I går den 28 september var det exakt 15 år sedan MS Estonia gick under och 852 människor miste livet. Jag var på en minnesgudstjänst i Klara kyrka i dag innan mitt arbete, där Carl-Erik Sahlberg predikade. Egendomligt nog har ingen svensk tidning, vad jag kunnat se, haft någon minnesartikel och därför var det nära att jag missade detta jubileum, eller vad man nu ska kalla minnet av denna traumatiska händelse som man nu verkar vilja glömma bort helt på officiellt håll. Inatt när jag skriver detta är vädret nästan lika hemskt som under förlisningen, föreställer jag mig, iskallt, regnigt, blåsigt – dock ingen storm här på den svenska sidan.
Eftersom jag är poet och en del diktsamlingar betyder väldigt mycket för mig tänker jag att någon borde skriva en essä om Ernst Brunners mycket vackra och samtidigt mycket otäcka diktsamling Mr Skylight, som kom redan 1995, året efter olyckan, och som i sitt upplägg och sin faktabakgrund bygger helt på förlisningen. Även om de enskilda dikterna är resultatet av poetens närmast plågsamma inlevelse i fiktiva öden under olycksnatten.
När jag åren 1997-98 planerade att skriva en litteraturvetenskaplig uppsats om den här diktsamlingen (och också hade telefonkontakt i saken med författaren själv) gjorde jag en del kringläsning. Jag försökte förgäves hitta några andra diktsamlingar som påminde om denna. Edgar Lee Masters Spoon River-antologi från 1915 handlar om ett stort antal döda människor (på en kyrkogård) som berättar sina liv, men detta sker i lugn ton, det finns ingen upprörd dödskamp i denna stora diktsamling, det är människornas liv som de ser tillbaka på och återberättar de mest centrala episoderna ifrån. Men Ernst Brunners diktsamling skildrar människor i kamp för sina liv, och stämningen är naturligt nog en helt annan, fruktansvärt upprörd. Jagformen har den dock gemensamt med Edgar Lee Masters bok. En annan jämförelsepunkt är den antika grekiska antologin, som också bygger på att döda människor kommer till tals, i form av epigram. Men återigen; det sker i lugn ton, det handlar inte om upprörda känslor, inte om dödskamp eller liknande. I sitt ämne och sin behandling är Brunners diktsamling närmast unik.
Någon borde alltså skriva om detta. Om hur diktaren låter människorna klättra mot ljuset genom klaustrofobiska passager inne i den sjunkande fartygskroppen rakt igenom hela diktsamlingen. Hur några få blir räddade, och de flesta går under. Om hur motormannen i den första dikten ”ser himlen / när den trampar med sin klöv genom vattnet” efter att han tagit sig ut genom luckan vid skorstenskappan. Diktsamlingen kallas för ett oratorium och jag undrar lite grann över gudsbilden, den ter sig en aning grym. Ibland verkar det nästan som om människorna offras till en grym gud i djurgestalt. Tänk på den bild som jag citerade i det ovanstående! Titelns Mr Skylight är (enligt vad Ernst Brunner berättade för mig) en benämning på norrskenet. Det var också den interna signalen för en nödsituation ombord, att alla skulle gå till sina räddningsstationer, vilket de flesta inte hann.
Men – och här kommer vi till något helt centralt – Ernst Brunner sa till mig också i ett för mig oförglömligt telefonsamtal att bokens titel ”onekligen för tankarna till den kristna guden”. Följaktligen måste nåden finnas med även här, under denna fruktansvärda händelse, på denna övergivna plats.
Bokens slutdikt är för mig ohyggligt stark; den tangerar det sublima i bemärkelsen det skrämmande i mötet med döden och naturkrafternas överväldigande raseri. Vi ser här ytbärgarna – några av den här nattens och tidiga morgonens hjältar – i arbete med en av de få räddade. Bilden dubbelexponeras med scener vi har sett på nyhetssändningarna men den lyriska skärpan tar över.
”Ett fartyg passerar med brinnande däck.
Sen smattrande rotorblad.
Jag lyfts i en vajer med dubbla selar.
Jag kommer i strålkastarljuset.
Jag är blåslagen av vågorna.
Alla är tagna.
Det är en skrämmande anblick.
En tio ton tung helikopter
en missfärgad manskropp helt stilla
över vågor som stelnat.”
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2009-09-29
2009-09-28
Förtydligande om kulturpolitik
Vad gäller kulturpolitik tror jag det kan vara bra att engagera sig i konkreta frågor. Sålunda tycker jag t.ex. det är fel att konstnärslönerna ska tas bort, enligt den borgerliga regeringens förslag. Vad gäller specifikt kulturtidskrifterna har vi inte sett utfallet ännu; möjligen är det oroande att Lena Adelsohn Liljeroth pratar i Kulturnytt (26/9) om ”rena” kulturtidskrifter (å andra sidan tror jag inte hon ska övertolkas till att tala om vare sig renrasiga eller renläriga tidskrifter).
De flesta är nog överens om att begreppet kultur och därmed kulturtidskrift är notoriskt undflyende och mångfacetterat: därför ska man inte heller vara så rädd för den nya definitionen där man talar om ”kulturell debatt” och ”presentationer inom de skilda konstarternas områden”. De sköna konsterna tycker jag är centrala för kulturtidskrifterna, men i övrigt handlar det också mycket om en problematisering och ett tilltal. Ingen kan föreskriva vad artiklarna ska handla om. De flesta kulturtidskrifterna har i den bemärkelsen en ”oren” karaktär, dvs utgör en blandning. Det gäller ju även Axess, Sveriges kanske bästa kulturtidskrift, som blandar samhälle, politik och kultur. Den gamla definitionen av kulturtidskrift använde också uttrycket ”samhällsinformation” vilket vad jag förstår skulle innefatta både telefonkatalogen (åtminstone Din del som kommer två gånger om året) och Vårdguiden.
Det viktigaste om vi ser till byråkratin kring kulturtidskrifter och stödet till dem är egentligen att det finns engagerade och kunniga medarbetare på Kulturrådet. De små litterära tidskrifterna har farit illa både under socialdemokratisk och borgerlig regim. Erik Östling, legendarisk tidskriftsansvarig på Kulturrådet som gick bort 2001, är saknad. Efter honom har ingen vårdat tidskrifter som Tidningen Boken och Metamorfos, sett till folkbildningsaspekter parat med kvalitet.
