Stjärnefolk - ett valmanifest

Småpärlor och storpärlor; himlens gudinna har kastat ut strass och diamanter, strösslat det enorma golvet med pärlor för människan att fiska upp och benämna under 5000 år.

Astronomer har döpt pärlorna, andra har landat en robot där, någon drömmer om att sitta vid swimmingpoolen på Mars och se ner på den ärrade jorden.

Jag halvligger i en stol på verandan och ser upp i höstens himmel.
Finns det några människor där ute?
Inte på Spica, inte på Regulus, men längre bort, i andra solsystem?

Jag vill helst inte. Uppriktigt sagt: Jag är trött på människans framfart.
Vad bryr jag mig om ifall några antropoider kokar soppa till familjen på en ännu oupptäckt planet? Eller om Tolkiens alver smider nya planer och vädrar sina jätteöron på okänd ort i galaxen?

Jag vill varken ha en sosseplanet, eller en högerplanet, eller en Fantasyplanet där jungfrur parar sig med enhörningar och föder cykloper.

Stjärnorna: Jag vill ha dem rena från all den skiten.
Stjärnorna: I all sin kyliga abstraktion glimmar de, och tänder till.

Det är nog tomt på folk där ute. Fast jag vet inte, jag är inte Gud, som jag brukar säga i stunder av ödmjukhet.

Men om jag lämnar utrymme för ett folk i stjärnornas miljoners triljoners rike, så vill jag bara tänka mig ett som har kommit mycket längre än vi. Som uppnått en avsevärt högre civilisation, evolution, mutation - you name it.

En självhärskande befolkning, med visa rådslag; ingen riksdag, ingen representation, inga lagar och inga lagvrängare. Bara en enda intuitiv susning som löper från hjärna till hjärna, från hjärta till hjärta:
Ta hand om varandra, ta hand om alla, djuren likaså, låt alla få utvecklas, lära sig mer, följa sin väg, döpa sin egen stjärna till ännu ohörda namn för ännu okända drömmar.
Men skit i den där swimmingpoolen på Mars, den sortens barnsliga tankar är dissonanser från en outvecklad planet: Den stackars trasiga jorden där nere, där 20% av rasen badar i dubbla swimmingpooler, medan 80% saknar rent vatten, och fungerande avlopp. Där hav och jord och sjöar och hud och hår förgiftas av fabriker, kärnkraft, pesticider, smink, minor, avgaser, handgranater, bomber, växthusgaser, oljeutsläpp och onda giriga tankar.

Från den jorden, till den här, säger de vise på Stjärnan, är det tretusen ljusårs distans, gudskelov.
Och det bästa de stackarna där nere kan göra, i sin onyanserade, segregerade, förstockade karma, är nog att rösta på Miljöpartiet. Även om det tar tusen år innan de, och andra goda krafter, nått sitt etappmål.

Good Luck from all of us, to all of you. Tänk i de långa cyklerna.