Den religiösa dimensionens återkomst i poesin

Vad hände med åttiotalets andligt influerade lyrik? Blev det inte ett väldigt stort språng – tjugo försvunna år – från åttiotalet till nutiden?
När jag tidigare i somras läste Knud Muncks läsvärda men lite slarviga biografi över Michael Strunge kom jag till den här formuleringen som jag upplevde som viktig, speciellt i ljuset av Humanisternas dåvarande anti-guds-kampanj:

”I början av 80-talet förändrades det andliga klimatet radikalt. Marxism och realism var inte alls så dominerande som tidigare, och det hade blivit mer allmänt accepterat att inkludera religiösa element i sin världsåskådning. Religiösa symboler som kors, rosor eller änglar förekom allt oftare bland unga konstnärer och poeter. Symbolerna dök upp som fragment från en nästan bortglömd andlig värld.”

Var det så? Ja, troligen, men förmodligen mer påfallande i andra länder än Sverige. Själv vallfärdade jag till Köpenhamn (och Roskilde) för att få tag i originaldiktsamlingar av Strunge och Sören Ulrik Thomsen. Det fanns en känsla av att den danska poesin låg före den svenska vid den här tiden (för min del mitten-slutet av 80-talet).

Jag minns att undergroundtidskriften RIP intresserade sig för den här tendensen, när de tog upp just Michael Strunge och även vissa band som Simple Minds. Det andliga låg som en underton, en undertext, men det handlade ju inte om traditionell kristendom.

Stämningsläget känns någonstans igen från nutiden. Jag har antecknat vad DN:s Barbro Hedvall skrev i en radiokrönika i somras (21/6). ”Radion som själasörjare är inte ny, men den får nya former och fler program. Det säger något om vår tid, människor är inte religiösa i traditionell bemärkelse men de har stor aptit på de urgamla frågorna om varför vi finns och hur vi ska leva.”

Är vi tillbaka vid slutet av 80-talet? Är vi beredda att ta vid i det skede av lyriken som var innan språkmaterialismen trädde in och gav litteraturen en (tillfällig) annan riktning? Varför inte bredda influenserna och se till det bästa av 80-talets lyrik? Den unge Lukas Moodysson har en tematik som stämmer in på Knud Muncks beskrivning och som väl är det starkaste avtrycket i Sverige på flera decennier av religiös (men inte uttalat kristen) poesi:

Du måste vara rosenkransen
jag lindar om mitt hjärta
Jag är en sprängfull blodkropp
bara ett mjukt snitt
bara ett mjukt snitt

(ur credo sanguis, i ”Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner”, W&W 1987)