Raderna: Gombrowicz - Kritiskt om kritiken

Om kritiken, och i synnerhet avantgardekritiken, blir fiktiv, uppblåst och ohederlig, så är det därför att den simmar omkring i abstraktioner, långt ifrån varje konkret kropp av kött och blod - dessa kritiker tumlar runt i konsten, kulturen, filosofin, och andra dylika trivialiteter – och där är det inte svårt att sopa verkligheten under mattan, och då – ja, då min själ kan du slå klackarna i taket! Själva kärnproblemet består alltså i att bryta med det abstrakta och återknyta till den förlorade konkretionen – så att kritikern kan känna sig som en människa som skriver för andra människor om en människa, återfinner den förlorade Umgängesförmågan och hittar en fast grund för de många värderingar som måste göras.
Det pseudovetenskapliga i dagens kritik är mer än man kan stå ut med. Och det är skolans fel – gymnasiets och universitetets – vilken skada har inte universiteten vållat genom att intala studenterna att man kan hantera konsten vetenskapligt. Vilken katastrofal metod är det inte att bara syssla med själva verket, skilt från författarens person – en abstraktion som har dragit med sig andra, vilka har frikopplat verket från personen ännu mer genom att se det som ett självständigt ”objekt”, uppfatta det ”objektivt”, och genom att göra allt till föremål för ett haltande och falskt tänkande, hämtat från den estetiska eller sociologiska pseudomatematikens område.

Witold Gombrowicz
Ur Dagboken, 1953 - 1969

Raderna: Kennet Klemets

En stark känsla av drömmar. Av att fortsätta livet. Med ryggen mot väggen. Blicken vidöppen, hämningslös. Livet strömmar in. Utan förvarning. Utan spill.

- - - - - - - -

Först har jag ett ansikte. Många ansikten. Sedan får jag ansiktet. I ditt ansikte.




Ur Kling Kling

W&W 2009

Ett slags statement

Vi i det ”traditionalistiska” poesilägret (som jag själv lika gärna skulle kalla det romantiska eller estradpoetiska) vågar i alla fall diskutera våra olikheter. Detta till skillnad från dem – ingen nämnd och ingen glömd – som bara vill sopa alla reellt existerande litterära motsättningar under mattan. Det är inte så få som föredrar konsensus i varje läge.

Under den tid som jag varit med och fört litterära debatter har jag ibland mött rent hat från samma personer som offentligt håller god min och låtsas att alla är överens; jag vet vad de går för när ordkriget trappas upp och smockan hänger i luften. Jag har sett vissa språkmaterialister in action när de går från diskussion till rena hotelser. Det är en privat upplevelse som jag bara delar med några.

Aorta har varit en outtröttlig introduktör av intressant poesi från olika breddgrader och tidsåldrar, därigenom har de gjort en stor insats. Däremot tycker jag inte att de har tagit debatten speciellt mycket, detta till skillnad från Lyrikvännen under Boel Schenlaer, en insats som visserligen bara varade under en knapp årgång, men fortsatte under namnet Post Scriptum.

Det har hela tiden handlat om olika estetiska hållningar; och om skillnaderna och nyanserna finns inom det ”traditionalistiska” lägret – hur skulle de då inte kunna finnas inom det litterärt-poetiska fältet i stort? Men om just detta ska man inte få tala! Carl Forsbergs lugn verkar stort. Han vet att Aorta kommer att kunna fortsätta, att ekonomin inte kommer att stjälpa tidskriften, åtminstone verkar det så. Hur många andra oberoende röster och förlag finns det, som är inte är beroende av att bli inordnade i den språkmaterialistiska mallen för att få statlig, ekonomisk tilldelning eller bli uppmärksammade i recensioner? Inte speciellt många, så mycket står i varje fall klart. Publiceringsmöjligheter har beskurits.