De flesta är nog överens om att begreppet kultur och därmed kulturtidskrift är notoriskt undflyende och mångfacetterat: därför ska man inte heller vara så rädd för den nya definitionen där man talar om ”kulturell debatt” och ”presentationer inom de skilda konstarternas områden”. De sköna konsterna tycker jag är centrala för kulturtidskrifterna, men i övrigt handlar det också mycket om en problematisering och ett tilltal. Ingen kan föreskriva vad artiklarna ska handla om. De flesta kulturtidskrifterna har i den bemärkelsen en ”oren” karaktär, dvs utgör en blandning. Det gäller ju även Axess, Sveriges kanske bästa kulturtidskrift, som blandar samhälle, politik och kultur. Den gamla definitionen av kulturtidskrift använde också uttrycket ”samhällsinformation” vilket vad jag förstår skulle innefatta både telefonkatalogen (åtminstone Din del som kommer två gånger om året) och Vårdguiden.
Det viktigaste om vi ser till byråkratin kring kulturtidskrifter och stödet till dem är egentligen att det finns engagerade och kunniga medarbetare på Kulturrådet. De små litterära tidskrifterna har farit illa både under socialdemokratisk och borgerlig regim. Erik Östling, legendarisk tidskriftsansvarig på Kulturrådet som gick bort 2001, är saknad. Efter honom har ingen vårdat tidskrifter som Tidningen Boken och Metamorfos, sett till folkbildningsaspekter parat med kvalitet.
2009-09-27
Uppdatering om kulturtidskrifter
I gårdagens SvD (26/9, artikeln saknas på nätet) säger Bangs styrelseordförande Ursula Berge att ”regeringen vill strypa en progressiv debatt” genom att ändra definitionen av vilka tidskrifter som i första hand ska få kulturstöd.
Det är faktiskt möjligt att Bang kommer att få ett neddraget tidskriftsstöd om tonvikten i första hand läggs på renodlade kulturtidskrifter. Men långt ifrån säkert. Det blir en bedömningsfråga, och upp till Kulturrådet! Jag uppfattar nog personligen Bang som en kulturtidskrift också med en något snävare definition. Men de kan inte längre känna sig lika säkra som hittills på att få den allra högsta summan, i dag 600 000 kronor. Att tilldelningen av kulturtidskriftsstöd är ett slags lotteri har för övrigt de flesta tidskrifter redan fått känna på, med undantag för de allra mest gynnade, som exempelvis Bang. För mig är det obegripligt att Ursula Berge går ut och säger så här, det verkar kontraproduktivt; vill hon tala om för andra att hon själv inte tycker att Bang är en kulturtidskrift?
Mer osakliga inslag eller snarare påhopp på temat Bang: Enligt en TT Spektra-artikel publicerad i Ystads Allehanda säger FSK:s koordinator Dan Abelin att ”den som gjort den här skrivningen [i kulturpropositionen; min anmärkning] inte har någon susning om vad kultur egentligen är”. Hur kan han veta det? Det är ett väldigt konstigt påstående. Av kulturpropositionen framgår ju bara att regeringen även framdeles kommer att ge stöd åt kulturtidskrifter, men enligt en något annorlunda definition. Sådana här uttalanden visar bara ytterligare hur FSK ser tidskriftsdebatten som en politisk fråga där alla medel är tillåtna.
Här kan man läsa ännu mer konspirationsteorier (förlåt, jag tycker inte om det uttrycket, jag använder det med största försiktighet, men i den här debatten är det befogat).
Och här kan man läsa ännu mer om den ofta omtalade ”svarta listan”. Det måste vara unikt att en förening för kulturtidskrifter sprider vidare listor på vilka tidskrifter som ska läggas ned! Tala om kontraproduktivt! Var varsam, kära läsare, och se samstämmigheten bland alla kommentarer, det borde göra vem som helst misstänksam. Det är en orkestrerad kampanj för (vänster)tidskrifter som pågått under bokmässan; en spekulation i att regeringen är så impopulär bland kulturradikala så att det går att påstå vad som helst om den och bli trodd. (Skriver jag, som inte röstade borgerligt.)
Det är faktiskt möjligt att Bang kommer att få ett neddraget tidskriftsstöd om tonvikten i första hand läggs på renodlade kulturtidskrifter. Men långt ifrån säkert. Det blir en bedömningsfråga, och upp till Kulturrådet! Jag uppfattar nog personligen Bang som en kulturtidskrift också med en något snävare definition. Men de kan inte längre känna sig lika säkra som hittills på att få den allra högsta summan, i dag 600 000 kronor. Att tilldelningen av kulturtidskriftsstöd är ett slags lotteri har för övrigt de flesta tidskrifter redan fått känna på, med undantag för de allra mest gynnade, som exempelvis Bang. För mig är det obegripligt att Ursula Berge går ut och säger så här, det verkar kontraproduktivt; vill hon tala om för andra att hon själv inte tycker att Bang är en kulturtidskrift?
Mer osakliga inslag eller snarare påhopp på temat Bang: Enligt en TT Spektra-artikel publicerad i Ystads Allehanda säger FSK:s koordinator Dan Abelin att ”den som gjort den här skrivningen [i kulturpropositionen; min anmärkning] inte har någon susning om vad kultur egentligen är”. Hur kan han veta det? Det är ett väldigt konstigt påstående. Av kulturpropositionen framgår ju bara att regeringen även framdeles kommer att ge stöd åt kulturtidskrifter, men enligt en något annorlunda definition. Sådana här uttalanden visar bara ytterligare hur FSK ser tidskriftsdebatten som en politisk fråga där alla medel är tillåtna.
Här kan man läsa ännu mer konspirationsteorier (förlåt, jag tycker inte om det uttrycket, jag använder det med största försiktighet, men i den här debatten är det befogat).
Och här kan man läsa ännu mer om den ofta omtalade ”svarta listan”. Det måste vara unikt att en förening för kulturtidskrifter sprider vidare listor på vilka tidskrifter som ska läggas ned! Tala om kontraproduktivt! Var varsam, kära läsare, och se samstämmigheten bland alla kommentarer, det borde göra vem som helst misstänksam. Det är en orkestrerad kampanj för (vänster)tidskrifter som pågått under bokmässan; en spekulation i att regeringen är så impopulär bland kulturradikala så att det går att påstå vad som helst om den och bli trodd. (Skriver jag, som inte röstade borgerligt.)
