Det nya nr 26 är det bästa nummer som 00TAL givit ut på väldigt länge (nu kommer ju tidskriften ut kanske en gång om året, så det tidsmässiga avståndet till det fina Mare Kandre-numret är redan stort). Jag tror också jag vet varför. Därför att 00TAL här för en gångs skull förhåller sig ambivalent till ett kulturellt samtidsfenomen, nämligen i det här fallet den självbiografiska eller självbekännande litteraturen.
00TAL har annars en ganska irriterande vana att nästan alltid stryka den litterära samtiden medhårs. Det har väldigt sällan hänt att tidskriften förhållit sig – på ett djupare plan - kritisk till någonting inom samtidslitteraturen. På 80-talet försvarade man den nya generationen av postmodernistiska författare mot alla angrepp, på 90-talet och även under det gryende 00-talet var det ”novellboom” och kortprosa som gällde. Senare en mer öppen och svårbestämbar hållning, med en försiktig orientering mot språkmaterialismen.
Tidskriften började annars sin bana – under namnet 80-tal – med ett manifest för den ”socio-sensu-fantastiska litteraturen”, i den ”fantastiska” latinamerikanska romanens efterföljd. Just den här inriktningen blev det sedan inte mycket av, men udden var i alla fall tydligt riktad mot det socialrealistiska svenska 70-talet, eller som Madeleine Grive själv säger i inledningen av intervjun med Agneta Klingspor i det senaste numret:
”På slutet av 70-talet, när Agneta Klingspor debuterade med 'Inte skära bara rispa', filade jag och den övriga redaktionen för blivande tidskriften 80TAL på ett manifest som riktade sig mot socialrealismen. För mig var 70-talets bekännelselitteratur konstlös med sitt direkta tilltal och sin ofta obearbetade, slarviga prosa.”
Ja, det gäller att vara självbekännande på rätt sätt, och här kommer den ovan omtalade ambivalensen in. Madeleine Grive har kommit fram till att Agneta Klingspors författarskap är konsekvent och intressant; däremot tycker Grive av för mig diffusa anledningar desto sämre om några av de under senare tid aktuella självbiografierna. Eller handlar det inte helt enkelt om en vilja att fördöma Maja Lundgren och ge henne ytterligare några myggbett?
Så här skriver Madeleine Grive i sin ledare ”Paparazzilitteratur och minnesfobier”:
”[H]ur stor ska en författares frihet få vara när det gäller att publicera uppsåtliga elakheter och osanningar om nu levande människor? Att under förespegling att det är sant hitta på snaskiga historier om människor författaren i fråga råkar ogilla utan att samtidigt också hitta på nya namn? Hur stor ska ett förlags frihet tillåtas vara när det gäller att göra ekonomiska vinster på att publicera medvetna lögner om andra människor? Tillför nämnandet av verkliga namn några estetiska kvaliteter? Och är det etiskt rätt att använda dem? I vems ärenden går denna sorts böcker?”
Hör ni upprördheten? Madeleine Grive går verkligen igång på detta, och det tycks mig som om något outsagt ligger i botten. Jag kan inte förstå annat än att hon syftar på Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” och att hon tar helt avstånd från den utifrån information från någon tredje part som figurerar i den boken och som till Grive har sagt att skildringen är helt och hållet osann. Jag anser att Grive borde lägga korten på bordet och skriva rent ut vad hon syftar på; hon uppträder själv oetiskt genom att inte nämna bakgrunden till sitt utfall i ledaren, som annars framstår som ett stickspår i den större diskussionen om självbiografier, svenskt och internationellt.
Personligen är jag väldigt intresserad av autenticitet i litteraturen (vilket inte nödvändigtvis är samma sak som självbiografisk litteratur), jag tycker att den har ett högt värde alldeles oavsett tidens skiftande konjunkturer, därför intresserar mig det här numrets diskussioner högeligen trots de invändningar jag kan ha i en del fall.
Jag har också följt en stor del av Agneta Klingspors författarskap, jag delar uppfattningen att hon är värd att uppmärksamma, och att 00TAL skickar ut hennes roman "Går det åt helvete är jag ändå född" med tidskriften är bara att beteckna som en välgärning.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
14 kommentarer :
Hej Andreas,
Vanan att kritisera anonymt är något jag skriver om i boken. Det är inte helt ovanligt att författare och kritiker ger varandra kängor mellan raderna. Det är ganska obehagligt eftersom det då är svårt att försvara sig.
Jag har var skribent i 00-tal under några år. Madeleine Grive är för övrigt själv nämnd i min bok. Det handlar inte om något saftigt skvaller direkt, bara en redogörelse för en utskällning jag fick av henne per telefon. Hon menade att inte heller Sprickan i ögat borde ha blivit publicerad. Det var lite läskigt, jag var ju då en nykomling. Det här är sant, inte speciellt spektakulärt men det ingår i min beskrivning av maktstrukturer i kulturvärlden. Stycket är innefattat i en diskussion om en artikel av Ebba Witt Brattström, där hon hävdade att moderna kvinnliga författare var mer uppgivna och masochistiska än de hade varit på sjuttiotalet. Jag tyckte att artikeln var intressant, den gav upphov till debatt på sin tid eftersom en del kvinnliga poeter kände sig förringade av den. Jag tyckte också att artikeln påminde om Grives hätska utfall, betydligt mindre analyserande än Brattströms artikel, men ändå skuldbeläggande åt fel håll.
