En fin sång – med hälsningar från Gabi:
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2010-04-29
2010-04-28
Det finns fortfarande bra texter i tidningarna även om de är undantag
Jag skiter i om det kallas kulturjournalistik eller inte. Jag har i alla fall hittat några riktigt bra texter i de ”breda medier” jag tagit del av på sistone. Marcus Birros krönika "Jag vet hur man talar med de döda" är nog det bästa jag läst av Marcus Birro, alldeles oavsett genre. Trots det allvarliga ämnet blir texten till ett härligt flöde, i en blandning av de för skrivandet kanske vikigaste ingredienserna: inspiration, hantverk och livsavtryck
Och Nöjesguidens klubbredaktör Parisa Amiri visar i sitt reportage "På besök i vuxenvärlden" hur hon som 19-åring med (spelad?) oskuldsfullhet effektfullt och roligt kan avslöja vuxenlivets hela torftighet, inte minst den sorgliga institutionen Arbetsförmedlingen.
På Kulturnatten på Tidskriftsverkstaden i lördags pratade vi en del om skillnaden mellan popjournalistik och torr akademism (Alice Eggers förstod precis vad jag menade när jag inledningsvis gjorde denna uppdelning).
Journalistik ägnad populärkulturella fenomen, speciellt inom pop/rockmusik utmärker sig genom några särdrag; skribenten som t.ex. hyllar ett visst band, försöker inte argumentera för sin sak, utan snarare övertyga genom ett sprudlande charmigt eller slängigt skrivsätt. Istället för att underbygga eller hitta argument höjer man rösten! Och här kommer då hela livssituationen in; skribenten vill gärna få högre trovärdighet genom att ställa sig så nära bandet som möjligt, alltså blandas allt möjligt annat in, som klädsmak, umgängeskrets, det faktum att skribenten kanske bott i London i fem år… Att skribenten har festat med namngivna popstjärnor förefaller inte heller vara oviktigt. Eventuella bristande sakkunskaper döljs av hipphetsgrad och närhet till den kultur som skildras. Tänk Andres Lokkos artiklar i tidskriften Pop (där han i mitt tycke avslöjade hisnade kunskapsluckor vad gällde 1960- och 70-talets popmusik, men kom undan med det genom sina kärleks- och lojalitetsförklaringar till just det fenomen han hyllade för stunden), tänk också den unga Linda Skugge som festade med namngivna indie-poppare i sina krönikor!
Mer internationellt och kanske också mer läsvärt, Nick Kent i New Musical Express. Jan Gradvall skriver intressant och på sina ställen mycket talande om Nick Kents bok ”Apathy for the Devil” i DN
”Nick Kents legendstatus inom rockjournalistiken har inte bara med hans språk att göra. Nick Kent levde som de rockartister han skrev om.”
Just det, det är precis det jag menar!
Akademisk journalistik är precis motsatsen till ovanstående. Skribenten döljer sig bakom en avancerad terminologi som han/hon tillägnat sig under många års doktorandstudier vid något universitet. Livsföring spelar mindre roll, det är beläsenhet och att hänvisa till någon aktuell teoribildning som gäller. Ibland kan förvisso språkliga nykonstruktioner tillföra någonting även till detta skrivande, och det är ju inte heller alltid helt opersonligt, även om det tenderar åt det hållet.
Och Nöjesguidens klubbredaktör Parisa Amiri visar i sitt reportage "På besök i vuxenvärlden" hur hon som 19-åring med (spelad?) oskuldsfullhet effektfullt och roligt kan avslöja vuxenlivets hela torftighet, inte minst den sorgliga institutionen Arbetsförmedlingen.
På Kulturnatten på Tidskriftsverkstaden i lördags pratade vi en del om skillnaden mellan popjournalistik och torr akademism (Alice Eggers förstod precis vad jag menade när jag inledningsvis gjorde denna uppdelning).
