Mailer versus Houllebecq + sex

Såg att Norman Mailer fick pris för sämsta sex-skildring. Men - är juryn vaken - har Houellebecq redan fått sitt?

H. har visserligen en ironisk kuk och Mailer en passionerad dito, men det är klart att Houellebecq´s sexscener överträffar det mesta av det sämsta. Den gode gamle Norman har dessutom, tro det eller ej, skrivit bra grejer om erotik. Så pass att SCUM var på väg att äta upp honom.

Naturligtvis överlevde han det.

Advantage: Mailer.
Han vinkar från sitt avgasmoln.

Raderna

"Alla kroppar befinner sig i ett ständigt strömmande tillstånd som en flod, och delarna är ständigt på väg in och ut."

................

En plastikkirurg?
Nej. Filosofen Leibniz, 1714.

Bokmaskinen och den felande länken

Det är med stor glädje jag läser den nya utgåvan av Författares Bokmaskins årliga antologi Poesi on line 07.
Inte för att det är något speciellt bra antologi, rent litterärt, för det är det inte. Men anslaget är underbart. Alla som besöker Bokmaskinen under en dag (i år var det förra lördagen, den 10 november) och sätter upp sina dikter eller andra texter på ett poesiplank kommer med i en antologi som trycks under dagen. Det är demokratiskt, öppet och resultatet påminner om forna tiders Grupp-antologi. Det är brokigt på allvar, skilda stilar myllrar om varandra, så som det var under 60- och 70-talen men bara alltför sällan är i dag, när till och med amatörskrivandet professionaliserats och stöpts efter mallar.
Det handlar om folkligt skapande, det som sker långt under den cerebrala högkulturen. Det är det som är befriande, man ser vad som rör sig ute bland mer eller mindre litterärt intresserade, hur tongångarna går. Och det är mestadels rimmat, faktiskt. En hel del plågsamma nödrim, men jag kisar lite och överlever dem. Det finns också en del riktigt bra inslängda rim. Annat är halv-modernistiskt, talspråkligt, en del dikter på främmande språk, en del prosaberättelser eller -experiment kretsar kring omvandlingen av inner- och ytterstaden i Stockholm. Här finns en nyfikenhet på både den inre och den yttre världen. Dikternas ämnen är kärlek, andlighet, omvärldskommentarer, årstidernas skiftningar... allt som förr i tiden hörde till en diktsamling men som i dag i mycket har rensats ut till förmån för en slags rätlinjighetens triumf (men det kallas för någonting annat, det rör sig dock om en teoretiskt baserad språkmaterialism, fixering vid språkets materialitet enligt i dag allmänt omfattade normer).
Finkulturen och fulkulturen har skilts åt, finkulturen kommer uppifrån och blickar uppåt, fulkulturen är i viss mån återblickande, vilket känns tragiskt. Göran Hägg sa på debatten som Romantiska förbundet hade för en tid sedan att all poesi fram till Dante var "sjungen" - medan det i dag är popsångarna som har övertagit den gamla poetrollen; han exemplifierade med Dylan som det kanske främsta exemplet på en nutida bard. Det ligger väldigt mycket sanning i det, men är inte den romantiska poetens uppdrag att överbrygga denna klyfta? Att våga beröra, att våga visa sig patetisk, men med litterärt vetande och hantverkskunnande i botten, att i en inspirerad kunskaps- och kärleksakt till lyriken nå ut också till dem som bara sjunger med i nya och gamla popsånger? Så ser jag i alla fall på saken, och enligt den linjen arbetar åtminstone jag.

Boyle, Boring&Brilliant. Inc.

Ja, stackars T C Boyle, och stackars mig.

På inrådan av en favoritbloggare gjorde jag den ovanliga ansträngningen att beställa hans senaste bok "Talk, talk" i bokhandeln och ivrigt invänta den, och betala den för 167 kronor eller nåt. Kalla det sällan-köp! Men titeln var ju så bra.
Och idén bra; romanen handlar om identitetstöld; ja ni vet id-kort, banker, personnummer, som kan snos och missbrukas, och så vidhängande jakt på fifflaren genom Amerika, fram till en otippad konfrontation på slutet.