2009-09-26
Demagogiska och osakliga inslag i debatten om kulturtidskriftsstödet
Osakligheterna haglar i den debatt som snabbt uppstod om tidskriftsstödet, sedan den borgerliga regeringen lade fram sin kulturproposition Tid för kultur (pdf-fil; s. 61-62 handlar om kulturtidskrifterna) i måndags.
Regeringen vill – enligt egen utsago – förtydliga begreppet kulturtidskrifter och säger att kulturtidskriftsstödet ”i första hand ska främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentationer inom de skilda konstarternas områden”. Den nuvarande, väldigt breda definitionen av kulturtidskrift snävas alltså in något, och nämner inte längre områdena samhällsinformation eller ekonomisk och social debatt (som faktiskt hittills har nämnts före kulturell debatt och presentationer inom konstarterna!). Utan att vara något stort fan av den borgerliga regeringen måste jag säga att jag har svårt att se det revolutionära i en sådan, något annorlunda skrivning. Vari ligger egentligen det omstörtande i att kulturtidskriftsstödet i första hand ska gå till kulturtidskrifter? För övrigt skulle jag tro att det fortfarande går utmärkt att skriva om ekonomiska och sociala frågor inom ramen för en kulturtidskrift; så vida ingen skribent nu ålägger sig självcensur av rädsla att mista kulturstödet?
Som Marcus Hartmann på Kulturdepartementet säger till Second Opinion är ändringen inte speciellt dramatisk, och det kommer att bli upp till Statens Kulturråd att tolka den nya skrivningen. (Det blir Kulturrådet som får hålla i yxan i förekommande fall, som så många gånger förr!) Detta har inte hindrat kulturtidskriftsvärlden att bedriva den mest egendomliga, politiserande opinionsbildning mot den borgerliga regeringens förslag. Vi har inte ministerstyre i Sverige, mig veterligt, ändå talas det i ett dokument som spridits under bokmässan om Lena Adelsohn-Liljeroths ”svarta lista”, dvs en lista över kulturtidskrifter som hon – eller andra ministrar i den borgerliga regeringen – personligen vill ha bort. Det talas om att regeringen vill kraftigt minska stödet till tidskrifter som OEI och Ord & Bild, och helt ta bort det från t.ex. Bang, Fronesis och Arena. (Det är centralt placerade personer inom svenskt kulturliv som har tagit fram och spridit denna lista med hjälp av sina mediekontakter.) Alla påtryckningskanaler har använts och debatten har snabbt politiserats för att inte säga partipolitiserats, vilket jag ser som ytterligt olyckligt.
Arne Ruth, tidigare ordförande i referensgruppen för kulturtidskrifter, säger till G-P att ”det låter som ett väldigt stort ingrepp. Tidskrifter som fått mycket stöd hittills är just de som för en bred debatt, likt den som präglar dagstidningarnas kultursidor.” Här berör Arne Ruth med den kunskap han har om kulturtidskriftsvärlden det egendomliga faktum att ett fåtal kulturtidskrifter – närmare bestämt sex stycken; Bang, Glänta, Karavan, Ord & Bild, 00TAL och Paletten – tillsammans har en väldigt stor andel av det sammanlagda tidskriftsstödet, nämligen i runda slängar 3,5 miljoner kronor. Det är speciellt dessa stora och förhållandevis rika tidskrifter som han värnar om, inte minst tidskriften 00TAL i förhållande till vilken han själv är jävig. Om exempelvis de små litterära tidskrifterna, som i många år haft en ekonomiskt prekär situation och en efter en tvingas lägga ner, inte ett ord.
Jag nämnde osakligheter i debatten. Här ännu ett exempel på en sådan: Sydsvenskan skriver att kulturstödet till en rad tidskrifter är hotat – och illustrerat artikeln med två tidskrifter som över huvud taget inte har tidskriftsstöd, nämligen Groove och Nya Gringo!
Men det allra olyckligaste i debatten är som sagt dess partipolitisering. Siri Reuterstrand, ordförande i FSK (Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter) gör ett i hennes position väldigt dumt uttalande när hon säger så här till G-P: ”Det är ett uppenbart kulturkrig och jag ser det definitivt som en del av en borgerlig strategi. Det är klart att det här är ett bekvämt sätt att bli av med en obekväm debatt.”
Genom att göra ett sådant uttalande definierar hon sig själv som lierad med den tidigare, socialdemokratiska makten. Dessutom blandar hon på ett farligt sätt ihop partipolitik med litteraturpolitik. Det anstår inte någon i hennes position. FSK måste vara en organisation för alla kulturtidskrifter, inte bara dem som definierar sin egen verksamhet som vänsterinriktad. En litterär tidskrift ska inte äga partibok, det är skillnad om man jobbar på Tvärdrag eller liknande.
Till sist: Varken Ord & Bild (600 000 kronor i tidskriftstöd) eller OEI (350 000 kronor i stöd) kommer att läggas ner av den borgerliga regeringen, det är naturligtvis bara demagogi. Ord & Bild är Nordens äldsta kulturtidskrift, och kommer säkert att finnas kvar oavsett regering. OEI ägnar sig just åt ”presentationer inom de skilda konstarternas områden” och kommer inte heller den att påverkas nämnvärt. Det vore i alla fall ytterst förvånande. Dess samhällskritiska potential är i såna fall kraftigt överskattad. Tidskrifter som däremot har lagts ner under den senaste tioårsperioden på grund av att de nekats eller fått otillräckligt kulturstöd är bland andra: Post Scriptum, Ryska Huset, Serum, Metamorfos och Tidningen Boken.
Regeringen vill – enligt egen utsago – förtydliga begreppet kulturtidskrifter och säger att kulturtidskriftsstödet ”i första hand ska främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentationer inom de skilda konstarternas områden”. Den nuvarande, väldigt breda definitionen av kulturtidskrift snävas alltså in något, och nämner inte längre områdena samhällsinformation eller ekonomisk och social debatt (som faktiskt hittills har nämnts före kulturell debatt och presentationer inom konstarterna!). Utan att vara något stort fan av den borgerliga regeringen måste jag säga att jag har svårt att se det revolutionära i en sådan, något annorlunda skrivning. Vari ligger egentligen det omstörtande i att kulturtidskriftsstödet i första hand ska gå till kulturtidskrifter? För övrigt skulle jag tro att det fortfarande går utmärkt att skriva om ekonomiska och sociala frågor inom ramen för en kulturtidskrift; så vida ingen skribent nu ålägger sig självcensur av rädsla att mista kulturstödet?