Journalistik ägnad populärkulturella fenomen, speciellt inom pop/rockmusik utmärker sig genom några särdrag; skribenten som t.ex. hyllar ett visst band, försöker inte argumentera för sin sak, utan snarare övertyga genom ett sprudlande charmigt eller slängigt skrivsätt. Istället för att underbygga eller hitta argument höjer man rösten! Och här kommer då hela livssituationen in; skribenten vill gärna få högre trovärdighet genom att ställa sig så nära bandet som möjligt, alltså blandas allt möjligt annat in, som klädsmak, umgängeskrets, det faktum att skribenten kanske bott i London i fem år… Att skribenten har festat med namngivna popstjärnor förefaller inte heller vara oviktigt. Eventuella bristande sakkunskaper döljs av hipphetsgrad och närhet till den kultur som skildras. Tänk Andres Lokkos artiklar i tidskriften Pop (där han i mitt tycke avslöjade hisnade kunskapsluckor vad gällde 1960- och 70-talets popmusik, men kom undan med det genom sina kärleks- och lojalitetsförklaringar till just det fenomen han hyllade för stunden), tänk också den unga Linda Skugge som festade med namngivna indie-poppare i sina krönikor!
Mer internationellt och kanske också mer läsvärt, Nick Kent i New Musical Express. Jan Gradvall skriver intressant och på sina ställen mycket talande om Nick Kents bok ”Apathy for the Devil” i DN
”Nick Kents legendstatus inom rockjournalistiken har inte bara med hans språk att göra. Nick Kent levde som de rockartister han skrev om.”
Just det, det är precis det jag menar!
Akademisk journalistik är precis motsatsen till ovanstående. Skribenten döljer sig bakom en avancerad terminologi som han/hon tillägnat sig under många års doktorandstudier vid något universitet. Livsföring spelar mindre roll, det är beläsenhet och att hänvisa till någon aktuell teoribildning som gäller. Ibland kan förvisso språkliga nykonstruktioner tillföra någonting även till detta skrivande, och det är ju inte heller alltid helt opersonligt, även om det tenderar åt det hållet.
2010-04-26
Raderna : Czeslaw Milosz
ÄNNU EN MOTSÄGELSE
Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att jag var kallad, om jag inte såg mera klart?
Nästa gång ska jag söka visheten tidigare.
Jag ska inte låtsas att jag kan vara som andra.
Av det blir bara lidande och ont.
Genom försakelse skulle jag välja ett öde i lydnad.
Jag skulle tämja vargögonen och den glödande strupen.
Som inbyggare i en sorts svävande kloster
med utsikt över städer som glimmade där nere,
eller över en bäck, en spång och gamla cedrar,
skulle jag ägna mig åt en enda uppgift.
Som då, emellertid, inte skulle kunna slutföras.
_________________________________________
Czeslaw Milosz
UR: Vid flodens strand, Brombergs, 2000
_________________
Den här dikten påminner mig om ett samtal med en vän: Jag sa; i nästa liv ska jag...
Varpå hon log och svarade: Men tänk om det här är nästa liv?
2010-04-23
Klappjakt, aha?
I ledaren till första numret av 10TAL påstår Madeleine Grive att det pågår en "klappjakt på intellektuella". Det kan väl knappast vara sant, speciellt som det nästan inte finns några intellektuella i Sverige (det fåtal som finns är i dag i 60-70-årsåldern).
Vi har däremot ett stort antal universitetsavlönade akademiker som publicerar delresultat av sin forskning i kulturtidskrifter och kallar det för essäistik. Det är svalt och otillgängligt, rent språkligt, dessutom oftast försett med ideologiska skygglappar. Brännande engagemang får man leta efter på annat håll.
Frågan är var. Möjligen bland bloggare/krönikörer och annat löst folk, som tyvärr sällan underbygger det de tycker med fakta.
Jesper Högström skriver fint om 10TAL i Expressen.
Vi har däremot ett stort antal universitetsavlönade akademiker som publicerar delresultat av sin forskning i kulturtidskrifter och kallar det för essäistik. Det är svalt och otillgängligt, rent språkligt, dessutom oftast försett med ideologiska skygglappar. Brännande engagemang får man leta efter på annat håll.
Frågan är var. Möjligen bland bloggare/krönikörer och annat löst folk, som tyvärr sällan underbygger det de tycker med fakta.
Jesper Högström skriver fint om 10TAL i Expressen.
2010-04-21
Bättre texter, bättre essäer – om pengar kan åstadkomma det
Hur mår den svenska essäistiken?