I ledaren i 00-tal preciserar Grive inte vilka lögnerna skulle vara i Myggor och tigrar (som du skriver är det sannolikt den hon syftar på). Jag tror att hon antingen utgår ifrån något folk sagt till henne, eller från Dan Josefssons artikel i DN. Den bemötte jag inte eftersom nivån hade blivit för tarvlig. Journalisten uppfinner ett cafésamtal där han skulle ha försökt övertala mig om att gå vidare med mitt liv, aldrig hänt; ett slumpartat möte där jag skulle ha blivit arg utan anledning; icke så, jag hade alltid goda skäl för min vrede; vidare tar han ett ganska tidigt kärleksbrev av mig och påstår att det är det sista han hört av mig - alltihop medvetna lögner för att få mig att framstå som antingen galen eller en lögnare. Välj själva.
Kanske kommer Grive att öppet gå in mer i detalj på vad hon menar är lögn i min bok. Först då blir det ju möjligt att bemöta det.
Maja
Och tack. Du har skrivit engagerat om boken (både kritiskt och uppskattande).
Jag blev förresten avrådd att svara på DN-angreppet av dem jag pratade med; journalisten framstod som en skitstövel och kulturchefen som en korkskalle, de riktade sig dessutom till Bonniers, jag var omyndigförklarad. En del som varit tveksamma till namngivandet svängde om eftersom det ungefär månadslånga motangreppet var så fult och bara bekräftade vad jag skrev. Så resonerade i alla fall de som hörde av sig till mig. Jag har inte haft så svårt för galenförklaringarna, det är värre att bli kallad ironiker, för min bok är absolut inte en lek eller en flirt med autenticitetstrenden.
Maja
Tack för dina ord, Maja. Jag hade för mig att du under en tid varit knuten till 00TAL, visste inte på vilket sätt. Nu när du säger det kommer jag även ihåg att Madeleine Grive förekommer i din bok.
Jo, den anonyma kritiken kan på sätt och vis vara värre än den med namns nämnande, det blir ett slags tassande med giftpilarna, kan vara bättre att gå rakt på sak. Därför har jag själv börjat nämna de författare vid namn som jag syftar på, nu sysslar jag iofs inte med personangrepp utan med någon slags litterär kritik utifrån personliga utgångspunkter.
Andreas
Grive vill vara en maktmänniska, problemet med de kulturella institutionerna är att de till och med betraktar sig som myndigheter. Man kan strunta helt i min person, det viktiga är inte heller ATT det blev en motreaktion (konstigt hade varit annars), man får titta på retoriken och argumenten: artilleriet mot en sinnessjuk, misslyckad författare och efterhängsen kvinna var inte en blunder, det säger mängder om vilka värderingar som råder i de här kretsarna. När etablissemanget som etablissemang ibland gör försök att skyla över det som hände (att enstaka skribenter skrivit positivt är annat sak) eller normalisera boken brukar det ske via försök att kalla den "trick", "konstruktion", ironisk lek. "Allt är fiktion". Just den inomlitterära lek jag tar avstånd ifrån.
Jag var "en av dem" (även om min "status" var mer ranglig än många generationskamraters, går ju in lite på det i boken hur snabbt Pompeji blev osynliggjord). Lämnade det bakom mig, eftersom jag inte stod ut med de kvalmiga miljöerna, kraven på fjäsk, och principlösheten: att aldrig få kritisera "en av oss" men gärna ge sig på "en av dem", och gärna anklaga "en av dem" för de egna bristerna.
Lars Westerberg skrev i hd igår:
"I kulturlivets makthierakier har en enskild skribent ingenting att sätta emot mot en stor tidning. Men väl städslad, har han sin tidning i ryggen och kan utöva makt mot alla andra skribenter. Ett svensk debattör kan byta åsikt varje halvår men medger aldrig ett misstag. Ja, han får inte ens göra det, ty tidningens ära tillåter det icke, om nu hans egen skulle göra det. Vår käre medarbetare hålls alltid om ryggen och har givetvis rätt att få det största utrymmet och det sista ordet. Opponenter avfärdas regelmässigt som kverulanter och rättshaverister."
Exakt så är det. Och där måste det till en förändring. Men jag tror att de mest levande diskussionerna söker sig till annat håll.
Skrivet lite i hast, Den blinde argus är bra,
Maja
Hej igen Blinde Argus,
Lite teknikkrångel, så jag vet inte om förra kommentaren gick iväg. En anonym bloggare hävdar att det är under en författares värdighet att svara i kommentarfältet till andras bloggar, det är som Ulf Lundells brev hävdar han... Jag tänkte knappt på att det var Internet, tyckte artikeln i Blinde Argus var intressant. Och rätt mycket diskussioner pågår ju just på Internet. Men det kan stämma att man bör vara restriktiv med korta kommentarer av det här slaget. Så farväl (Then Swänske Argus är för övrigt även en av mina favoriter).