Skrivarkurserna har ytterligare beskurit återväxten. ”Stryk alla småord”, säger man på Biskops-Arnö. Skapa fragmentarisk text utan sammanbindande ord eller grammatik; gör det omöjligt att läsa upp dikterna med flyt och existentiell närvaro. Småorden som estradpoeten älskar att skruva på och betona fel är borta, närvaron likaså. Bara den ”utspridda” läsningen blir möjlig. Dikterna utan jag, utan konstnärligt ansvar för vad som yttras. Flytta om raderna vid datorn, lägg samman texter (nyhetstexter, instruktionsböcker?) av oklart ursprung till en ny helhet som absolut inte får se ut som en dikt, lär man ut på OEI. Klipp ur ett fragment här, ett där, lägg till något eget. Postkonceptualism kallas det. Estradpoesi vet ingen av dessa vad det är, rösten som inte ljuger, rösten som vågar stå på scenen och tala ur ett inre, existentiellt flöde, muntlighetens inspiration, ekot ur djupen som kallas det mänskliga. All slags poesi är möjlig att skapa, men all slags poesi får inte nå ut.

Kristians resa

Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.

Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.

Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.

Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.

”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."

Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)

Raderna; Bukowski och en tekopp

Jag vet inte om statusen på den lilla pocketbok jag har vid sängen ska betraktas som ett uttryck för statusen på våra nedskärningsbibliotek. Det är en novellsamling av Charles Bukowski. En fläck av brunfärgat vatten har brett ut sig som ett syndrom över de femtio sista sidorna. En halv tekopp, tänker jag. Mycket kan man skylla Moderaterna för, men inte att ha spillt ut den här tekoppen. Spillandet passar däremot på ett egendomligt sätt ihop med Bukowski. En generös vårdslöshet, som plötsligt kan bli så sorglig, att man vet att det inte precis var en tekopp som rann över alla bräddar.
___________________________________

"Över hela Amerika stirrade fyllerister på väggarna och hade till slut givit upp. Man behövde inte vara ett fyllo för att göra sig illa, för att knäckas av en kvinna, men man kunde göra sig så illa att man blev ett fyllo. Kanske tänkte man ett tag, särskilt när man var ung, att lyckan var med en, och ibland var den det. Men det fanns alla möjliga sorters lagar och genomsnittliga sanningar i funktion som man inte visste något om, även när man hade för sig att det gick bra för en. Någon kväll, någon varm torsdagskväll om sommaren, var det man själv som blev ett fyllo, man själv var ensam därute i ett billigt hyresrum, och hur många gånger man än hade varit därute förut, så hjälpte inte det, det gjorde det bara värre eftersom man hade börjat tro att man aldrig mer skulle behöva se ett sånt läge i ögonen. Det enda man kunde göra var att tända en cigarett till, hälla upp ännu en drink, leta på de flagnande tapeterna efter läppar och ögon. Vad män och kvinnor gjorde varandra var bortom all fattningsförmåga"

Ur: Badkarsmusik
i översättning av Einar Heckscher

"Till dig", nyskriven dikt av Peter Lindforss

Till dig
som trodde att du levde
Till dig som levde för din tro

Till dig
som stod i askan av din egen brand

Till dig som rör dig lätt i sömnen
Till dig som vaknar med ett ryck
Till dig som anar vad som fattas
Till dig som vet att ingenting tar slut
Till dig som lever för att leva
Till dig som levde
Till dig som dog

Till dig
med stora önskningar
Till dig som saknade ett mål

- Peter Lindforss

Margareta Renberg är inte glömd

Det är något speciellt med riktigt bra poeter, eller riktigt bra artister också, för den delen. De förlöser ditt eget skrivande, ditt eget skapande. De ger dig inspiration.

Namnen behöver inte vara originella, men kombinationen blir just din egen och på vägen förlöses din egen röst. Du vet inte hur det går till. Plötsligt är det du som talar och inte den poet du ursprungligen inspirerades av. Är det inte helt naturligt, egentligen? De sämre poeterna påverkar dig inte så mycket, du vill helst bara bort ifrån deras sällskap. (Men visst blir man påverkad av att läsa t.ex. Johan Jönson, jag förnekar inte det; det är något väldigt massivt och samtidigt uppluckrande, utmattande över det. Men det är inte någon riktigt bra poesi, de starka raderna är alldeles för glest utspridda och insprängda i ett block av monoman ideologi.)

