kopiera så som han är van vid.
Sven: Safari är en sådan jävla tattarbläddrare! Den är så cp-ig.
När han går ner i källaren nästa gång bestämmer jag mig för att vara lite fiffig. Jag vidarebefordrar helt enkelt Jans senaste mail, i vilket han meddelar att han med glädje ser fram emot ett nytt avsnitt i den här serien: "Jag tänkte faktiskt på bofh när jag gjorde den senaste bannern. Ska det gå? Ska det inte gå? Räcker det med att påvisa att Norden-bannern börjar bli gammal för att få med den nya? O.s.v." Och mycket riktigt: När Sven kommer upp har han ändrat sig.
Sven: Men jag lägger in den. Och så lägger jag in en Podablänk.
Lukas: Hej.
Sven: Hej.
Jag: Hej. (till Sven) Säg något. Illa kvickt.
Sven: Jag vägrar.
Jag: Men hur ska det då gå med BOFH?
Sven: Du får väl göra en paus.
Jag: Jan på FSK är spänd på vad som ska hända med den där bannern som jag har mailat om ...
Sven: Jag ska fan hitta på ett bannerknep ...
Här hann jag tyvärr bara anteckna "Jag ska fan hitta på ett bannerknep" trots att det fanns en fortsättning och när jag läste igenom vad jag skrivit ett par timmar senare kunde jag inte dra mig till minnes vad det var Sven hade sagt. Alltså fick jag lov att fråga honom om det.
Jag: Vad var det för ett bannerknep du skulle hitta på?
Sven: Vadå?
Jag: Du sa "Jag ska fan hitta på ett bannerknep ..." förut. Vad menade du med det?
Sven: Det sa jag inte.
Lukas: Nej, det sa han inte ...
Båda stirrar förbryllat på mitt textdokument.
Jag: Vad sa han då?
Lukas: Ja, vad var det han sa?
Sven rycker på axlarna och går ut och röker.
Lukas: Det lät inte alls som Sven, det där.
Sven: Vad är det frågan om nu då?
Jag: Det är en ny liten banner som ska upp på tidskrift.nu.
Sven: Är det en till? En ny? Inte att en ska bytas ut, alltså?
Jag: Jo ...
Jag förklarar att bannern med uppropet för de Nordiska kulturtidskrifterna ska bytas ut mot en som handlar om kulturtidskriftspriset och att jag inte kan ftp:a upp den eftersom Nordenbannern är länkad direkt från FSK.
Sven: Vad säger du?
Jag: Jo, kom får du se.
Sven: (häller upp kaffe) Kan du inte förklara i stället?
Jag: Jo, det var ju en sådan här Nordenbanner ... Kommer du ihåg den?
Sven: Nej.
Kjell passerar förbi.
Lukas: Är du nyklippt?
Kjell: Jo, jag är nyklippt.
Sven: Beklagar sorgen.
Jag: (fnissar)
Sven: Jag hoppas du sitter och antecknar nu också.
Lukas: Här vågar man ju inte säga något.
Sven: Kan du inte bara ge Jan ett bannerkonto? Det är ju ändå han som kontrollerar vilka banners som ska ligga där ...
Lukas: Är det en tävling? Den som har flest banners när han dör vinner.
Sven: Jag tänkte lägga in lite andra banners där också: en Viagrabanner, en Podabbanner ... Och en anti-Podabbanner.
Jag: Du vill bara få mig att skriva Podab så många gånger som möjligt.
Jag tar en paus i min fåfänga strävan och sticker emellan med några frågor om statistiken på tidskrift.nu. Kjell och jag har funderat på vad som egentligen menas med unika besökare, eftersom vår statistik tycks räkna unika besökare per dag, men inte per månad. Det vill säga en besökare som återkommer flera gånger under samma dag räknas som en besökare, men en besökare som återkommer varje dag under hela månaden räknas som flera. Vi har också grubblat över varför vi har flest besök klockan tolv på natten, om det månne skulle kunna vara så att spöken och vampyrer är särskilt förtjusta i tidskrift.nu, men det visade sig ha en ganska enkel förklaring i RSS-feederna.
Jag: Nu förstår jag allt! Nu vill jag bara veta om den där lilla bannern kommer upp ...
Sven: Du får ingen banner i dag.
Jag: Ååå ...
Sven: Då får du bjuda mig på hamburgare först.
Jag: Du kan väl ta en av Gustafs bullar och låtsas att den är från mig.
Sven: Ska jag ta Gustafs bulle?!
Han går ner i källaren. När han kommer upp igen säger jag att det nog inte skulle vara en bra lösning att låta Jan på FSK styra enväldigt över vänsterspalten på sajten.
Jag: Han kommer ju att bli tvungen att byta namn på alla banners hela tiden, eftersom du inte kommer att tillåta att han håller på och sumar.
Sven: Det har du rätt i. Jag vill ha en grupp, men det är Jerker som måste fixa det.
Jag: Grupp? Vad är det?
Sven: Det är sådan där som spelar hårdrock eller dansband ... Nej, men alltså, man kan tillhöra en grupp och då får man också gå in och ändra. Vi borde göra en fil som du får fippla med hur fan du vill. Fast det är lite farligt.
Han försvinner ut med Lukas i ett okänt ärende, men är snart tillbaka igen.
Sven: Jag tänker inte lägga in en banner förrän jag får lägga in en länk till Podab alltså.
Han ställer sig bakom mig och kikar på vad jag skriver och försöker fixa till en förklarande länk här (se ovan). Fast först vill inte webbläsaren kopiera så som han är van vid.
Sven: Safari är en sådan jävla tattarbläddrare! Den är så cp-ig.
När han går ner i källaren nästa gång bestämmer jag mig för att vara lite fiffig. Jag vidarebefordrar helt enkelt Jans senaste mail, i vilket han meddelar att han med glädje ser fram emot ett nytt avsnitt i den här serien: "Jag tänkte faktiskt på bofh när jag gjorde den senaste bannern. Ska det gå? Ska det inte gå? Räcker det med att påvisa att Norden-bannern börjar bli gammal för att få med den nya? O.s.v." Och mycket riktigt: När Sven kommer upp har han ändrat sig.
Sven: Men jag lägger in den. Och så lägger jag in en Podablänk.
2007-04-02
Klemets-spotting
Till Kennet-folket där ute, jag vet att det åtminstone finns ett fan här, så kan jag meddela att poeten sågs med en kvinna och två barn utanför den gamla biografen vid Stigbergstorget i Majorna, Göteborg, igår eftermiddag. Han visslade. Vilken melodi det var gick inte att uppfatta. Ögonblicket var så flyktigt.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)