Med vänliga hälsningar,
författaren
Vill bara säga, angående teknikkrångel, att kommentarerna på den här bloggen måste godkännas av en administratör innan de går igenom. Därför tar det lite tid ibland.
Och att jag inte håller med den där anonyme filuren om det där med "under en författares värdighet". Herregud, varför måste det vara så TRIST att vara författare?! Alla ska sitta i sina små hålor och hålla sig i skinnet och snegla på varandra och vara livrädda om sin eventuella status och gilla rätt sorts böcker och ... ja, ni vet väl allt det där.
Jag håller absolut inte med heller, det är bara idioti och leder till stiltje i samtalet. Men det är på det viset många resonerar.
Som sagt, man kan faktiskt bortse ifrån min person, läsa de där sinnessjukförklaringarna för sig: det är inuti de där institutionerna som man kan bli galen. Mina råsopar står jag för och jag beklagar mig inte över det som hände. Det viktiga är att det fattades redaktionella beslut om att försöka krossa en person som man trodde var svag. Det säger inte bara något om makthierarkierna i kulturvärlden, utan dessutom mycket om den människosyn som råder bakom den kultiverade ytan. "Allt är fiktion" säger sedan någon nervöst och välvilligt, men det är inte sant.
Maja, jag har inte läst din bok (när böcker blir hajpade i media brukar jag tänka att jag ska läsa dem lite senare, när all uppståndelse har lagt sig) men jag måste säga att jag tycker du är väldigt modig. Jag har ju aldrig varit inne i elitkultursvängen på samma sätt som du, men jag förstår vad du menar när du säger att man kan bli galen inuti institutionerna. Det är förmodligen inte särskilt psykiskt hälsosamt att befinna sig i en värld där det finns så mycket rädsla och försiktighet, där så mycket är outtalat och ligger under ytan, och där det finns hundra miljoner måsten och borden och krav man måste uppfylla för att få vara med.
Jag tyckte Myggor och tigrar var en mycket bra bok, och inte minst intressant (för en utomstående) var det att följa diskussionen i media efteråt, sinnessjukförklaringarna av författaren var dock direkt obehagliga. Det verkar ha blivit i ropet igen att göra så, jfr diskussionen om Johan Lundberg på tidskrift.nu (där i och för sig skribenten sedan backade).
Ja, kulturredaktionerna är en märklig värld som jag bara helt perifert har upplevt, och jag mår nog bäst av att ha det så, har jag en känsla av. Det är personer som i en väldigt ickelönsam värld har tillskansat sig vissa privilegier som de sedan kan göra nästan vad som helst för att slå vakt om. Just det att arbetsförhållandena är såpass lösa gör att godtycket kan grassera desto mer. Per Svensson sa i en diskussion på Axess-TV för ett tag sedan att Expressen anställer en kritiker på fast basis kanske en gång i decenniet. Resten är frilans, och som anställningsotrygg frilansare kan man lättare drivas att gå i linje med en viss hållning som man uppfattar att redaktionen har.
Att själv befinna sig mitt i drevet kan jag bara föreställa mig, det verkar synnerligen otäckt. All heder åt den som vågar ge sig in i det!
Jakob, jag orkar inte dra detta ett varv till, men nu gör jag det ändå: Artikeln på tidskrift.nu var INTE en sinnesjukförklaring av Johan Lundberg! Ingen av oss som deltog i beslutet om publicering likställde "galen" med "sinnessjuk" i det sammanhang där det förekom. Du kan inte jämföra det med vad som skrivits om Maja Lundgren, för där har skribenterna haft möjlighet att utveckla sina påståenden på ett helt annat sätt. Dessutom: Thomas Sjösvärd backade inte, han förklarade sig, men varken du eller de andra som var på din sida i diskussionen godtog hans förklaring.
Jag skulle vara väldigt tacksam om den här frågan fick vila i frid. Det hela är ett semantiskt problem; vi har haft olika uppfattningar om betydelsen av ordet "galen" och både Thomas Sjösvärd och tidskrift.nu-red har bett om ursäkt för att det kom att missuppfattas – kan det inte bara få räcka så?
Alright, visst, vi låter det vila i frid. Ett skäl till att formuleringen tog lite extra hårt är att Johan Lundbergs estetiska åsikter i mångt och mycket tangerar mina egna. Så på sätt och vis ville jag också försvara mig själv och mina preferenser.
Härligt, tack, vad bra! Och jag förstår dig, att man ser saker och ting olika beroende på var man själv befinner sig i debatter osv. Det är väl ofta så, att de skilda perspektiven ställer till problem.
Men det som är skrivet är å andra sidan skrivet. Den där Thomas Sjösvärd-grejen på tidskrift.nu figurerar i en artikel i senaste numret av Aurora. (Ja, han är själv informerad om det.) Det var innan ni grävde ner stridsyxan förstås... peace.
Ja, alltså... peace på det personliga planet; men gärna litterär debatt!
Skicka en kommentar