Som Marcus Hartmann på Kulturdepartementet säger till Second Opinion är ändringen inte speciellt dramatisk, och det kommer att bli upp till Statens Kulturråd att tolka den nya skrivningen. (Det blir Kulturrådet som får hålla i yxan i förekommande fall, som så många gånger förr!) Detta har inte hindrat kulturtidskriftsvärlden att bedriva den mest egendomliga, politiserande opinionsbildning mot den borgerliga regeringens förslag. Vi har inte ministerstyre i Sverige, mig veterligt, ändå talas det i ett dokument som spridits under bokmässan om Lena Adelsohn-Liljeroths ”svarta lista”, dvs en lista över kulturtidskrifter som hon – eller andra ministrar i den borgerliga regeringen – personligen vill ha bort. Det talas om att regeringen vill kraftigt minska stödet till tidskrifter som OEI och Ord & Bild, och helt ta bort det från t.ex. Bang, Fronesis och Arena. (Det är centralt placerade personer inom svenskt kulturliv som har tagit fram och spridit denna lista med hjälp av sina mediekontakter.) Alla påtryckningskanaler har använts och debatten har snabbt politiserats för att inte säga partipolitiserats, vilket jag ser som ytterligt olyckligt.
Arne Ruth, tidigare ordförande i referensgruppen för kulturtidskrifter, säger till G-P att ”det låter som ett väldigt stort ingrepp. Tidskrifter som fått mycket stöd hittills är just de som för en bred debatt, likt den som präglar dagstidningarnas kultursidor.” Här berör Arne Ruth med den kunskap han har om kulturtidskriftsvärlden det egendomliga faktum att ett fåtal kulturtidskrifter – närmare bestämt sex stycken; Bang, Glänta, Karavan, Ord & Bild, 00TAL och Paletten – tillsammans har en väldigt stor andel av det sammanlagda tidskriftsstödet, nämligen i runda slängar 3,5 miljoner kronor. Det är speciellt dessa stora och förhållandevis rika tidskrifter som han värnar om, inte minst tidskriften 00TAL i förhållande till vilken han själv är jävig. Om exempelvis de små litterära tidskrifterna, som i många år haft en ekonomiskt prekär situation och en efter en tvingas lägga ner, inte ett ord.
Jag nämnde osakligheter i debatten. Här ännu ett exempel på en sådan: Sydsvenskan skriver att kulturstödet till en rad tidskrifter är hotat – och illustrerat artikeln med två tidskrifter som över huvud taget inte har tidskriftsstöd, nämligen Groove och Nya Gringo!
Men det allra olyckligaste i debatten är som sagt dess partipolitisering. Siri Reuterstrand, ordförande i FSK (Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter) gör ett i hennes position väldigt dumt uttalande när hon säger så här till G-P: ”Det är ett uppenbart kulturkrig och jag ser det definitivt som en del av en borgerlig strategi. Det är klart att det här är ett bekvämt sätt att bli av med en obekväm debatt.”
Genom att göra ett sådant uttalande definierar hon sig själv som lierad med den tidigare, socialdemokratiska makten. Dessutom blandar hon på ett farligt sätt ihop partipolitik med litteraturpolitik. Det anstår inte någon i hennes position. FSK måste vara en organisation för alla kulturtidskrifter, inte bara dem som definierar sin egen verksamhet som vänsterinriktad. En litterär tidskrift ska inte äga partibok, det är skillnad om man jobbar på Tvärdrag eller liknande.
Till sist: Varken Ord & Bild (600 000 kronor i tidskriftstöd) eller OEI (350 000 kronor i stöd) kommer att läggas ner av den borgerliga regeringen, det är naturligtvis bara demagogi. Ord & Bild är Nordens äldsta kulturtidskrift, och kommer säkert att finnas kvar oavsett regering. OEI ägnar sig just åt ”presentationer inom de skilda konstarternas områden” och kommer inte heller den att påverkas nämnvärt. Det vore i alla fall ytterst förvånande. Dess samhällskritiska potential är i såna fall kraftigt överskattad. Tidskrifter som däremot har lagts ner under den senaste tioårsperioden på grund av att de nekats eller fått otillräckligt kulturstöd är bland andra: Post Scriptum, Ryska Huset, Serum, Metamorfos och Tidningen Boken.
Leonard Cohen 75 år (lite i efterskott)
Leonard Cohen fyller 75 år och hyllas med en läsvärd understreckare i SvD. Roligt också, att se i vilka positiva ordalag skribenten Magnus Eriksson omnämner Peter Lindforss Cohen-bok ”Mannen som förstörde mitt liv”, med tanke på hur sågad den blev överlag när den kom 2007.
2009-09-21
Louise Bourgeois; firmamärke/fascination
En gammal hopskrynklad, mycket egensinnig kvinna. Hon ser ut som en mumifierad tioåring, med en fyraårings envishet.
Om jag nu skrev om en manlig konstnär skulle jag inte inleda så, säger ni?
Jo. Om han var lika gammal, och lika envis som Bourgeois, skulle det genast uppta mitt intresse.
Jag är intresserad av hur den gamle, aningen impotente Picasso slösade erotiska teckningar på sin ateljévägg.
Eller av hur den skruttige gamle Bergman envist vandrar iväg utmed stranden, in i en allt större ensamhet.
Jag är intresserad av att Louise Bourgeois inte är fullt så ensam som Bergman, trots att hon är lika enstörig. Hon har en manlig assistent, mycket yngre, som bistår henne på olika sätt.
Jag är intresserad av dessa olika liv, olika alla de liv som nu predikas av kulturansvariga att konstnärer ska leva: Att de ska vara entreprenörer, duktiga på Excel, marknadsföring, striptease, mingel, maskhållning, matlagning, deckargåtor, och de ska kunna ställa sig in hos sponsorer och företagsanalytiker. Kreativa företagsyuppisar, det är vad man vill ha.
I det läget blir de mycket intressant med dessa gamla omöjliga konstnärer; de med envis integritet, och stort ensamhetsbehov.
