2011-03-31

Vinterslut

Såja, nu kan vintern lägga av. Det bästa är redan skrivet om dess skönhet, valörer och urtida lyskraft.
Idag var det blaskvitt och byggbuller vid sjöns kant. Isen såg ut som gammal sur mjölk. Sån där som bonden hällt i ett fat vid lagårdsknuten, och katten förkastat för högre nöjen. Vid hemkomsten köpte jag en djupröd orkidé och tvärade sen över hundarnas gräsmatta. Det luktade skit, piss och gamla snuskusar om marken. Lera. Grus. Fis, lort och byggskräp.

Igår tog vi strandturen, H och jag. Hon var tacksam, kände jag, att hon slapp gå på isen med mig. För sådan sportslighet var det för sent. Så vi tog oss småpratande från syd till nord och sedan bussen hem. Hon fick se ”min” rödbruna al, och sälgen som börjat gulna, och vintergäcken. Men jag vet inte om hon går igång på natur lika mycket som jag. Hon verkade lite frånvarande när jag sa ”titta”, och ”ser du den där?” som värsta reseledaren. Bortsett från det har vi våra öar av förståelse, där man sitter och vilar som på en metaforisk bänk, samtidigt som man faktiskt sitter på bänken. I solen, i en glipa vår, framför isen. Den nu så beryktade. Och pratar om böcker, och människor, och två göteborgare på besök i stan (som tillägg till ”människor”). Om saker vi genomlevat och ska göra och vill. Medan otippade tankar och cykliska årstider kommer och går. Som om allt inte alls är fåfänglighet.

2 kommentarer :

Helena Looft sa...

Mja, jag är mer inne i våra samtal än ute i naturen, tror jag ... Men alen beundrade jag väl ändå ganska ivrigt?

Gabrielle Björnstrand sa...

Joda. Och samtal har ju dessutom sin personliga natur. Infall, mer sällsynta än knoppar och sånt.