Eller? Var den otippad? Nä, den var helt j-a genomtänkt. Förstås. Har du inget grepp om genren, G? Äru` lite dum? Ja, jag är thriller-dum-dum.

Det känns ju som jag tagit mig igenom 340 sidor väl komponerad grå, dvs fin och lugn och psykologisk, roadload. Bil efter bil. Tillsammans med en författare som balanserar sitt material med grå finess, och puttar in korrekta och grå och vardagliga observationer, och leder mig fram genom väl formaterade grå kapitel, tills jag äntligen, framemot tjugonde kapitlet, inte kan släppa boken på kvällen, och sen snipp, snapp, snut, är den slut.

Den kunde kanske hetat "Words, words". Eller "Chalk, chalk". Eller "Worse and worse".
I all fall: En mestadels perfekt insomningsbok. Och i alla möjliga bemärkelser perfekt, just därför så tråkig. Om jag var helt obevandrad skulle jag tro att författaren nyss gått sin kurs i creative writing, och nu excellerar i hantverket. Boken skiner av know-how, så där som en ny bil också gör. Och undertexten summar om att författaren suttit av många timmar och segt duktat sig fram.

Men baksidan vimlar av superlativa omdömen från Los Angeles Times o andra större tidningar.
Man ska aldrig bry sig om sånt, inte ens om det är en cool bloggare som Bodil Malmsten som berömmer.

Men, men, alla ni som gillar T C Boyle, eller inte. Säg pip!

Vulkan.se

Den 15 november 2007 är det premiär för Vulkan, ett publiceringsverktyg på nätet för den som kostnadsfritt vill formge och publicera sin egen bok. Bakom initiativet står en handfull personer, varav Sigge Eklund och Linda Skugge är de mest namnkunniga. Förutom att erbjuda en unik publiceringsmöjlighet för gemene man så kommer de traditionella förlagen - Bonniers är redan klara - att kunna lägga upp sin backlist för försäljning. Detta innebär att sedan länge slutsålda böcker åter kan göras tillgängliga och få nytt liv. Tillsammans med författaren Åke Sandstedt och dramatikern Lolo Amble kommer undertecknad att fungera som lektör på sajten. Tjänsten finns i skrivande stund inte att tillgå, men inom en snar framtid kommer den som önskar alltså att kunna få hjälp med utveckling och finslipning av sitt manuskript. Vi hoppas naturligtvis att intresset blir stort, och att vi får chansen att läsa många intressanta och nyskapande verk som annars hade stannat i byrålådan. Nu kör ni!

Författaren Peter Lindforss sågad - skriver om Cohen

Författaren Peter Lindforss senaste bok får en i mitt tycke intresseväckande sågning i gårdagens Svenska Dagbladet.
Ni vet väl vem Peter Lindforss är? Han gav ut fem diktsamlingar i eget namn, mellan 1976-1984 (de två första på Författares Bokmaskin, de senare på Rabén & Sjögren). Han tycktes mig vara en av dessa orättvist förbisedda poeter med en egen ton, som inte riktigt passar in i några trender, och jag bjöd in honom att medverka i ett nummer av dåvarande tidskriften Den Blinde Argus (trots att jag konsulterat baklistan kan jag inte identifiera vilket nummer det var, men det måste ha varit sent 80-tal eller tidigt 90-tal).
Annars har Lindforss varit verksam sedan slutet på 70-talet som översättare av i huvudsak "kiosklitteratur", genrer som numera förmodligen har lite högre status, deckare, fantasy och science fiction. Men han har även översatt Leonard Cohens "Nådens bok" (1987), vilket förstås har betydelse för den nyutgivna boken om Cohen.
Peter Lindforss har för övrigt - eller borde åtminstone ha - uppnått en slags berömmelse som textförfattare till Mikael Rickfors "Vingar"!

Enligt Erik Bergqvists kritiska recension i SvD så står Peter Lindforss personlighet på något sätt i vägen för Cohen i den nya boken, Lindforss poserar själv på fotografier tillsammans med olika flickvänner, berättar anekdoter och publicerar egna dikter jämte Cohens.
Utan att (ännu) ha läst boken vill jag ändå påstå att det som Bergqvist uppfattar som brister lika väl kan vara tillgångar. Jag tycker om poeter och författare som bjuder på sig själva på det sättet, som kanske är en aning lite för personliga rentav. Även de som inte har tilldelats någon jättestor litterär nimbus av sin omvärld. Ett visst självmedvetande behövs hos en poet, det behöver inte förväxlas med tomma-tunnor-syndromet. Det kan röra sig om en så att säga befogad iscensättning av sitt öde, en viss teatralitet kanske, för att tala med Lars Larsen (se hans artikel om Setterlind och Forssell i senaste numret av Aurora).