Inte så bra, tror jag. Man kan inte säga att essän som genre får speciellt mycket uppmärksamhet eller att skribenterna får någon större uppmuntran. Den essäfond [OBS! pdf-fil] som instiftades 2003 av FSK och landets Tidskriftsverkstäder har sedan en tid tillbaka lagts på is. Priset för årets bästa essä hann delas ut några gånger, men 2006 ansåg juryn att det inte fanns något tillräckligt bra bidrag att belöna och sedan 2008 har essäpriset över huvud taget inte hörts av. Pristagarna hittills har varit Karolina Ramqvist, Sara Stridsberg, Mustafa Can och Håkan Sandell.
Priset var på 5.000 kr, men mest gällde det äran förstås. (Dessutom gav det lite uppmärksamhet åt kulturtidskrifterna, där essän skulle vara publicerad.)
I Finland har man ett annat pris, som är speciellt riktat mot essäer, Arvid Mörne-priset, där förstapriset är på 4.000 euro. (Ett andrapris på 3.000 euro och tredjepris på 2.000 euro är inte heller fy skam.) Det är fritt fram att skicka in bidrag för alla hågade som skriver på svenska språket. Det skulle jag själv se som en stor uppmuntran. Det vinnande bidraget publiceras i någon av de finlandssvenska kulturtidskrifterna Ad Lucem, Astra Nova, Finsk Tidskrift, Horisont, Ikaros, Ny Tid och Nya Argus, allt efter skribentens val.
Någon liknande tävling har väl inte förekommit på rikssvensk botten sedan Humanistiska Föreningen vid Stockholms universitet i samarbete med Tidskriften Känguru 1997 hade en essätävling där priset var 10.000 kronor. Jag minns att jag gärna ville delta, men i stället skrev jag ett kåseri om en ung man som filosoferade kring en fluga. (Enligt Montaigne kunde en essä ta sin utgångspunkt i vad som helst omkring en, som t.ex. en fluga.) Utvikningarna och avvikelserna från ämnet utgjorde sedan essän, enligt Montaigne. En vacker tanke. Mitt kåseri publicerades på DN:s Namn och Nytt-sida och inbringade mig en tusenlapp om jag minns rätt.
Inte så bra, tror jag. Man kan inte säga att essän som genre får speciellt mycket uppmärksamhet eller att skribenterna får någon större uppmuntran. Den essäfond [OBS! pdf-fil] som instiftades 2003 av FSK och landets Tidskriftsverkstäder har sedan en tid tillbaka lagts på is. Priset för årets bästa essä hann delas ut några gånger, men 2006 ansåg juryn att det inte fanns något tillräckligt bra bidrag att belöna och sedan 2008 har essäpriset över huvud taget inte hörts av. Pristagarna hittills har varit Karolina Ramqvist, Sara Stridsberg, Mustafa Can och Håkan Sandell.
Priset var på 5.000 kr, men mest gällde det äran förstås. (Dessutom gav det lite uppmärksamhet åt kulturtidskrifterna, där essän skulle vara publicerad.)
I Finland har man ett annat pris, som är speciellt riktat mot essäer, Arvid Mörne-priset, där förstapriset är på 4.000 euro. (Ett andrapris på 3.000 euro och tredjepris på 2.000 euro är inte heller fy skam.) Det är fritt fram att skicka in bidrag för alla hågade som skriver på svenska språket. Det skulle jag själv se som en stor uppmuntran. Det vinnande bidraget publiceras i någon av de finlandssvenska kulturtidskrifterna Ad Lucem, Astra Nova, Finsk Tidskrift, Horisont, Ikaros, Ny Tid och Nya Argus, allt efter skribentens val.
Någon liknande tävling har väl inte förekommit på rikssvensk botten sedan Humanistiska Föreningen vid Stockholms universitet i samarbete med Tidskriften Känguru 1997 hade en essätävling där priset var 10.000 kronor. Jag minns att jag gärna ville delta, men i stället skrev jag ett kåseri om en ung man som filosoferade kring en fluga. (Enligt Montaigne kunde en essä ta sin utgångspunkt i vad som helst omkring en, som t.ex. en fluga.) Utvikningarna och avvikelserna från ämnet utgjorde sedan essän, enligt Montaigne. En vacker tanke. Mitt kåseri publicerades på DN:s Namn och Nytt-sida och inbringade mig en tusenlapp om jag minns rätt.