Jag vill just nu lägga till namnet Margareta Renberg till denna lilla kanon jag samlat ihop, av poesi som fortfarande känns levande i vår samtid. (Hon tillhör ju vår samtid även om hon gick bort för några år sedan, alldeles för tidigt.) Hennes efterlämnade dikter i volymen Tröst för ett tigerhjärta är väldigt stark läsning, och det är poesi av just den sorten som jag talade om här ovan. En sådan som leder en vidare, in i en själv, ut i världen, med delvis nya strategier, tvingar en att ompröva sitt eget tänkande, ta ett djupt andetag och fundera över sin egen röst innan man tar till orda igen.

Om det inte är sättet att skriva så är det något annat man påverkas av, kompromisslösheten, jag vet inte. Vad var det som fick en att börja lyssna på Dylan eller Cohen en gång? Identifikation? En längtan bort? Kvinnorna och vinet? Patetiskt. Men lyssna än en gång till någon som gjorde något helt eget av vad som ursprungligen var starka Dylan-influenser. Vem förnekar i dag att Bruno K. Öijer är helt sin egen? Och att han i sin tur inspirerar tusentals unga poeter, sätter dem på spåret efter något, att leta efter källan kanske. Vi är miljarder på den här planeten men ändå är var och en unik, hittills har inte något samhälle kunnat ta ifrån någon hans individualitet så vida det inte tillgripit mord, var och en som framhärdar i sitt konstnärskap finner sin egen röst, så vida det är något med honom eller henne. ”Vinden blåser vart den vill, och vi hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far”, för att tala med Bibeln.

Så tror jag att det måste det vara när man möter något riktigt bra. Det handlar inte om imitation utan om nyskapelse genom en ådra man äntligen hittar tillbaka till. Den stora traditionen som inrymmer också denna röst.


Se
så djupa
svarta hål
det plötsliga regnet
av brinnande hjärtan
har gjort överallt
i den nyss så vita
snön.

(ur diktsviten JAG HAR TAPPAT MINA VANTAR, "Tröst för tigerhjärtan" s. 127)



Till sist en liten uppmaning: Läs Boel Schenlaer om Margareta Renberg på norrländska litteraturtidskriften Provins nystartade nätupplaga, eProvins. (Boel säger också en del i förbigående om lyrikfejden som hon och jag var inblandade i under 00-talet när vi jobbade på Lyrikvännen bägge två, hon som redaktör, jag som medarbetare. Hennes rader skrevs innan debatten blev aktuell igen i senaste Lyrikvännen, här och på Axess-bloggen.)

Vårdikt av Peter Lindforss, med utsikt mot Västerbron

VÅRDIKT



Eftersom isen äntligen är borta
och fallet från Västerbron
tycks enklare
vänder många Stockholmare
sitt ansikte mot solen
det är en tradition
svår att ändra på
att vi bejakar våren
när det är hösten som är vår hemvist

- Peter Lindforss

Liljemark, Bernhard, Moodysson och Moodysson

Se gärna David Liljemarks fantastiska dokumentär Jakten på Bernhard innan den försvinner från SVT Play. Som sagt, det är en dokumentär av serietecknaren David Liljemark, kring ett säregen människa som tillbringade en stor del av sitt liv ensam i en enrumslägenhet i Lund, men satte sina märken på omgivningen genom de oräkneliga lappar med olika budskap han satte upp runt om i staden. En vänskap växer fram mellan honom och David Liljemark, mot alla odds, efter ett flertal trevande men envisa kontaktförsök från serietecknarens sida.

Den som är uppmärksam på att läsa eftertexter kommer att se att Lukas Moodysson (eller kanske snarare firma Moodysson & Moodysson) har spelat en stor roll för filmens tillkomst, vilket också bekräftas i den här artikeln i Värmlands Folkblad. Allt detta gör mig också mer positiv till David Liljemarks serietecknande/konstnärskap, som jag kommer att följa upp framöver.

Ett tack till Alice Miller

Två av mina idoler har dött i år – Peter Steele, som jag skrev om här, och J. D. Salinger, som Andreas skrev om här – och nu fick jag också reda på att en tredje gått ur tiden, nämligen Alice Miller, vars tankar och idéer har betytt mycket för mig.