Så jag fortsätter att gilla Louise Bourgeois; en av de få konstnärer som en gång fick mig att resa in en dag från kusten, för att se hennes utställning på Kulturhuset. Den med den svarta jättespindeln man kunde gå in under, den med de fångna rummen, och de tynande phallosarna.
Men den nya utställningen på Galleri Andersson/Sandström, lämnar inget djupt avtryck. Den är skissartad; bilderna lever av det omedelbara anslaget; blöt färg på tyg, några få motiv som upprepas: Modern med enorma bröst, fostret i livmodern, en man med kvinnliga former. Bourgeois säger själv att hon fortsätter att bearbeta barndomen, modern, graviditeten. Hon gör det enkelt, kalligrafiskt, utan sentimentalitet. Men jag kommer inte undan den vanliga frågan: Om hon nu inte var ett så stort firmanamn; skulle man tycka att denna konst var värd att flygas över hit?
Finns det inte X antal konstnärer som gör minst lika intressanta saker, utan att skeppas hit och dit över haven?
Den frågan leder ingen vart som bekant. Men den är värd att ställas. Särskilt i tider när kulturministern manar fram bilden av konstnären som sin egen PR-firma, konsultbyrå, revisor och interaktiv fondförvaltare. Ska alla gå the way of Wall Street? I så fall vet jag åtminstone ett par svenska konstnärer som redan gjort det, utan att det därvid blir mer "kvalitativ" konst.
Men om alla ska göra en kall Andy Warhol-show, skulle jag gärna se lite mer av the way of Bob Dylan; Han som efter tio minuter i samma rum som den mediekåte Warhol reste sig och gick. På vägen ut snodde han ett konstverk av Warhol. Som tack för visiten. Andy hade ingen chans att sno tillbaks den.
Raderna: Bourgeois
I AM AFRAID OF SILENCE
I AM AFRAID OF THE DARK
I AM AFRAID TO FALL DOWN
I AM AFRAID OF INSOMNIA
I AM AFRAID OF EMPTINESS
IS SOMETHING MISSING?
YES, SOMETHING IS MISSING AND ALWAYS WILL BE MISSING
THE EXPERIENCE OF EMPTINESS
TO MISS
WHAT ARE YOU MISSING?
NOTHING
I AM PERFECT BUT I AM LACKING NOTHING
MAYBE SOMETHING IS MISSING
BUT I DO NOT KNOW AND THEREFORE DO NOT SUFFER
EMPTY STOMACH EMPTY HOUSE EMPTY BOTTLE
THE FALLING INTO A VACUUM SIGNALS THE ABANDONMENT OF THE MOTHER
_________________________
Louise Bourgeois:
Textil text med VERSALER på linnetyg
(Utställning nu på Galleri Andersson/Sandström)
I AM AFRAID OF THE DARK
I AM AFRAID TO FALL DOWN
I AM AFRAID OF INSOMNIA
I AM AFRAID OF EMPTINESS
IS SOMETHING MISSING?
YES, SOMETHING IS MISSING AND ALWAYS WILL BE MISSING
THE EXPERIENCE OF EMPTINESS
TO MISS
WHAT ARE YOU MISSING?
NOTHING
I AM PERFECT BUT I AM LACKING NOTHING
MAYBE SOMETHING IS MISSING
BUT I DO NOT KNOW AND THEREFORE DO NOT SUFFER
EMPTY STOMACH EMPTY HOUSE EMPTY BOTTLE
THE FALLING INTO A VACUUM SIGNALS THE ABANDONMENT OF THE MOTHER
_________________________
Louise Bourgeois:
Textil text med VERSALER på linnetyg
(Utställning nu på Galleri Andersson/Sandström)
2009-09-18
Ny dikt av Peter Lindforss
Den här dikten
förvandlar världen
Att den inte fanns
för bara ett ögonblick sedan
får människor i hela världen
att ställa sig upp och le
Äntligen någon som skriver
precis som vi känner
Äntligen någon som förstår oss
Peter Lindforss
förvandlar världen
Att den inte fanns
för bara ett ögonblick sedan
får människor i hela världen
att ställa sig upp och le
Äntligen någon som skriver
precis som vi känner
Äntligen någon som förstår oss
Peter Lindforss
2009-09-09
Jelineks groteska kopplerier
Sträckläser. Vet inte om det är nyttigt, men det märker jag klockan fem. Det går elektriska nytrampade spår i hjärnan, intensiva som en ljungeld.
Anar varför jag skjutit upp henne till nu. Fattar varför hon fick Nobelpriset. Ser henne som en vit pärla i mörkret, som skjuter ur sig sitt svartsynta samhällshat, befogat och rått, rakt upp i ansiktet på läsaren. Håhåjaja. Mycket ska man tåla av litteraturen!
I ”Lust” ska man framförallt tåla en fruktansvärd anhopning av vanställda sexscener. Man ska orka se att en vit pärla gömmer sig bakom den hänfört hårda beskrivningen av några mäns framfart med en kvinnas kropp. Man ska igenom de maniskt upprepade varierade könsorden, dräglet, nerskitningen, avfallsprodukternas nya herrskapsherrar. Man ska igenom att ingenting känns som man själv skulle vilja att det kändes: Kärleken, knullandet, familjerna, ätandet, skidbackarna, de unga männen. Fast lite vet man ju redan. Lite har man sett på nätet där hål och hud verifierats till kannibalism, lite har man fattat av bratpack-rubrikerna. Mest har man fattat av en annan österrikisk författare, Thomas Bernhard.
I ”Lust” finns under ordens vridningar en kortfattad historia: Direktörens fru är lite trött på direktören, som utan omsvep våldtar henne alla tider på dygnet. I skidbaren har hon sett en ung man hon vill ha. Det genomförs en sorts förnedrande ”förförelse”. Frun återvänder ”hem” igen, full. Direktören kommer ”hem”; knull, slafs, skjut. Frun drar ut igen i natten till skidåkarens sportvilla. Ingen öppnar. Frun hämtas av direktören som drar över henne redan i bilen. Hon spyr, just när hon ska suga av honom. Synd! Barnet, det som sover på läkemedelsföretagens miljardpiller, slits ur sin dvala. Frun/Modern bär ner det till bäcken och dränker det.
”Men vila nu en stund.” Jelinek avslutar sitt ödesdrama som en grekisk tragöd.