2010-04-20
John Peter Gister på galleri Swop Art den 10 april 2010
John Peter Gister i läsfåtöljen. Galleristen Mariam Nordmark (nacken) närmast i bild.
Lite mer action.
Innan vulkanaskan faller. Från vänster till höger: Mats Barrdunge, Andreas Björsten, John Peter Gister. Foto: Pia K.
En stillsam protest mot maktövertagandet på Café Soda
Varför döper man ett ställe till Café Sodom? När det redan har ett bra och välfungerande namn sedan många år, nämligen Café Soda?
Visst, de Sades svenske utgivare Carl-Michael Edenborg måste väl profilera sig som libertin (se DN 6 april där Café Sodom presenteras som ett fik för ”frisinnade libertiner”) men associationerna är för mig entydigt negativa.
Det bibliska Sodom var inget trevligt ställe (se 1 Mosebok, kap 19) där främlingar regelmässigt utsattes för homosexuella våldtäkter eller över huvud taget krav på sexuella tjänster. Inte heller ger väl Pasolini/de Sade någon speciellt positiv bild? För mig blir det bara fånigt att uppkalla ett café – som väl borde vara ett ställe för avkoppling och stillsam kraftsamling – efter ett så helvetiskt ställe. Efter oss syndafloden, liksom. Jag längtar efter en plats som inte tvångsmässigt åsätter sig stämpeln som libertinernas favorittillhåll. Men ett sådant café kan väl aldrig bli ”inne”? Säg inte det. Café Soda på Bellmansgatan i Stockholm hade i all stillsamhet sin publik sedan 1937.
Visst, de Sades svenske utgivare Carl-Michael Edenborg måste väl profilera sig som libertin (se DN 6 april där Café Sodom presenteras som ett fik för ”frisinnade libertiner”) men associationerna är för mig entydigt negativa.
Det bibliska Sodom var inget trevligt ställe (se 1 Mosebok, kap 19) där främlingar regelmässigt utsattes för homosexuella våldtäkter eller över huvud taget krav på sexuella tjänster. Inte heller ger väl Pasolini/de Sade någon speciellt positiv bild? För mig blir det bara fånigt att uppkalla ett café – som väl borde vara ett ställe för avkoppling och stillsam kraftsamling – efter ett så helvetiskt ställe. Efter oss syndafloden, liksom. Jag längtar efter en plats som inte tvångsmässigt åsätter sig stämpeln som libertinernas favorittillhåll. Men ett sådant café kan väl aldrig bli ”inne”? Säg inte det. Café Soda på Bellmansgatan i Stockholm hade i all stillsamhet sin publik sedan 1937.
2010-04-19
Till minne av Peter Steele
För många som skriver betyder musik minst lika mycket som litteratur. Så har det varit för mig – jag har hittat tröst, inspiration och nya infallsvinklar hos exempelvis Metallica, Blind Melon och Type O Negative. Det har handlat om såväl texter som musik och attityd; det kan till exempel vara väldigt välgörande att lyssna på en låt som We Hate Everyone när man är trött på kulturlivsankdammen här hemma.
Och nu har alltså sångaren/basisten i Type O Negative, Peter Steele, gått och dött vid 48 års ålder. Han var lika gammal som jag. Jag fick höra det i förrgår och sedan dess har jag funderat mycket på gamla idoler, röster som tystnar, depressioner, förebilder, blablabla. Jag har suttit halva nätterna och glott på nätet och uppdaterat mig, eftersom jag egentligen slutade lyssna på Type O Negative efter October Rust. Jag har funderat på alla sånger i stil med I Don't Wanna Be Me och Life is Killing Me. Och jag har tittat på Youtube-klipp från diverse talkshower med fjantiga tjejer som piper om hur vacker han är och hur sexig han var när han vek ut sig i Playgirl och undrat hur jag får ihop mina värderingar med allt det där.