När det tjatas om begreppet ondska brukar jag alltid dra fram ett favorit-Miller-citat som låter så här:

"Varje mord som inte begås i direkt självförsvar men på någon oskyldig är ett uttryck för ett inre tvång, ett tvång att hämnas misshandel, försummelse och förvirring som uthärdats under barndomen och lämnat de känslor detta gav upphov till förnekade... Det är absolut otänkbart att en mänsklig varelse som från början får kärlek, ömhet, närhet, vägledning, respekt, ärlighet och beskydd av vuxna senare skulle kunna förvandlas till mördare."

Jag har många gånger tänkt skriva ett blogginlägg eller en krönika om psykiska problem och terapi, men jag märker alltid att det är ett ämne som engagerar mig för mycket. Det blir för känslosamt, jag blir alldeles för upprörd över det lidande som så många drabbas av för att det finns så lite förståelse överlag i samhället när det gäller psykiska problem.

Men jag kan varmt rekommendera Det självutplånande barnet av Alice Miller, romanerna Ingen dans på rosor av Hannah Green och Glasväggen av Lars Thoris – och inte minst den här artikeln av Per Magnus Johansson i Svenska Dagbladet som säger allt jag skulle vilja ha sagt om jag hade kunnat.

Språkmaterialismdebatten i backspegeln

Ett svar på Annina Rabes artikel ”Poetiska bataljer” i Lyrikvännen nr 2/10

”Vill man förenkla skeendet en smula kan det beskrivas så här: breda folkbildande traditionalister ut, unga och smala språkmaterialister in. Det är en förändring som mycket väl kan komma att bli central när 00-talets litteraturhistoria skrivs.”

Så skrev Petter Bengtsson på tidskrift.nu, i en recension av Lyrikvännen nr 6/2004 (det första med Daniel Sjölin och Jenny Tunedal som redaktörer). Artikeln kallades ”Lyrikvännen byter riktning” och var den andra av två artiklar som Petter Bengtsson publicerade på tidskrift.nu om förändringarna på Lyrikvännen. Hans beskrivning är inte bara sanningsenlig utan har också visat sig ganska profetisk.

Om Petter Bengtsson förenklade skeendet i sin recension, så känns Annina Rabes resonemang om de poetiska debatterna under 00-talet i senaste Lyrikvännen en aning ”tillyxat” (hennes eget uttryck om OEI-debatten, som var en fortsättning på debatten om språkmaterialismen). Ett visst mått av generaliseringar är väl också ofrånkomligt. Hon har ett annat perspektiv än Petter Bengtsson, men gör ändå en liknande sammanfattning av ståndpunkterna och händelseförloppet bakom språkmaterialismdebatten i sin artikel ”Poetiska bataljer”. Hon och Petter Bengtsson är i alla fall överens om att här går en central skärningspunkt inom 00-talets lyrik. Skillnaden i Annina Rabes historieskrivning, som är gjord på betydligt längre siktavstånd, är att hennes sympatier ligger helt på den vinnande sidan. Det blir tydligt om man läser artikeln i sin helhet och lägger märke till de små positionsbestämningar som smyger sig in här och var.

Låt mig först ta upp själva begreppet språkmaterialism, som Annina Rabe visserligen använder men samtidigt tar avstånd ifrån. (Påfallande är att ingen av de övriga medverkande i Lyrikvännens 00-talsnummer använder uttrycket ”språkmaterialism” utan i stället använder sig av omskrivningar som ”språkknådning” (Oscar Nilsson Tornborg) och liknande. Konceptpoesi är en mer neutral och kanske även mer exakt term för delar av denna poesi.)

Annina Rabe upprepar påståendet som Anna Hallberg gjorde på tidskrift.nu i artikeln Läs, för sjutton! (publicerad 24/2 2005), att uttrycket ”språkmaterialism” skulle ha myntats av Magnus Eriksson på SvD i en recension av Björn Ranelid i oktober 2000. Det är osant, vilket jag skrev i en kommentar redan då. Så här skrev kritikern Björn Gunnarsson i Pequod nr 15/Lyrikvännen nr 3 1996, numret om ny brittisk poesi.

"I Sverige kom termen postmodernism att ensidigt förknippas med intellektuell avantgardism, språkmaterialism, antigrammatik, antipolitik och dekonstruktivt avsked från subjektet och jaget i konsten."