Det dävulskt övertygande är energin i språket, språkleken som vrider sig i groteska kopplerier: Hur hon ändlöst och skickligt vrider in samhället i sexualiteten, kroppen i produktionsapparaten, könsorganen i maktordningarna. Hur hon vrider själva naturen, den gamla byn, som överexploaterats likt en gräll turistkatalog, in i kvinnokroppens små veck och dalar som brutalt förvandlas av en annan turistindustri: Kommandosex; den icke-kännade mannens icke-känsliga pitt som tar och domderar och styr, som direktören med sina allt mer nedskurna arbetare.
Och detta står fast: Ingen kan exploatera allt och alla i ena änden av sin dag, och sen komma hem och vara snäll. Det gäller alla. I Jelineks värld gäller det endast män. Margaret Thatcher bor inte här, och inte Philippa-sälj-hela-skiten. Och inte SEB-Annikas 88 snodda mille. Endast män är hemska.
Jag backar på det. Jag ställer frågan i natten: Om denna författare vore mäktig ett nyanserat porträtt av någon enda man? Jag kommer på mig med att önska det; det skulle göra henne till ett helare geni. Men då skulle jag kanske samtidigt önska bort hennes absurda språkmaskin, och göra henne till en psykolog hon inte är.
Geni är hon dock, även om man ogillar beteckningen. Det är hon i kraft av sin språkliga briljans, som är hettan i hennes övertygelse, tagen ut i en kall ordöken, där hon som ett giftigt Dna vrider den ena otäckhets-spiralen in i den andra. Börjar en mening i kvinnokroppen och avslutar den i Moderkoncernen. Startar ett uppslag bland skidåkarna och ändar med miljöförstöringen; de nedlagda pappersbruken, föroreningarna, sopsäckarna och anusfixeringen. Välter ordens betydelser genom varandra, så att läsaren blir vimmelkantig av gränslösheten. Och ibland skrattar.
Jag märker ett släktskap med Gombrowicz: Hur hon skär av det fruktansvärda med glada tillrop:
”Aj, vi brinner upp.”
”Denna toalett är kanske en spegelbild av er själv. Behandla den därför som ni själv skulle vilja bli behandlad”
”Många sätter på sig solglasögonen, ser på varandra och tänker på varandra som mat. På kvällen planeras ett samlag enligt det nya kökets regler, litet men fint. (- - -) Tusentals oändliga kastar sig nedför backarna. Och ett par hundra övertaliga producerar papper, en vara som minskar i värde ännu fortare än människan slits ut av sporten. Har ni fortfarande lust att läsa och leva? Inte? Då så.”
En annan släktskap är Houllebecq; svart satiriker som hon, men betydligt mer laidback i sin desillusionerade romankonst.
Ja, natten, den blev svår. Jag låg där upplyst som ett skidspår under trycket av den galna författarens ljus. Det där ljuset man bara ser när man spanar intensivt tvärs igenom hela det låtsasupplysta fucking mörkret.
Anar varför jag skjutit upp henne till nu. Fattar varför hon fick Nobelpriset. Ser henne som en vit pärla i mörkret, som skjuter ur sig sitt svartsynta samhällshat, befogat och rått, rakt upp i ansiktet på läsaren. Håhåjaja. Mycket ska man tåla av litteraturen!
I ”Lust” ska man framförallt tåla en fruktansvärd anhopning av vanställda sexscener. Man ska orka se att en vit pärla gömmer sig bakom den hänfört hårda beskrivningen av några mäns framfart med en kvinnas kropp. Man ska igenom de maniskt upprepade varierade könsorden, dräglet, nerskitningen, avfallsprodukternas nya herrskapsherrar. Man ska igenom att ingenting känns som man själv skulle vilja att det kändes: Kärleken, knullandet, familjerna, ätandet, skidbackarna, de unga männen. Fast lite vet man ju redan. Lite har man sett på nätet där hål och hud verifierats till kannibalism, lite har man fattat av bratpack-rubrikerna. Mest har man fattat av en annan österrikisk författare, Thomas Bernhard.
I ”Lust” finns under ordens vridningar en kortfattad historia: Direktörens fru är lite trött på direktören, som utan omsvep våldtar henne alla tider på dygnet. I skidbaren har hon sett en ung man hon vill ha. Det genomförs en sorts förnedrande ”förförelse”. Frun återvänder ”hem” igen, full. Direktören kommer ”hem”; knull, slafs, skjut. Frun drar ut igen i natten till skidåkarens sportvilla. Ingen öppnar. Frun hämtas av direktören som drar över henne redan i bilen. Hon spyr, just när hon ska suga av honom. Synd! Barnet, det som sover på läkemedelsföretagens miljardpiller, slits ur sin dvala. Frun/Modern bär ner det till bäcken och dränker det.
”Men vila nu en stund.” Jelinek avslutar sitt ödesdrama som en grekisk tragöd.
Det dävulskt övertygande är energin i språket, språkleken som vrider sig i groteska kopplerier: Hur hon ändlöst och skickligt vrider in samhället i sexualiteten, kroppen i produktionsapparaten, könsorganen i maktordningarna. Hur hon vrider själva naturen, den gamla byn, som överexploaterats likt en gräll turistkatalog, in i kvinnokroppens små veck och dalar som brutalt förvandlas av en annan turistindustri: Kommandosex; den icke-kännade mannens icke-känsliga pitt som tar och domderar och styr, som direktören med sina allt mer nedskurna arbetare.
Och detta står fast: Ingen kan exploatera allt och alla i ena änden av sin dag, och sen komma hem och vara snäll. Det gäller alla. I Jelineks värld gäller det endast män. Margaret Thatcher bor inte här, och inte Philippa-sälj-hela-skiten. Och inte SEB-Annikas 88 snodda mille. Endast män är hemska.
Jag backar på det. Jag ställer frågan i natten: Om denna författare vore mäktig ett nyanserat porträtt av någon enda man? Jag kommer på mig med att önska det; det skulle göra henne till ett helare geni. Men då skulle jag kanske samtidigt önska bort hennes absurda språkmaskin, och göra henne till en psykolog hon inte är.
Geni är hon dock, även om man ogillar beteckningen. Det är hon i kraft av sin språkliga briljans, som är hettan i hennes övertygelse, tagen ut i en kall ordöken, där hon som ett giftigt Dna vrider den ena otäckhets-spiralen in i den andra. Börjar en mening i kvinnokroppen och avslutar den i Moderkoncernen. Startar ett uppslag bland skidåkarna och ändar med miljöförstöringen; de nedlagda pappersbruken, föroreningarna, sopsäckarna och anusfixeringen. Välter ordens betydelser genom varandra, så att läsaren blir vimmelkantig av gränslösheten. Och ibland skrattar.