Men så har jag tänkt att alltihop kanske bara var en sorts lek med livet. För så kan det ju se ut i efterhand. Människor är komplexa och motsägelsefulla. Livet är kort och det som betyder något i slutändan är en sorts närvaro i stunden. Ät, drick och var glada, som Predikaren säger. Roa er så gott ni kan. Medan ni kan.
2010-04-10
Om mångordighet - och Henry James
Börjar läsa Henry James´ "The Bostonians" : en ren njutning under en dag av tålamod. Ibland läser jag högt för mig själv, och gläds åt en engelska som glider fram rytmiskt och obesvärat som en kanot i mjukt vatten.
De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.
Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.
Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.
Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.
Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.
Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig i påskas. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.
Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.
De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.
Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.
Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.
Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.
Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.
Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig i påskas. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.
Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.
2010-04-05
Den verklige...
kunde avbildas så här.
Den finaste Kristus Pantokrator (allhärskaren) finns i en liten bysantinsk kyrka på Agoran i Aten. Men där och då hade jag ingen kamera med mig. En bättre förberedd irländare la sig på golvet och fotograferade den Kristusbild som varit naglad i taket sen 1000-talet. Själv såg jag framför mig den lille målaren som svettig klättrade upp och nerför höga trappor för att kolla in om Jesus hade fått rätt uttryck i ögonen.
Den här bilden är från klostret St Catherine i Sinai, Egypten.
2010-04-03
Jesu Kristi CV
Var så god och sitt där. Kan du berätta lite om dina meriter?
Jag är avlad av den helige ande.
Öh, jaha.
Jag vet ju inte vad ni har för kriterier, men jag kan ju ana.
Jaha. Empatisk IQ alltså.
På den tiden det begav sig hade jag en del häftiga projekt, dåligt sponsrade visserligen, men med tanke på det var de överraskande effektiva. Lågenergiprojekt, kan man säga.
Kan du vara mer precis?
Jag gjorde en blind man seende, jag botade en blödande kvinna, väckte upp en död flicka, rensade upp i templet där krämarna och småkapitalet tagit över, jag botade en lam, jag väckte upp min vän Lazarus när han redan var i graven. Jag talade med alla som ville fråga mig om sin tro, och sina problem.
Okej, en sorts socialarbetare alltså. Healing kanske?
Det kan man säga.
Jag förstår att du uttrycker dig med bilder. Men vad var det egentligen du gav dem? Viagra, Prosac, hälsokost eller bara lite Nip/Tuck?
Nu vet jag inte vad du talar om.
Kan du berätta mer?
Jag blev utbränd. Men vad det egentligen handlar om är att jag blev korsfäst, död och begraven, i stället för en riktigt kriminell jävel som folket föredrog.
Politisk maktkamp alltså?
Det är vad du kallar det, ja.
Men jag förstår inte. Vad tror du att du kan göra för vårt företag? Och var i din yrkesbana befinner du dig nu?
Uppstånden från de döda. Sittande på Gud den allsmäktige Faderns högra sida, varifrån jag skall igenkomma till att döma levande och döda.
Oj, det var tungt.
Men jag dömer ingen. Min frid giver jag eder, inte giver jag den såsom världen giver. Edra hjärtan ska icke vara oroliga eller rädda.
Hörrudu, det här blir bara värre och värre.
Ni kan behöva mig här. Jag har kommit för att göra Guds vilja.
(Tar telefonen)
Hallå, Hallå, hej, kan du skicka upp väktarna. Jag har en anställningsintervju här som håller på att balla ur helt.
Jag måste ha kommit fel. Jag trodde det här var pastorsexpeditionen.
Öh. Den ligger på plan 3.
Är pastorn inne?
Den är mest för blanketter och intyg. Personnummer och sånt. Det märks att du inte är från Stockholm.
Jag sa ju det, jag är från Galilén.
Invandrare alltså?
Ja. Men det är länge sen nu.
Hörru, dina tidsbegrepp verkar lite luddiga. Vi kör nio till fem här, och inga krusiduller, det finns saker vi behöver här, och sånt vi absolut inte har användning för. Jag måste säga det rent ut; din CV håller inte.
Okej, då går jag. Jag ska höra med allhelgonakyrkan. Det lär finnas en riktig präst där.
Inte mitt bord.