Här finns det första användandet som går att belägga av ordet ”språkmaterialism” och att det redan här har ungefär samma betydelse som senare under 00-talet är uppenbart. Björn Gunnarssons formulering ger för övrigt en liknande ingång till de senaste decenniernas svenska poesi, som den Petter Bengtsson gav här ovan. (Det ena lägret skissas i alla fall upp på ett likartat sätt, med en viss kontinuitet; språkmaterialismen är besläktad med delar av den mer teoritunga 80-talspoesin. Skillnaden är att 80-talets postmodernistiska poesi ofta bar med sig litteratur- och språkteorierna in i dikterna, som en barlast. I 90-talets och 00-talets språkmaterialism lämnas oftast teorierna utanför själva dikten; i stället kan man säga att inriktningen på språkligt brus, motståndet mot all form av traditionell poesi och faktiskt även mot den muntliga poesins kommunikativa aspekter är en nödvändig bakgrund för att förstå hela diktgenren som sådan. OEI Editörs utgivning bygger ju helt på koncept! Manualen har tillhandahållits av OEI och Glänta, dessa det statliga stödsystemets raketer, medan dagspressen har ignorerat behovet av idémässig introduktion.) Men förmodligen kunde inte Björn Gunnarsson ana hur dominerande just den språkmaterialistiska strömningen skulle komma att bli ett decennium efter att han formulerade sina rader.

Också en insiktsfull kritiker som Magnus Wiliam-Olsson talade på ett rätt tidigt stadium, i sin bok Det är för att jag har lärt mig av Homeros (W&W, 2003), om språkmaterialismen som en viktig strömning inom samtidspoesin.

Själva debatten

[Språkmaterialismdebatten] ”fördes som häftigast på bloggar och nätsajter, företrädesvis på tidskrift.nu, Den Blinde Argus, Martina Lowdens och Elise Karlssons o-tidskrift och Malte Perssons blogg Errata. Bortsett från några enstaka inlägg i främst Göteborgsposten tog det tid innan dagstidningarna plockade upp den”, skriver Annina Rabe.

Detta är i huvudsak riktigt, även om Borås Tidning var den första dagstidning som publicerade ett flertal debattinlägg under vintern 2005. Lyrikvännen var själv den första arenan för debatten, därefter följde debattinlägg i tidningar och tidskrifter som Post Scriptum, Horisont, Ordkonst, Stockholms Fria och Hufvustadsbladet, förutom de ovannämnda sajterna. (O-tidskrift som belönades med utmärkelsen ”Årets nättidskrift” 2006 är i dag nedstängd och några av de viktigaste inläggen är därmed oåtkomliga/raderade.)

”Tydligt utkristalliserar sig /…/ två diametralt motsatta läger, klyftan dem emellan är avgrundsdjup. Det är ett positionskrig utan like, och vad jag – när jag började följa debatterna i början av 00-talet – tyckte var en bitvis intressant diskussion om olika syn på estetik och poetik, framstår nu som en ganska obehaglig upptrappning /…/ Under perioder har dessa debatter framstått som så hätska och onyanserade i sin argumentering att man skulle vara rädd för att leva i någotdera av de litterära klimat som de båda lägren förespråkar.”

Så lyder en central punkt i Annina Rabes historieskrivning. Det är ord och inga visor. Jag skulle vilja påminna om att vad jag och Boel Schenlaer med flera stred för var en bibehållen mångfald inom den svenska poesin, ingenting annat. En möjlighet för olika röster att få höras. Att denna möjlighet snart skulle stängas för det mer traditionalistiskt eller romantiskt inriktade lägret stod vid denna tid helt klart. Historieskrivningen i Lyrikvännen motsäger ju inte heller vår bild av OEI-lägrets närmast totala dominans under andra halvan av 00-talet. För min egen del har jag varit utestängd från debatten sedan slutet av 2005, utom vad gäller bloggar och små litterära tidskrifter.


Annina Rabe påstår att 00-talets poesidebatt var en ”obegriplighetsdebatt” av vanligt snitt. Det är inte korrekt. Jag hävdar fortfararande att det började som en debatt kring ett antal ledande tidskriftsredaktörers och poeters ovilja att kommunicera (samt dessutom ovilja att använda metaforer). Jag har skrivit om detta och belagt det med citat, bland annat på tidskrift.nu. Det ena lägret drev fram (medvetet, av ideologiska skäl) en icke-kommunicerade poesi – och dikter som absolut inte fick se ut eller ens påminna om traditionell poesi – till närmast hegemonisk status. Det är något helt annat än att poesin ifråga skulle vara svårbegriplig eller obegriplig, även om detta förvisso ofta blir följden av bruset som poetiskt ideal.