Jag märker ett släktskap med Gombrowicz: Hur hon skär av det fruktansvärda med glada tillrop:
”Aj, vi brinner upp.”
”Denna toalett är kanske en spegelbild av er själv. Behandla den därför som ni själv skulle vilja bli behandlad”
”Många sätter på sig solglasögonen, ser på varandra och tänker på varandra som mat. På kvällen planeras ett samlag enligt det nya kökets regler, litet men fint. (- - -) Tusentals oändliga kastar sig nedför backarna. Och ett par hundra övertaliga producerar papper, en vara som minskar i värde ännu fortare än människan slits ut av sporten. Har ni fortfarande lust att läsa och leva? Inte? Då så.”
En annan släktskap är Houllebecq; svart satiriker som hon, men betydligt mer laidback i sin desillusionerade romankonst.
Ja, natten, den blev svår. Jag låg där upplyst som ett skidspår under trycket av den galna författarens ljus. Det där ljuset man bara ser när man spanar intensivt tvärs igenom hela det låtsasupplysta fucking mörkret.
Raderna: Jelinek
I backarna tumlar de om. Liftarna släpar sin vattentätt fraktade last, belastad även av naturens vindstötar, insvetsad i ett plasthölje, uppåt över det hårt skidmanglade landskapet. Ja, fruktansvärt tycks landet ha utvecklats under skidorna, där det ursprungligen var varierat eller helt enkelt bara fårat. Snökanonerna spyr inför de vilda och galna dagsturisterna från Wien. Var och en av dem ser sig som en skidkanon. Här stannar vi kanske längre, vi har ju redan i eoner vistats på jorden för att ändra den, och nu ändas den under oss. Skidåkarna flirtar bara med landskapet, var inte rädd, alltför blyga är de inte. De vandrar på jorden med sina väldiga könsorgan och trampar ut varje eld. Stadsborna dras uppåt av lusten till snabbhet, och snabbheten själv slänger ner dem igen. Å, tänk om de nu genast en gång riktigt kunde ta sig ut ur sig själva! Under solen skulle de flyga omkring, hederliga mästare som visar vad de har gjort av sig själva och andra. De har blandat sig med andra och skapat nya sportmänniskor. En skidkurs kommer deras barn att genomgå, fortfarande med sina föräldrars svinfogar i ansiktet. Sporten, denna smärtsamma obetydlighet, varför skulle just ni avstå från den, också om ni annars inte har mycket att förlora? Här står det inga möbler, men för priserna på overaller, varor och prunk jämte därtill opassande absurda huvudbonader finns inga gränser satta, och om så vore, hoppa då helt enkelt över berget! Bakom det kommer bestämt ett nytt, som måste rymma allt som går i oss. (- - -)
Vi ber om lugn! När allt kommer omkring arbetar här också människor framför sina djur, envar i sin egen bur.
Elfride Jelinek,
Lust (Forum 2004)
Vi ber om lugn! När allt kommer omkring arbetar här också människor framför sina djur, envar i sin egen bur.
Elfride Jelinek,
Lust (Forum 2004)
2009-09-07
Mera kul på banken
Eftersom min hemförsäkring hade råkat bli betald två gånger fick jag en uttagsblankett hem i brevlådan för någon månad sedan. På den stod det "inlöses i bank".
Jobbigt, tänkte jag, och lät den ligga i köket och bli dränkt i olivolja och annat, medan det magiska sista-dagen-datumet närmade sig alltmer.
Men så i torsdags tog jag i alla fall tjuren vid hornen eftersom jag visste att jag skulle gå förbi ett Swedbank-kontor som hade öppet till 18.00 och låg lagom till på min väg hem från skolan (jag har slutat på tidskrift.nu och börjat läsa litteraturvetenskap). När jag kom till Swedbank fick jag höra att det skulle kosta 100 kronor att ta ut pengarna, eftersom jag inte hade gått till "min" bank. Som då råkar vara Nordea. Med världens söligaste kontor på Katarina Bangata. Och där var det ju bara öppet till 16.00.
Alltså gick jag dit på fredagen. Och det stod 476 på kassadisplayen och jag fick nummer 114. Lite skumt, tyckte jag, eftersom det bara satt cirka 20 personer i lokalen, så jag gick fram och frågade en av de muntra fruarna bakom disken om det var 600 före mig i kön.
– Numreringen börjar om efter 500 och då börjar det med 100, sa hon, varpå jag inte riktigt fattade och trodde att det var hundra nummer före mig i kön och hon blev assur och hojtade:
– Men hör på vad jag säger: Det börjar om på 100!!!
Förmodligen hade hon fått samma fråga ett antal gånger innan jag kom dit, men byter man till ett så konstigt numreringssystem så får man väl nästan räkna med trubbel. Tänkte jag. Och gick och satte mig och sa till två kunder som satt bredvid att "den här banken är helt galen" och så ägnade vi oss åt att hålla med varandra om det tills vi var framme i kön.
Och gissa vad som hände då? Jag hade tänkt att jag skulle få mina pengar på direkten, men icke alls. Då skulle det kosta 50 kronor, nämligen. Däremot kunde jag få pengarna insatta på mitt konto gratis. Och dum som jag var så frågade jag varför det var så viktigt att jag spillde bort min tid med att gå runt med en blankett för att flytta pengar mellan konton, men det hade visst något med mitt försäkringsbolag att göra och något slags system som fanns där och som skulle ändras snart och jag orkade inte riktigt lyssna för det spelade ju ändå ingen roll.
Jobbigt, tänkte jag, och lät den ligga i köket och bli dränkt i olivolja och annat, medan det magiska sista-dagen-datumet närmade sig alltmer.
Men så i torsdags tog jag i alla fall tjuren vid hornen eftersom jag visste att jag skulle gå förbi ett Swedbank-kontor som hade öppet till 18.00 och låg lagom till på min väg hem från skolan (jag har slutat på tidskrift.nu och börjat läsa litteraturvetenskap). När jag kom till Swedbank fick jag höra att det skulle kosta 100 kronor att ta ut pengarna, eftersom jag inte hade gått till "min" bank. Som då råkar vara Nordea. Med världens söligaste kontor på Katarina Bangata. Och där var det ju bara öppet till 16.00.
