BOFH, del 12

Som någon kanske minns från förra året, så hade jag vissa problem med att få Sven att lägga upp en liten banner på tidskrift.nu. Samma problem har dykt upp även i år, eftersom FSK återigen önskar göra reklam för kulturtidskriftsmontern på höstens bokmässa.

En stor skillnad är dock att Sven har blivit tvungen att ge upp sin ursprungliga layouttekniska (eller -estetiska) idé om att bara ha en enda banner uppe i högra hörnet på sajten. Nu har han förlorat slaget om vänsterspalten, så att där tronar inte mindre än fem banners i högönsklig välmåga och upphöjt majestät. Trots att det absolut inte skulle vara så från början.

Men för att göra en lång historia lite kortare, så trodde jag att det skulle vara en så kallad piece of cake att få dit en sjätte banner ... eller, det trodde jag egentligen inte, men i torsdags tog jag mod till mig och gjorde ett försök.

Sven mulnade genast betänkligt och satte sig på bakhasorna.

– En mer eller mindre spelar väl ingen roll, sa jag. Du har ju redan gått med på att lägga dit de fem andra.

– Så där kan man ju inte säga, muttrade Sven. Det är ju som om en pundare skulle lyckas ta en sil en dag och komma undan med det och sedan skulle polisen släppa knarket fritt för att det var kört ändå.

Kjell dyker upp och undrar vad vi bråkar om och jag säger att jag har bett Sven att lägga upp en banner nu igen och att han tvärvägrar och kommer med konstiga liknelser om knarkare.

– Jag tycker att min liknelse var klockren, säger Sven.

– Det tycker jag också! hojtar Bobby, vid datorn mittemot. Jag har aldrig hört en bättre liknelse!

– Grejen är ju den, säger Sven, att folk klickar mycket mindre på banners än på en vanlig länk och ...

– Ja, jag vet, avbryter jag, men ska jag maila FSK då och säga att vår BOFH vägrar lägga upp er banner, så det blir ingenting av med det, tack och hej?

När vi har tjötat vidare om saken i en kvart så visar det sig att Kjell tycker att det är han som bestämmer hur många banners det ska finnas på sajten och var de ska ligga, så nu väntar jag bara på att han ska säga åt Sven att lägga upp kulturtidskriftsmonterreklamen endera dagen. Varför denna order inte kunde levereras direkt i torsdags tänker jag inte fundera vidare på, men det rör sig förmodligen om något maktförhållande i stil med det som råder mellan de där hundarna i Aristocats: "Det är jag som är basen, jag bestämmer när bannern ska upp!" (Två sekunders paus.)"Nu ska bannern upp!"