2007-05-01

BOFH, del 32

I går smög jag efter Sven när han kom ut från Ica på Folkungagatan; han var på väg till jobbet med en liter lättyoghurt i en genomskinlig plastpåse. Tyvärr har jag inte möjlighet att stalka honom dagarna i ända, men hade jag det skulle ju BOFH bli ännu roligare, så klart.

När vi möttes på jobbet sa jag att vi borde följa upp några lösa trådar från tidigare avsnitt, till exempel hur det gick med hans trasiga mobiltelefon.

– Den är pimpad och glad, säger Sven, förutom att jag måste stänga av och på den med ett gem. Jag har väl berättat om vaktmästaren som sprang och hämtade ett gem när jag förklarade att jag inte hade någon on-off-knapp?

Och det har han ju, det är bara det att jag inte har skrivit om det här. Jag har, måste jag medge, tyckt att det hela är lite komplicerat ... Men alltså, där det förut var en knapp på Svens telefon måste man nu trycka in ett gem, som, om man har tur, startar eller stänger av telefonen. Och eftersom jag inte har någon mobil själv har jag haft lite svårt för att visualisera problemet. Nåväl. Så här var det i alla fall med vaktmästaren: Sven skulle gå på bio på Filmstaden Söder och blev ombedd att stänga av sin mobil, varpå han förklarade gemproblemet och fick vaktmästaren att genast galoppera iväg och komma tillbaka med nämnda verktyg.

– Det var jätteroligt, säger Sven. Men ibland tar det fem minuter innan man får rätt knyck på gemet.

Vi pratar lite om filmer och Sven sätter igång med att såga Gangster, som han nyligen varit och sett. Om han inte hade suttit mitt i salongen så hade han rest sig upp och gått, hävdar han, och vecklar in sig i jämförelser med Sökarna och någon beryktad men för mig obekant Hamiltonscen med ett Statoilkort. Han grämer sig över dåligt genomförda produktplaceringar och tycker att "Persbrandt borde ju ändå borga för ... jag vet inte ... någon form av ..."

– Det är en svensk film alltså? säger jag som har noll koll på biorepertoaren.

Sven bekräftar detta och fortsätter sågandet med "orealistisk", "storyn hänger inte ihop för fem jävla öre" och "lösa tåtar", vilket förstås för mig tillbaka till det viktiga:

– Det var ju en annan lös tåt från BOFH jag skulle fråga dig om ...

– Jamen, shoot bebis.

– Du var ju inne och bråkade om SRGB i kommentaren här också ...

– Ja, det där har du helt tappat bakom en vagn.

– Där ser man vad man kan missuppfatta när man sitter och antecknar, säger jag.

Sven menar att det inte är så konstigt att jag inte vet någonting om färgrymder, men jag berättar för honom att jag faktiskt har gått på NTI-skolan en hel termin och lärt mig desktop publishing. Detta fnyser Sven ljudligt och roat åt.

– Jag snor din Kapten Stofil, säger han, och lägger beslag på ett fint nummer med Kalle Anka-inspirerat omslag som jag köpte på SPX i lördags.

– Jag trodde du prenumererade, säger jag.

– Den tog slut, säger Sven.

Och det där med SRGB försvann således ut i tomma intet, men jag försöker ändå desperat att hålla fast vid de lösa BOFH-tåtarna och frågar hur det gick med persiennen, eftersom jag vet att den hängde på trekvart rättså länge i vintras. Ovanpå detta har jag hört ryktas att Kjell och Sven på något vis lyckades laga den.

– Det har jag ingen aning om, säger Sven.

Han lägger ifrån sig Kapten Stofil och kastar sig över "Bamse – världens starkaste fanzine" – också det ett SPX-fynd. Jag börjar gå igenom mailen till tidskrift.nu.

– Det är några sådana här skummisar som skickar Nordeamail – har du sett dem? frågar jag.

– Mm, säger Sven.

– Visst är de hemska?

– Mm ...

Jag märker att han är helt förlorad i Bamse, så jag ägnar mig åt att jobba en stund. Sven hörs skratta då och då. Jag tar fram kameran och börjar ladda ner bilder som jag har tagit under helgen. Efter ett tag är Sven klar och då passar jag på att ställa en fråga till honom om minnet i kameran, om det är så att det påverkas av något annat än av hur många bilder man har tagit.

Men se det skulle jag aldrig ha gjort! Sven sätter upp en min av häpen överlägsenhet.

– Men lilla söta rara hjärtat! Ibland frågar du som man gör på Datorteket.

Jag känner mig fårskallig utan att fatta varför och bräker lite försiktigt fram något om att det kanske kan ligga bilder i papperskorgen som tar upp plats och så vidare ... och då meddelar Sven att man bör formatera om kameran med jämna mellanrum.

– Räcker det inte med att man suddar bort alla bilder? frågar jag.

Sven sträcker på sig och ger ifrån sig ett trött läte i stil med "ååååhhhhhhh ...."

– Jag vet inte ens vad formatera om är, säger jag.

– Man skriver om FAT, säger Sven, för om man har samma FAT hela tiden så finns det risk för att det blir en etta och en nolla som blir fel och då fuckar man upp hela skiten.

– Det där vet ju inte vanliga människor, säger jag och hinner inte anteckna vad FAT var en förkortning av.

– Jag vet att vanliga människor inte vet om det, säger Sven, men måste jag förklara allting för vanliga människor? Kan inte folk läsa på fotosidan själva?

– Nej, säger jag, för när folk gör själva blir det i alla fall inte bra. Jag gjorde själv förut och tog bilder på långt håll och klippte ut bitar ur dem och brydde mig inte om att det fanns zoom på kameran och när du fick reda på det blev du jättearg.