Om detta var en obegriplighetsdebatt skulle jag – av Annina Rabe utsedd till anförare för det ena lägret, det med traditionalistisk eller romantisk inriktning, samt med en dragning till muntlig poesi – alltså då vara dess Sten Selander? Jag passar sällsynt dåligt som sådan. Jag var vid tiden för språkmaterialismdebattens igångsättande en deltidsarbetslös skribent som nyligen hade fått kicken som medarbetare på Lyrikvännen. Jag hade inget frilanskontrakt, även om jag sålde artiklar regelbundet, inte heller hade jag något bokkontrakt som poet. En av de andra mest aktiva på den ”traditionalistiska” sidan var Jakob Simonson, redaktör för numera nedlagda tidskriften Ryska Huset, en poesitidskrift som aldrig fann nåd på Kulturrådet. Boel Schenlaer hade nyligen fått sparken som redaktör för Lyrikvännen. Carl Forsberg är väl den enda på den traditionalistiska sidan som i någon liten mån skulle kunna kallas för en makthavare (men han var det inte då). Dessutom gjorde han sammanlagt ett (1) inlägg i debatten.

Det här var alltså en debatt som fördes underifrån, av oetablerade poeter och redaktörer, till skillnad från tidigare obegriplighetsdebatter. Förtecknen var så att säga omvända i och med att det var de oetablerade som stred för att en kommunikativ, existentiell, berättande poesi måste återupprättas inom den svenska litteraturen. De etablerade poeter som höll med mig i debatten vågade inte alltid ge sig till känna, vilket säger en del om det repressiva klimatet, där endast en åsikt åt gången är giltig. De flesta akademiskt uppburna, hyllade poeter befann sig någon helt annanstans och hade helt andra positioner att försvara. Att debatten ändå fick genomslag tyder på att den fyllde en viktig funktion. Många kända författare debatterade genom ombud, hejade och lyfte fram Martina Lowden och Elise Karlsson, för att nämna de viktigaste debattörerna på den andra sidan.


Återblickar på debatten; 00-talet utvärderat

Fyra av tio diktsamlingar från 00-talet (en per år) som Oscar Nilsson Tornborg tar upp i sin artikel "Poesins skugga" i Lyrikvännen är skrivna av poeter direkt knutna till OEI. Det känns nästan som att han något försöker tona ner den bilden. Ändå är ju hans tongivande namn ganska identiska med dem som Jesper Olsson tar upp i sin groteska SvD-artikel Tio fascinerande år för poesin. Jesper Olsson (som den OEI-redaktör han är) har dock inga hämningar att ösa på med ännu fler OEI-namn i sin decennieöversikt. Den har jag för övrigt kommenterat här, i en artikel där jag också lyfte fram mina egna favoriter från det gångna decenniet.
Är jag den ende nutida skribent som ser att den muntliga poesin, som utgår från människans inre röst och existentiella upplevelser, är det mest väsentliga i all poetisk förnyelse? David Almer skriver nedlåtande i en svarsartikel om "pratsjuk vardagsromantisk poesi" och "godhjärtad brukspoesi utan överlevnadspotential". Säg det till den unge Johannes Anyuru som läste slam-poesi på Hultsfredsfestivalen 2002! I sina övriga omdömen om 00-talets bästa diktsamlingar (som t.ex. Augustin Mannerheim) träffar David Almer mer rätt.

Förpostfäktningarna till språkmaterialismdebatten skedde 2003 mellan Anna Hallberg och Håkan Sandell, i debatten om "den farliga metaforen"; Hallberg publicerade sin artikel Metaforen - bättre förr om åren i Dagens Nyheter, medan Håkan Sandells svar kom i Lyrikvännen nr 1/04. Lyrikvännen var då - under en kort period - öppen för olika röster och inopportuna synpunkter kom till tals.