Alltså gick jag dit på fredagen. Och det stod 476 på kassadisplayen och jag fick nummer 114. Lite skumt, tyckte jag, eftersom det bara satt cirka 20 personer i lokalen, så jag gick fram och frågade en av de muntra fruarna bakom disken om det var 600 före mig i kön.
– Numreringen börjar om efter 500 och då börjar det med 100, sa hon, varpå jag inte riktigt fattade och trodde att det var hundra nummer före mig i kön och hon blev assur och hojtade:
– Men hör på vad jag säger: Det börjar om på 100!!!
Förmodligen hade hon fått samma fråga ett antal gånger innan jag kom dit, men byter man till ett så konstigt numreringssystem så får man väl nästan räkna med trubbel. Tänkte jag. Och gick och satte mig och sa till två kunder som satt bredvid att "den här banken är helt galen" och så ägnade vi oss åt att hålla med varandra om det tills vi var framme i kön.
Och gissa vad som hände då? Jag hade tänkt att jag skulle få mina pengar på direkten, men icke alls. Då skulle det kosta 50 kronor, nämligen. Däremot kunde jag få pengarna insatta på mitt konto gratis. Och dum som jag var så frågade jag varför det var så viktigt att jag spillde bort min tid med att gå runt med en blankett för att flytta pengar mellan konton, men det hade visst något med mitt försäkringsbolag att göra och något slags system som fanns där och som skulle ändras snart och jag orkade inte riktigt lyssna för det spelade ju ändå ingen roll.
2009-09-05
Den inre elden måste återupprättas; utan den kan ingenting göras
Jag har skrivit mitt eget manifest. Det kan läsas här.
(Och nej, rubriken är inget citat, jag har skrivit det själv. Faktum är att rubriken är en slags kortversion av mitt manifest.)
(Och nej, rubriken är inget citat, jag har skrivit det själv. Faktum är att rubriken är en slags kortversion av mitt manifest.)
Poesi i Tensta Konsthall
För övrigt rekommenderar jag poesifestivalen Bagdad Café nu i helgen. Kom och ställ frågor till poesin! (Jag kan tyvärr bara medverka på söndagen själv.)
Norsk figuration ännu en gång
Det kom 400 besökare på vernissagen för ”Norsk figuration” på Galleri Futura, berättar galleristen Eva Livijn-Olin (och ja, hon är släkt med Claes Livijn of Spader Dam-fame).
Naturligtvis såg inte besökarna speciellt mycket av tavlorna!
Men det är en fin liten utställning, med intressanta verk av framförallt Even Richardson och Christopher Rådlund.
Naturligtvis såg inte besökarna speciellt mycket av tavlorna!
Men det är en fin liten utställning, med intressanta verk av framförallt Even Richardson och Christopher Rådlund.
2009-09-03
Aurora söker inte produktionsstöd
pressmeddelande
Ovillig att förnedras ytterligare av Kulturrådet avstår tidskriften Aurora från att söka produktionsstöd i år. Först efter att sista ansökningsdatum är passerat (!) får vi för övrigt besked från Kulturrådet om att ansökningsdatum är flyttat från det inarbetade 15 september till den 1 september. Titta gärna på Kulturrådets hemsida; informationen om sista ansökningsdag för kulturtidskrifter måste sägas vara ganska väl dold. Vi skulle dock få någon slags dispens och kunna söka ända till och med den 3 september... vi avstår. Vi har inte som OEI en överupplaga på 800 ex. av varje nummer att dela ut, utan trycker sammanlagt ungefär 350 ex. som samtliga går åt, varför vi inte längre har lust att skicka ut våra nummer gratis till referensgruppen som uppenbarligen föraktar den romantiska poesin och som i varje fall regelmässigt avslår våra ansökningar utan motivering.
Ovillig att förnedras ytterligare av Kulturrådet avstår tidskriften Aurora från att söka produktionsstöd i år. Först efter att sista ansökningsdatum är passerat (!) får vi för övrigt besked från Kulturrådet om att ansökningsdatum är flyttat från det inarbetade 15 september till den 1 september. Titta gärna på Kulturrådets hemsida; informationen om sista ansökningsdag för kulturtidskrifter måste sägas vara ganska väl dold. Vi skulle dock få någon slags dispens och kunna söka ända till och med den 3 september... vi avstår. Vi har inte som OEI en överupplaga på 800 ex. av varje nummer att dela ut, utan trycker sammanlagt ungefär 350 ex. som samtliga går åt, varför vi inte längre har lust att skicka ut våra nummer gratis till referensgruppen som uppenbarligen föraktar den romantiska poesin och som i varje fall regelmässigt avslår våra ansökningar utan motivering.
Det ”tillåtande” manifestet snävas in
”Litteratur är inget annat än form”, enligt Athena Farrokhzad i P1:s Nya vågen 1 september. Jaha? Är det inte till exempel berättelse? Eller kommunikation? Eller uttryck?
2009-09-02
SvD allt mer lik DN
Vad minns man egentligen från omgörningen av SvD? Vad gäller första numret i den nya formen (fredag 28/8) lägger jag märke till följande: Två krönikor om handsprit (en nyhetskrönika av Anna Larsson och en nöjesdito av Hanna Fahl), ännu en nöjesartikel om Swedish House Mafia (på temat "världskända i utlandet men okända i Sverige") samt att DN:s förre konstkritiker Lars O Ericsson gör comeback som krönikör i SvD, efter sitt inhopp i Figurations-debatten. Detta, tillsammans med SvD:s uttalade ambition att göra lördagen till dagen för litterära satsningar och den tydliga satsningen på fredagen som nöjesdag, gör SvD alltmer till en kopia av DN. (SvD:s särprägel i kulturdelen har väl annars tidigare varit att ha mycket material om litteratur oavsett veckodag.) Men det är väl inte konstigare än att socialdemokraterna och moderaterna allt mer har kommit att snegla på varandra. Annars: en läsvärd recension av Anna Jörgendotters "Bergets döttrar" av Magnus Eriksson.
Positivt är möjligen att SvD innehåller ungefär samma material som DN men går snabbare att läsa.
Positivt är möjligen att SvD innehåller ungefär samma material som DN men går snabbare att läsa.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)