Martin Parr, fotografier 1971–2000

Bra fotoutställning på Kulturhuset just nu. Martin Parr ställer bilder 1971-2000

Om utställningen.

Bilder på Google av Martin Parr.

Gå och se den!

Ni som missade fotoutställningen SKINS av Gavin Watson som visades på Färgfabriken 2/11-11/11 kan ju alltid köpa boken.

Foto: Färgfabrikens toalett

Nina Simone - Ain't Got No...I've Got Life

Inte vet jag, men låt mig gissa: det blir inte mycket bättre än så här!

Dagens kulturupplevelse

Romeo y Julieta, svensktillverkat snus med källvatten från Norge och tobak från Kuba. Larger than life.

"Il Barone" är död!

Fotbollslegenden Nils Liedholm har gått bort, 85 år gammal. En hel fotbollsvärld sörjer Valdemarsviks störste fotbollsprofil. Han var en gudabenådad tekniker med en magisk vänsterfot. Tillsammans med Gunnar Nordahl och Gunnar Gren bildade han den mytomspunna innetrion Gre-No-Li i AC Milan. Han vann italienska ligan fyra gånger under 50-talet och fick med tiden även smeknamnet "Il Conte" (Greven) för sitt eleganta rörelser på planen. Det var alltid Liedholm som styrde spelet och det lär ha tagit två år i Milan innan han slog sin första felpassning!

Men den lille fräknige killen från Valdemarsvik började egentligen idrotta tack vare en läkares ordination. I en TT-intervju i samband med sin 80-årsdag berättade Liedholm; "- Jag var rätt klen som barn och doktorn som hade undersökt mig sa att 'han skall göra alla idrotter', så snart höll jag också på med längdhopp, tresteg, kula, höjd, spjut, löpning, bandy och skidåkning."

Klubbar som spelare:

AC Milan (1949-1961) (359 matcher och 81 mål!)
IFK Norrköping (1946-1949)
IK Sleipner (1943-1946)
Valdemarsviks IF (1938-1943)

Järnvägsgatans IF (1934-1938)

Klubbar som tränare:

AC Milan (1963-1966), (1977-1979), (1984-1987)
Verona (1966-1968), (1991-1992)
Monza (1968-1969)
Varese (1969-1971)
Fiorentina (1971-1973)
AS Roma (1973-1977), (1980-1984), (1987-1989), (1996-1997)

Slam i S:t Jakob

I lördags råkade jag av en slump också hamna på slutet av det här evenemanget som Malte tidigare uppmärksammat. En präst och filmvetare visade zombie-film med kommentarer. Jag såg som sagt bara slutet på hennes program, jag var där för att ta del av Poetry slam i Jakobs kyrkas församlingssal, men det verkade onekligen en aning märkligt.
Funkar det då med Poetry slam i en kyrklig miljö? Nej, det känns som att tröskeln är hög, det kom inga tävlande den här gången heller. De ordbrinnande genierna direkt från gatan, var håller de hus, de hittar i varje fall inte in. Men jag och några andra vänner var där, Tommie Sewon, Rebell-Robban, Pia och några till pratade poesi och liv, läste dikter för varandra, utom tävlan. Mycket trevligt, annorlunda, en vacker lokal, men kyrkan och poesitävlingar, nej, det går nog fortfarande inte ihop.

