En god vän tipsade mig om den här artikeln i SvD, Stefan Eklund skriver om den amerikanske poeten Tony Hoagland (som verkar skriva en poesi av den där berättande sorten, som inte är helt ovanlig i USA). Men artikeln handlar ju också om något annat och större; nämligen det svenska poesiklimatet, mot vilket han sätter upp Tony Hoaglands typ av poesi som en kontrast. ”Varför finns det ingen svensk motsvarighet?”, frågar sig Stefan Eklund. Och hittar – nästan inga svenska poeter som skriver berättande, humoristiskt med allvarliga undertoner, existentiellt eller bitande satiriskt. Det enda namn han kommer på är Göran Greider, som på så sätt skulle utgöra något slags enmansalternativ till den språkmaterialistiska strömning (Stefan Eklund benämner den aldrig så) som han själv varit med om att lyfta fram men som han nu tycks uppfatta blivit alltför dominerande. Här ser man alltså hur osynliggjorda de alternativa traditionerna har blivit, vilket jag skrivit om många gånger på bloggen!
Jag skrev ett mail till Stefan Eklund och presenterade mig. Jag menade att han i och för sig hade rätt i att Göran Greider var en på sätt och vis avvikande röst i ett svenskt ganska monolitiskt klimat, men att det trots allt fanns några fler röster än så att beakta. Jag föreslog Lukas Moodysson och Bob Hansson. Och, skam till sägandes, mig själv. Jag tog upp min egen ihjältigna diktsamling, Muntliga dikter, som nyligen kommit i en ny, fjärde upplaga (det rör sig varje gång om ytterst små upplagor, men diktsamlingen säljer fortfarande). Jag recenseras i Finland men inte i Sverige, trots att jag på intet sätt har finska rötter. Jag är dock väldigt glad över det. Får se om Stefan Eklund anser att jag tillhör den svenska litteraturen eller inte.
Jag borde kanske också ha nämnt Hans Boij, Peter Lindforss och Johan Nordgren som framstående poeter, individuellt olika, men som definitivt verkar i andra, öppnare traditioner än den extrema språkmaterialismens. Det är ingen slump att samtliga dessa tre har haft eller fortfarande har problem att få ut sina dikter. Hans Boij ägnar sig åt en kvalificerad egenutgivning på Författares Bokmaskin sedan trettio år (om det inte är längre), Peter Lindforss har gett ut fem diktsamlingar för nu ganska länge sedan och är fortfarande aktuell som prosaförfattare på Ellerströms. Hans dikter syns nu mest i tidskrifter eller på webbplatser, men de är oftast lysande. Johan Nordgren publicerar sig som estradpoet, i antologier och har givit ut några e-böcker på Serums förlag. Han är en av Sveriges bästa poeter, rekommenderad till Wahlström & Widstrand, av vänner med omdöme.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
7 kommentarer :
Har du exempel på några kvinnor?
tänkte också på det, männens förmåga att lyfta fram varandra. jane moren, annika brink och eleonora luthander tycker jag är goda exempel på den sortens berättande dikt som åsyftas - om jag förstått det rätt, vardagens upptäckte och upprepningar med allvar och satir och innerlighet.
bodil malmsten var en höjdare men har mest publicerat småtramsiga kåserier på sistone.
om det nu är just detta som ska kallas just existensiellt? om jag tar min poesi som exempel är den inte berättande men uttrycker existensiella villkor lyriskt.
Jag är medveten om att det förmodligen finns nån slags könsobalans i det jag skriver här, speciellt om författare. Men å andra sidan: Är kön verkligen något avgörande när det gäller författarskap? Jag tycker inte det.
Jag känner till minst en kvinnlig författare, som haft problem med sitt bokförlag, inte för att hon är kvinna utan för att hon skriver alltför begripligt! Det säger väl en del om var konfliktlinjerna i dag oftast går.
P.S. "Berättande poesi" och "existentiell poesi" är inte samma sak, nej, men det kan förvisso sammanfalla.
Men om kön inte är något avgörande när det gäller författarskap kan man ju verkligen undra varför dina inlägg blir "obalanserade" ..?
Men är det inte litteratur vi skriver om, är det könspolitik?
Hur som, det är bra med kompletteringar, och Eleonora Luthander tycker jag är ett utmärkt förslag. Men återigen, jag tänker inte i första hand på män eller kvinnor när jag formulerar mina bloggar, eller rättare sagt, ibland gör jag det, ibland är det berättigat. Men inte jämt och ständigt. Där kanske vi skiljer oss åt?
Min text handlade för övrigt om författare som befinner sig i minoritet pga sin avvikande estetik. Jag råkade ta män som exempel ja, och jag får leva med det.
Skicka en kommentar