Du behöver inte skicka upp väktarna, jag går nu. Jag har fått nog av tortyr och sån skit.
Okej. Vi säger så. Deal.(Han lyfter telefonen). Mannen verkar lugn. Han ska gå nu. Klart slut. Då får jag tacka för besöket.
Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
Tack skaru ha. Då säger vi så. Kan du va hygglig och säga till killen efter dig att komma in?
Jag är avlad av den helige ande.
Öh, jaha.
Jag vet ju inte vad ni har för kriterier, men jag kan ju ana.
Jaha. Empatisk IQ alltså.
På den tiden det begav sig hade jag en del häftiga projekt, dåligt sponsrade visserligen, men med tanke på det var de överraskande effektiva. Lågenergiprojekt, kan man säga.
Kan du vara mer precis?
Jag gjorde en blind man seende, jag botade en blödande kvinna, väckte upp en död flicka, rensade upp i templet där krämarna och småkapitalet tagit över, jag botade en lam, jag väckte upp min vän Lazarus när han redan var i graven. Jag talade med alla som ville fråga mig om sin tro, och sina problem.
Okej, en sorts socialarbetare alltså. Healing kanske?
Det kan man säga.
Jag förstår att du uttrycker dig med bilder. Men vad var det egentligen du gav dem? Viagra, Prosac, hälsokost eller bara lite Nip/Tuck?
Nu vet jag inte vad du talar om.
Kan du berätta mer?
Jag blev utbränd. Men vad det egentligen handlar om är att jag blev korsfäst, död och begraven, i stället för en riktigt kriminell jävel som folket föredrog.
Politisk maktkamp alltså?
Det är vad du kallar det, ja.
Men jag förstår inte. Vad tror du att du kan göra för vårt företag? Och var i din yrkesbana befinner du dig nu?
Uppstånden från de döda. Sittande på Gud den allsmäktige Faderns högra sida, varifrån jag skall igenkomma till att döma levande och döda.
Oj, det var tungt.
Men jag dömer ingen. Min frid giver jag eder, inte giver jag den såsom världen giver. Edra hjärtan ska icke vara oroliga eller rädda.
Hörrudu, det här blir bara värre och värre.
Ni kan behöva mig här. Jag har kommit för att göra Guds vilja.
(Tar telefonen)
Hallå, Hallå, hej, kan du skicka upp väktarna. Jag har en anställningsintervju här som håller på att balla ur helt.
Jag måste ha kommit fel. Jag trodde det här var pastorsexpeditionen.
Öh. Den ligger på plan 3.
Är pastorn inne?
Den är mest för blanketter och intyg. Personnummer och sånt. Det märks att du inte är från Stockholm.
Jag sa ju det, jag är från Galilén.
Invandrare alltså?
Ja. Men det är länge sen nu.
Hörru, dina tidsbegrepp verkar lite luddiga. Vi kör nio till fem här, och inga krusiduller, det finns saker vi behöver här, och sånt vi absolut inte har användning för. Jag måste säga det rent ut; din CV håller inte.
Okej, då går jag. Jag ska höra med allhelgonakyrkan. Det lär finnas en riktig präst där.
Inte mitt bord.
Du behöver inte skicka upp väktarna, jag går nu. Jag har fått nog av tortyr och sån skit.
Okej. Vi säger så. Deal.(Han lyfter telefonen). Mannen verkar lugn. Han ska gå nu. Klart slut. Då får jag tacka för besöket.
Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
Tack skaru ha. Då säger vi så. Kan du va hygglig och säga till killen efter dig att komma in?
2010-04-02
Raderna: Ib Michael
Det börjar i dis. Högt uppe på jordklotet, där ingen människa ser det, går isen upp med knallar över vita fjordar. Det blir havsblått mellan flaken, natten, som har varat det halvår då solen står under horisonten, är över. Det knakar i iskanten, spricka jagar spricka, när ett glasberg - stort som ett sagoslott, med tinnar och torn och fönster som snön länge har täckt - lösgör sig och går till sjöss med de tjutande vindarna.
Den långa dagen har kommit tillbaka.
Ur "Prins" av Ib Michael(1977)
Den långa dagen har kommit tillbaka.
Ur "Prins" av Ib Michael(1977)
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)