Lars Palmgrens roande berättelse från Chile

I dagarna genomfördes en stor skolstrejk i Chile, bland annat med utgångspunkt från samma argument som nu dryftas i USA, och som jag skrivit om här.
Studenterna vann, och fick igenom ett helt reformprogram.

Allt detta hade gått mig förbi, så som det ofta gör när Europa, och just nu, Arabländerna är i centrum för nyhetsbevakningen. Av en slump satte jag på radion och hörde Lars Palmgren (en av Sveriges Radios rappaste rapportörer) berätta följande:
Han bor med sin fru mitt emot ett Karmeliterkloster, de talas vid då och då, och nunnorna kommer med små presenter; marmelad, en knippa timjan, eller blommor. Under strejken ville de också höra med Journalisten vad som hände nere på stan. Palmgren svarade att det var en del övertaligt folk på plats som bara ville bråka, liksom poliser som gillade att släppa på tårgas, men att de allra flesta var seriösa demonstranter.
- Aha, ungefär som fotbollsmatcher, sa Abedissan. 99.9 procent är där för fotbollen, men de där 0.1 som bara vill bråka är vad man hör talas om efteråt.
- Just så, sa Palmgren.
Abedissan frågade också, vad han, som en man av världen, ansåg att de kunde hjälpa till med där inifrån sitt kloster.
Palmgren åker ner på stan, får veta att demonstranterna bett alla sympatisörer att skramla med kastruller genom öppna fönster. Han noterar att vissa kvarter är jäkligt skramliga, och andra helt tysta. Sen åker han hem till sina kvarter. Öppnar bildörren och hör ett väldigt oväsen inifrån klostret. Kastruller. Abedissan och syrrorna gick loss. Inte ett lock som inte darrade.
En ganska så Latinamerikansk tradition: Att de kristna ställer sig på rätt sida av den besvärliga verkligheten. Och stödjer dem som behöver det, inte dem som inte behöver det.

Hör själva om ni vill. ”Människor och tro”. Gör ni det får ni också en kort intervju med den intressanta författaren Christine Falkenland.