Ingen målares öga sträcker sig längre än hans, utan att tappa verklighetens intensitet. Han drömmer inte som en romantiker, han flippar inte ut i färg, som impressionisterna. Han avser ”det sannas hjärta”. Man förnimmer ljusets rekyl i ögat på observatören, ett vibrato i hjärnans hålrum. Likväl är handen säker, som kattfötter på ett brant tak. Han målar sig redo.
(…) se ”Båtarna på stranden” likt stora, tunna musselskal, svarta riktmärken i brännljuset. Och se ljuset bli färg, som hos Aguéli, men mustigare, skarpare. Den mark Hill målar och skrapar fram tål att gås på, ältas och vältas, som i stenbrotten från Oise där man känner torkan vandra in i kroppen. Eller som i hedmarkens raspiga märken av hjulspår; en natur som berättar om mänskligt liv; magert och kärvt.
Och se den långa stranden vid ebb, med pölar av himlafärg. Så sanna är dessa små speglar att en viss tid på dagen når oss för första gången. Epifanier i plättar och pölar, gölar och tångblandad sand. (…) Och jorden svarar. Han fångar den i täta och virvlande penseldrag. Buskarna vibrerar i hettan.
(…) Nu gör han, stolt som attan, det alldeles enkla. Guldockra, rödockra sandbacke i eftermiddagshettan, en bräm av vandrande buskar, oliv, smaragd, veronesergrönt, en dov himmel, åskblå och bestämd som en smekning.
Denna reducering av motivet kommer tidigt hos honom. Mer behövs inte. Det vet han. Men konstkommissarierna förstår det inte än. Flera år i rad refuseras han från den salong, där han en gång ställt ut och fått goda recensioner. En sådan nedgång i ensamhet och brist på gensvar tål han dåligt.
(…)
Då glider han iväg på de stora floderna, och vidare förs han genom xylografierna av de spetsiga berg och väldiga vattenfall han omgestaltar i sina teckningar. Lavaflöden, skogsbränder, öknar, skeppsbrott.
Men också det vitblommande äppelträdet har han tagit med sig in i kolteckningarnas välrd. Det står där som en brud i en grotta, ljust mot allt det mörka, mjukt och runt mot det hotande kantiga. Det rotar sig mellan stenväggar, det blommar även i underjorden.
_____________________________________________
Ur en essä jag skrev om Carl Fredrik Hill, i Vår Lösen 4/5, 2000, året innan Svenska Kyrkans förnämsta kulturtidskrift lades ned på grund av att Kyrkan placerat sina kulturpengar i aktiefonder, som vilka judaspengar som helst. Som vanligt vann ingen på det. Men en rikt varierad kulturtidskrift gick i graven.
(Tyvärr kunde jag inte hitta de allra vackraste bilderna från den här artikeln. Go googling!)
2 kommentarer :
Jag älskar Carl-Fredrik Hill !
Ja, det är ju så där med vissa konstnärer, att man kan komma tillbaka till dem och komma ihåg vad konst egentligen handlar om.
Idag har vi appropieringarnas och sociologikonstens era. Några tycker det är bra så. Inte jag. Därför söker jag mig helst till målarna, även de nutida.
Skicka en kommentar