OEI-redaktören och SvD-skribenten m.m. Jesper Olsson skisserar fortsättningen av decenniet (efter Anna Hallbergs metafor-artikel) så här: "Artikeln framkallade ett konservativt genskall som skulle eka både på kultursidor och på nätet under de kommande åren." Det är ett djupt ohederligt sätt att framställa det som komma skulle, av en som själv var part i målet. Annina Rabes översikt är långt hederligare. Det ska ha hon ha en eloge för - jag förväntar mig nämligen ingenting, ingenting - av etablissemanget.

Tecken på tidens förfall, arbetarromaner för ”smala” för att sälja

Nog är det paradoxalt alltid. För att få tag i en bok om underklassen (Kristian Lundbergs ”Yarden”) måste jag bege mig till överklassens egen tummelplats, Stureplan och Sturegallerian, där Stockholms främsta bokhandel sedan länge, Hedengrens, råkar ligga.

På Kungsholmen där jag bor, har Akademibokhandeln förvandlats till en ren pappershandel med ett stort antal hyllor spänningsromaner, samt ett fåtal hyllmeter romaner. (Genren lyrik existerar naturligtvis inte alls.) Som enda bokhandel för en stadsdel på 50.000-60.000 människor är Akademibokhandeln helt ovärdig, och har snudd på sämre sortiment än Åhléns Fridhemsplan. Innan 00-talets bostadsrättifiering, när Kungsholmen fortfarande var en stadsdel för i huvudsak fattiga pensionärer och medelinkomsttagare, var Kungsholmens bokhandel fortfarande framstående. Den tillhörde Bokia-kedjan, men köptes senare upp av Akademibokhandeln.

Även Akademibokhandeln stod väl en gång i tiden för kvalitet, så man undrar vad det är som har hänt? Rapporter från initierade säger mig att även kedjans flaggskepp vid Mäster Samuelsgatan ska satsa på 60 procent kontors- och pappersvaror… och alltså i praktiken upphöra att vara en bokhandel.

Öppet brev om Poetry Slam i Stockholm

Nedläggningen av Rinkeby Poetry Slam har fått två följdverkningar för kulturlivet i Stockholm. Den första är att kvaliteten på övriga slam har försämrats; var och en har börjat gå sin egen väg på ett sätt som inte är bra. Rinkeby Poetry Slam under ledning av Erkki Lappalainen var Sveriges äldsta slam, och också en förebild för övriga, yngre slam vad gällde sättet att genomföra tävlingen. I Rinkeby behandlades alla lika, det fanns möjlighet att skriva upp sig och föranmäla sig till en kommande tävling, men grundregeln var att alla skulle ha möjlighet att läsa och därför var det också anmälan på platsen som gällde.

I normalfallet tävlade åtta poeter men sista deltävlingen brukade startfältet sträckas ut så att alla fick möjlighet att läsa.
Vi kan nu se att de slam som finns i Stockholmsområdet alltmer har börjat praktisera sina egna regler, och därmed börjat tänja på regelboken. I Sollentuna finns ett rankingsystem, som kan diskuteras. På Södermalm väljer arrangören självsvåldigt ut vilka som ska få läsa, vilket jag tycker är synnerligen tveksamt. Anmälan på platsen förekommer inte utan Johan Wretman väljer personligen ut vilka som ska få läsa flera veckor i förväg. I princip bryter det mot reglerna i Poetry Slam där det står att alla ska få delta vid lokala slam. Som kontrast kan nämnas att Stockholm Norra Slam fortfarande tillämpar ursprungsreglerna, så som de såg ut när slam kom till Sverige.

Den andra följdverkningen av att Rinkeby Poetry Slam nu är nedlagt, tillsammans med Rinkeby Bokmässa, är att kulturlivet i denna stadsdel alltmer tunnas ut. I stället ska där byggas en moské. Den borgerliga stadsdelsnämnden som styr Kista-Rinkeby har förstört kulturlivet i stadsdelen.

Kulturrådets negativa verkningar

På Kulturnatten för en vecka sedan ställde Alice Eggers denna fråga till en samling tidskriftsredaktörer:
”Vad säger ni om jag säger ’Bonniermonopol’”?
Efter ett tag räckte jag upp handen (jag satt i publiken) och sa ungefär följande:
”Det är ju inte Bonniers som har monopol vad gäller att finansiera kulturtidskrifter, utan faktiskt staten! Bonniers har däremot monopol på distributionen.
Nästan alla tidskrifter är ekonomiskt beroende av Statens Kulturråd för sin överlevnad, ett Kulturråd som ställer allt mer detaljerade krav på tidskrifterna, vilket jag tycker är skrämmande.”