Out of Norrköping: Otto G Carlsund

I lördags, nyss hemkommen från Norrköping och lite uppiggad efter miljöombytet, kände jag för att ta en höstpromenad och göra något kulturellt. Jag gick följaktligen på Liljevalchs och såg utställningen med Otto G Carlsund.
Carlsund tillhörde den generation av tidiga modernister som fortfarande var klassiskt skolade och kunde måla mycket fint inom den figurativa, mer traditionalistiska fåran, om han ville. Hans brott med den föreställande konsten genom reduktion och geometrisk abstraktion är med andra ord mycket mer spännande att följa än många senmodernisters, som tenderar att fastna i ett manér redan från början.
Jag konstaterade snart att många av verken var inlånade från Norrköpings konstmuseum. Och mycket riktigt, hans familj hade flyttat från förrevolutionens S:t Petersburg till Norrköping. Därefter försvann han vidare ut i världen, till Paris och Stockholm, men det är en helt annan historia.

Om ni undrar, Ordkrig slutade med seger för Oskar Hanska medan Malin Jakobsson kom tvåa. Grattis till dem! (Själv åkte jag hem innan tävlingarna hade avgjorts, jag var redan utslagen och hade ett arbete att sköta i Stockholm på söndagen, det vill säga igår.)

Norrköping, estradpoesi, Eldkvarn med mera

Nyss hemkommen från Norrköping och några dagar på den nya estradpoesitävlingen Ordkrig. Rent tävlingsmässigt gick det inte så bra för mig, men det var skönt att komma bort ifrån Stockholmsstressen ett tag och läsa dikter, möta poeter och så vidare. Det kan ta ett tag för en ny tävling att "sätta sig", det var ett trevligt arrangemang men det drog inte speciellt mycket publik utanför den rent subkulturella gemenskapen! En vilsen ensamhetskänsla, som ibland kan brytas av euforiska stunder, kan också uppstå under sådana här festivaler när man inte har någon nära vän med sig.
Min fasta punkt första dagen i Norrköping - som är en för mig främmande stad trots att jag är född i grannstaden Linköping - blev för mig café Broadway - på Bråddgatan 26 - som Eldkvarn besjungit på en klassisk platta.
Det var fascinerande att se den än så länge bibehållna originalinredningen från 1947. Jag slog mig ned med min frukostbricka vid det bord som såg mest inbjudande ut, det visade sig vara flankerat av en Eldkvarn-affisch vilket kändes helt rätt. Även om jag har lyssnat en hel del på Eldkvarn förr om åren, har jag inte gjort det på länge, men jag kände att nu kommer det bli mer under den närmaste tiden.

Angående Broadway; jag kom att tänka på en anekdot som min pappa berättade på sin tid. Det handlade om bonden som kom in till stan, gick in i en tobaksaffär och bad om ett paket av cigarettmärket (eller kan det ha varit cigariller?) Broadway. Men han uttalade det så här: BRO-AD-VAJ.
Expediten ville då rätta hans uttal och sa: Det heter inte BRO-AD-VAJ, det heter BRÅDDVEJ!
Bonden: Det skiter jag i! Jag säger BRO-AD-VAJ i alla fall!
Hehe, vet inte varför man kommer att tänka på sånt. Samband, helt enkelt, samband.

Passade även på att göra ett besök på Arbetets museum, på sin lilla holme i Motala Ström. Ett fascinerande och mycket tilltalande museum, med fri entré ända sedan starten. Något liknande finns definitivt inte i Stockholm. Kan tyda på att arbetarklassen har större självmedvetande i Norrköping, i Stockholm gör ju arbetarklassen drängtjänst åt överklassen just nu, som hantlangare och byggnadsarbetare i den pågående bostadsrättifieringen av innerstan.

Fick även några tankar om fulpoesi och finpoesi. Tänkte att slam-poesi påminner i vissa avseenden om romantisk poesi, båda två räknas i dag som någon slags fulpoesi. Det de har gemensamt är framförallt det subjektiva känslomässiga uttrycket. Närvaron av ett jag i texten. Att det skrivna och framförda väldigt ofta bygger på personliga erfarenheter.
Häri skiljer sig både slam och romantisk poesi från den dominerande högkulturella poesi-arten i dag (språkmaterialismen) som är fragmentarisk, anti-subjektiv, inriktad på språklig konstruktion. Bilden går att nyansera, men här finns några grundddrag. Därför är det möjligt att beteckna mig som "traditionalist" - i min egenskap av både anhängare till slam och till den romantiska poesin (lika väl som utövare, naturligtvis). Daniella Brummer Pind skriver om detta i sin fina litteratursociologiska magisteravhandling om Poetry Slam [OBS! pfd-fil].