2017-05-09

Dikter som sprider glädje strax under ytan

Författaren Anna Axfors säger sig hata poesi, eller åtminstone medelmåttig poesi.

Som jag ser det är grundproblemet att det är den medelmåttiga poesin som också har högst prestige inom svenskt kulturliv. Det är i den som de litterärt bildade (yrkesutbildade, allt fler har ju gått författarskolor) hittar de idiom de känner igen sig i. De flesta flyr det till synes banala eller det känsloladdade. Det litterära etablissemanget gör felslutet att bara för att det banala kan vara populärt så är all känslosam dikt värdelös. (Inte tillräckligt språkligt ”medveten”). Men det är det berörande i dikt som poeten borde vara ute efter, alldeles oavsett svårighetsgrad. Det är ju konsten att få dikten att röra vid ryggraden och själen som är det poetiska tricket som får tröttheten att vika.

Det är alltså lätt att underskatta den folkliga poesin, eller poesi som rör sig i ett folkligt kretslopp. Ett exempel på det är poeten Pia Isaksson, som väl knappast någonsin blir recenserad fast hon gett ut böcker i tio femton år. Hennes nya bok ”Min hela värld” (boktiteln är, just det, en aning banal faktiskt), kom i vår på Keshawa förlag. Det är hennes sjunde diktbok men borde kanske vara hennes första med tanke på att den innehåller ursprunget. Där finns medtagen en svit dikter från 1989, det år då hon på allvar började skriva dikter, uppträda med sin poesi och arrangera öppen scen på Skärholmens bibliotek. Senare kom hon att driva Poetry Slam i Skärholmen, vara med och arrangera SM i Poetry Slam i Rinkeby 2001 och engagera sig i IOPP (International Organisation of Performing Poets) tillsammans med bland andra Erkki Lappalainen.

Pia säger sig vilja skriva för ”arbetare” vilket kanske låter patetiskt. Men hon har ett absolut gehör för radfall och ordval i dessa dikter. Det är enkelt men djupt och starkt.

Här ett inlägg i poesidebatten:

En del människor
blir väldigt kända
för sina verk
och bedrifter.

De blir kända –
och när man ser
verken,
som de blir kända för,
väntar man sig,
att de ska väcka
någon slags glädje.

Men det är inte
alltid,
som de gör
det.

Det är en fungerande lakonisk, eller kanske snarare rakt-på-sak-poesi.

Pia har också en stark känsla för outsiders, de som hamnat vid sidan av. Hon har ett samvete för det som händer i den sociala omsorgen men också ute i samhället, där vi exempelvis kan söka oss till barer. Igenkänning finns, men vem bryr sig om igenkänning i dag?

De sitter med sina
drömmar i rader
på sina stolar
i barer
där bartendern bor.

Nu är det inget fel,
om inte den lilla
människan
stod där –
ensam –
med förväntansfulla
gröna ögon,
inklämd
mellan två
axlar.
Rätt vad det var
försvann hon.

(Diktcitat av Pia Isaksson.)

Inga kommentarer :