Bonniers ger som bekant inte ut någon kulturtidskrift sedan BLM lades ned. Därför blir det i sammanhanget väldigt slentrianmässigt att tala om Bonniermonopol. Naturligtvis ger Bonniers ut en rad kommersiella tidningar och tidskrifter, och har dessutom stort inflytande – via Tidsam – över vilka som har tillgång till de breda försäljningskanalerna, t.ex. Pressbyrån.
Men vad gäller kulturtidskrifter finns det snarare skäl att tala om Kulturrådets negativa verkningar.
Kommersialismens negativa verkningar syns alltså däremot på distributionens område, där frågan i stället borde bli: Hur ska läsarna över huvud taget få tag i kulturtidskrifterna? Man diskuterar det statliga stödsystemet till leda, samtidigt som tidskrifterna i praktiken är omöjliga att få tag på utom vid Stureplan i Stockholm där bokhandeln Hedengrens ligger.

Tidskriftsredaktörerna uppfattar jag som allt mer räddhågade; man är rädd att stöta sig med Kulturrådet och därmed drabbas av indraget bidrag vid dess (=referensgruppens) årliga utvärdering av tidskrifternas kvalitet och utgivningsrutiner... Begreppet ”bristande kvalitet” har inte så mycket med estetiska överväganden att göra, utan används regelmässigt som slagträ gentemot tidskrifter som är utsedda till besparingsobjekt, och då snarast av ekonomiska eller politiska skäl.

Manipulationens Mästare

Lugn, ingen särskild behöver ta åt sig. För jag menar Henry James.
Jag har nu hunnit till slutet av tegelstenen "The Bostonians"; njutit av att läsa det flytande engelska språket, irriterat mig på detaljrikedomen, samlat tålamod inför James slingriga, virkade vägar ut och in i gestalternas psyken. Ögla efter ögla.

Förutom av språket som bör läsas högt och i orginal (liksom Thomas Mann, nedan), har jag njutit av hans genomskådande blick på människorna, hans röntgenblick. Här skildrar han hur en kvinna manipulerar med sin bästa väninna för att få denna att avstå från en man hon uppenbart är dragen till. Sida efter sida, kapitel efter kapitel, kan läsas som en studie i brott. Suckar, påtryckningar, skuldframkallande miner, vädjan till den andres ömhet, svartmålning av mannen ifråga, och av män i allmänhet, allt ska leda fram till en vinst: ägandet av den andre.

Ämnet för manipulationen är egentligen oväsentligt, det är studien som är upplyftande. Här sammanfattas alla manipulatörers väsen. Kontrollbehov och maktlystnad, domptörfasoner och martyrisk sentimentalitet, i en farlig blandning. Man ser hur tydligt manipulation sammanfaller med ägandebehov: av andra människor, deras tillgångar, av makt och små kulturella fördelar.

Har vi varit med om det?

Tja.

Jag tänker osökt på en arbetsplats där chefen fördelade egendomliga och ofta överbetalda jobb till sin fru, och andra vänner. Under ständigt sken av att allt var för ställets bästa. Denna chef var ingen elak människa, bara noga med att dra in så mycket som möjligt av ställets resurser till sig själv och sina närmaste.

Vad var det Strindberg sa? "Ämbetsverket för utbetalande av ämbetsmännens löner".

Jag tänker också på en vän, vars före detta man låg och dog, omgiven av en kontrollerande familj, där manipulation och känslomässig utpressning hade goda ekonomiska resultat, för de ynka manipulatörerna.

Jag vet att Strindberg sa att man ska tycka synd om människorna. Men ibland ligger föraktet närmare till. Och kan man uttrycka föraktet så coolt, och ändå behålla en viss medkänsla, som Henry James, är det ännu bättre. Rentav upplyftande.

Raderna: Thomas Mann

Warum bin ich doch so sonderlich und in Widerstreit mit allem...?

Ur
Tonio Kröger