– Det är det som är själva essensen av att vara en BOFH, säger Sven. Man vill att folk ska göra själva, men man blir så jävla sur när man ser hur folk gör själva.

– Det kan inte vara lätt att vara en BOFH, säger jag.

– Nej, medger Sven. Men se till att formatera om när du har tömt kameran.

– Men då kommer ju frågan ... säger jag. Gissa vilken?

– Gissa vilken då?

– Gissa vilken fråga!

– Vadå?

Jag förklarar att jag ju inte vet hur man gör när man formaterar om och då tycker Sven att jag får ta reda på det själv.

– Jag bryr mig aldrig om sådana där lyxgrejer, säger jag och då skrattar han.

Riktigt glatt och hjärtligt, faktiskt.

– Du har väldigt lustiga idéer om vad som är lyxgrejer, säger han. För mig är 70-200/4,0 en lyxgrej.

– Jag frågar inte ens vad det är, säger jag.

– En zoom, meddelar Sven generöst. Fast stort och bra och mycket.

– För mig är en lyxgrej allt som inte behövs för att kameran bara ska fungera, säger jag.

– Men att formatera om är ju som att byta oljan på en bil, säger Sven. Man bara gör det.

– Vad händer om man inte byter oljan på en bil då? frågar jag.

Jag har ingen bil och eftersom Sven inte heller har någon så frågar vi Kjell som kliver ut från kontoret och börjar fundera:

– Vad som händer? Om man inte byter olja ...?

– Ja, säger jag. På vilket sätt blir bilen sämre och sämre?

– Eller är det bara en myt, det där med oljan? frågar Sven.

– Jag har inte sagt någonting ännu! brummar Kjell. Det är klart man ska byta olja. Oljan ska väl göra så att motorn agerar smidigt och bra.

– Finns det folk som skiter i att byta olja? frågar jag.

– Det finns det nog, tror Kjell. Men hur kom ni in på det här?

Vi förklarar alltihop, vilket tar sin tid, eftersom Kjell först anser att de båda exemplen inte är jämförbara i och med att man lägger till något när man byter olja och tar bort något när man formaterar om. När han till sist har fått allting klart för sig frågar han:

– När ska ni själva formatera om er?

Det vet varken Sven eller jag, men jag blir förstås nyfiken på hur Sven skulle bli om han formaterade om sig.

– Jag vet inte, säger han. Jag skulle väl ha mindre ADHD antagligen.

Jag tror inte att Sven har ADHD eftersom han är lugn som en filbunke och det säger jag också. Kjell håller med, men misstänker att Sven lider av "allt annat" eftersom han är "allmänt oregerlig". Men när vi har grunnat vidare över Svens problematik en stund kommer vi fram till att det kanske ändå kan ligga något i det där med ADHD, eftersom han faktiskt är lite lättstörd och har vissa koncentrationsproblem.

– Det är det jag säger, säger Sven. Jag borde käka mera amfetamin.

– Du är säkert rätt ovanlig bland de här datanördarna, säger Kjell.

– Det tror jag inte, säger Sven.

– Men har inte de en förmåga att skärma av sig totalt? undrar Kjell.

– Kanske det, medger Sven. Du menar att de har Asperger? Ja, jag har verkligen inte Asperger.

Vi börjar diskutera diagnoser mera på allvar och jag berättar att det bästa i Res Publicas kanonnummer, som jag beställde någon gång förra året när jag var så uppe i min egen kanondebatt, var en artikel om det medicinskt tvivelaktiga i bokstavsdiagnoserna. Sven och Kjell är helt med på noterna och menar att "man sätter en stämpel på någon och behandlar efter stämpeln och inte efter människan" respektive att "man producerar sjuka på det där sättet".

– Som om det skulle finnas en normal, säger Kjell.

Sven menar att en normal människa är fullständigt okreativ och har 90-110 i IQ.

– Undrar vad Leonardo da Vinci skulle ha haft för diagnos, funderar han.

– Eller jag, säger jag.

– Du har ju bara hybris, säger Sven. Men sedan finns det ju solklara fall. Som Kjell Persson disorder.

Kjell tycks inte ta åt sig av detta utan övergår till att diskutera kvällens Valborgsfirande. Sven tycker synd om igelkottarna som ligger i mitten av majbrasorna och gosar och menar att man kanske borde kasta in ett par katter som jagar iväg igelkottarna. Eller bygga nödutgångar av någon sorts metallrör ... Jag berättar att jag en gång såg massor av små möss som rusade ut ur ett majbål när det började brinna och Kjell berättar i sin tur att han har bigarråträd på sitt sommarställe och att mössen äter de nedfallna bigarråerna och blir på lyset.

– Tur för er att det inte kommer älgar och äter också, säger Sven. Jag skulle inte vilja råka ut för en älg med dåligt ölsinne.

– Men älgar har ju dåligt sinne i största allmänhet, säger jag.

Det håller inte Sven med om, för han har minsann sett en älg på teve som hade ramlat i vattnet och blev uppdragen och det gick hur bra som helst.

– Var den snäll? frågar jag.

– Ja, den tackade ju inte ... säger Sven.

– Men den bets inte och stångades och så ...?

Sven intygar att älgen hade hut i kroppen och innan han ger sig iväg från jobbet på kvällen har han godheten att helt oombedd visa mig en annan spännande och smått obegriplig finess på kameran: Man trycker ner avtryckarknappen till hälften tills det hörs ett litet pipljud. Då har kameran ställt in skärpan. Sedan trycker man av.

1 kommentar :

Gabrielle Björnstrand sa...

Åh, jag saknar det här. Kan du inte hitta någon ny arbetsplats att göra humorserie av?

Hade glömt hur bra det va. Hade glömt hur fnattigt det va också.